För många är detta en stor och ofta tyst skam.
Den psykologiska och sociala aspekten av en sådan här krasch är nästan tyngre än den rent ekonomiska, särskilt för unga vuxna.
I Sverige pratar vi väldigt ogärna om pengar, och ännu ogärna om misslyckade affärer. För en ung generation som växt upp under 2010- och 2020-talets bomarknad har köpet av den första lägenheten inte bara varit ett tak över huvudet – det har varit den ultimata statussymbolen på att man har “lyckats” och blivit vuxen.
Unga lever i en digital värld (Instagram, TikTok) där kompisar lägger upp bilder på inflyttningsskålar, nyckelknippor och renoveringsprojekt. Att då sitta i en nyproduktion i Borås och veta att ens insats är utraderad och att man är fastlåst skapar en känsla av att ha misslyckats i livet, medan alla andra verkar gå vidare. Man känner sig lurad, men vänder ilskan inåt.
I många fall har föräldrarna gått in som medlåntagare eller skänkt/lånat ut pengar till kontantinsatsen.
När marknaden rasar känner den unga personen en enorm skuld och skam över att ha “bränt” föräldrarnas surt förvärvade pengar.
Även om föräldrarna säger att det är okej, tynger det samvetet. Det skapar en känsla av beroende och att man inte kan stå på egna ben, vilket är precis vad man ville bevisa att man kunde när man köpte.
När man drabbas av en ekonomisk smäll som ung tror man ofta att man är den enda som varit “korkad”. Man tänker: ”Varför förstod inte jag att räntan skulle gå upp? Varför köpte jag just här?”
Sanningen är ju att inte ens Riksbanken, storbankernas chefsekonomer eller byggbolagens VD:ar förutsåg den här räntechocken. Men den enskilda 25-åringen lägger hela skulden på sina egna axlar.
Det här gör att ämnet blir tabu. Det pratas inte om det på fika-rasterna eller på hemmafesterna. Man låtsas som att allt är bra, vilket gör att de som är drabbade känner sig ännu mer ensamma. Man isolerar sig eftersom man inte har råd att följa med på restauranger eller resor på samma sätt längre, och vill inte behöva förklara varför.
Att folk sedan möts av kommentarer som – “ni valde ju själva att köpa” – spär på skammen ytterligare. Det blir en bekräftelse på ens värsta farhåga: att det är ens eget fel och att man får skylla sig själv.
Det är därför jag anser det här samtalet är så otroligt viktigt. Genom att lyfta på locket och se att det här är ett systemfel, inte ett individuellt misslyckande, kan man i alla fall börja tvätta bort en del av den där skammen. De unga i Borås, Västerås och Eskilstuna har inte varit dumma eller giriga – de har bara försökt bygga sig ett liv på en spelplan som var riggad mot dem.
Jag känner ja svävat iväg på detta mycket nu men det är ju som många säger “det är som det är”. Men ibland måste man få nysta i trådarna, se hela mönstret och sedan ta ett djupt andetag och konstatera: Ja, det är precis så här illa det är.
Det enda man kan göra nu är att sluta lyssna på de som pratar om “bostadsmarknaden” som en enda homogen sak och inse att ens lokala marknad har egna lagar.
Fokusera på det man faktiskt kan kontrollera. bo, leva, betala sina räkningar och härda ut tills marknaden hittar sin nya balans.