Så är det givetvis. Poängen med kryobevaring är att man förhoppningsvis inte dör. Det kan liknas med en ambulans, som istället för att ta dig till ett sjukhus 50 mil bort i rummet tar dig till ett sjukhus 50 år bort i tiden, där du kan botas.
Jag har pratat med många som planerar att kryobevaras, och alla accepterar att livet är ändligt. Den 14-åriga cancersjuka flicka i Storbritannien som kämpade sig till rätten att kryobevaras får en andra chans till ett rikt liv, inte till ett evigt liv.
Medellivslängden har mer än fördubblats i modern tid. På svenska sjukhus återupplivas dagligen människor som för bara 100 år sedan hade ansetts döda. Skulle världen bli bättre om vi exempelvis förbjuder hjärtstartare för att undvika konkurrens med “äldre som borde förbli döda”?
Jag tror inte det. Men om jag tänkte i de här banorna skulle jag i första hand rikta in mig mot den stora skattefinansierade sjukvården, inte ett dussintal personer som väljer att lägga sina egna pengar på en medicinsk behandling istället för, säg, att köpa en ny bil eller vaska champagne på Stureplan.
Och kanske handlar denna fråga om mer än bara vetenskap, teknik och resurser. Kanske handlar den i grund och botten om vår djupt mänskliga strävan efter att hålla fast vid de och det vi älskar 
Föreställ dig en framtid där du får chansen att återförenas med en älskad som har valt kryobevaring. Tänk på det ögonblicket när du får se deras ansikte igen, få höra deras röst, uppleva deras kärlek igen.
Kryobevaring handlar inte bara om att förlänga livet, utan också om att förlänga möjligheterna för kärlek, relationer och mänskliga erfarenheter. Att vilja hålla fast vid de upplevelser som ger livet dess djup och mening, oavsett hur svåra odds vi står inför, kanske är det mest mänskliga av allt.
Jag vet inte hur stora chanserna vid kryobevaring verkligen är, men jag är glad att den 14-åriga flickan får den andra chans till det rika liv hon så gärna ville ha.