En ålders- och uttjänt menisk ÄR ju samma sak som artros. Du saknar uppenbarligen medicinsk kompetens att jämföra dem. Således gav bägge exakt samma råd ang operation. Därtill är rådet att vara försiktig felaktigt även för en trött menisk. Man ska alltid fortsätta använda knäet.
1 gillning
Reagerade också på att knäspecialisten behövde göra en onödig slätröntgen och en onödig MR samt gav konstiga råd. Men såklart med reservation för att detta är tredjehandsuppgifter så kan ju funnits något som gjorde att undersökningarna var indicerade eller att andemeningen med råden egentligen var annorlunda. Annars kan man ju fundera kring om det fanns ekonomiska incitament att göra undersökningarna för att få mer pengar från försäkringsbolaget.
Förhoppningsvis fick hon träffa en fysioterapeut vilket är förstahandsbehandling för degenerativ meniskskada (vilket i 70 års ålder oftast är på basen av artros).
3 gillningar
Nu är jag inte läkare men vad jag vet är “uttjänt menisk” och artros olika sjukdomstillstånd.
Menisken är en typ av brosk i knäleden som fungerar som en stötdämpare mellan lårbenet och skenbenet. En “uttjänt menisk” refererar vanligtvis till meniskskador som uppstår på grund av degeneration. Denna degeneration kan bero på åldrande eller kronisk överansträngning av knäleden, vilket leder till att menisken blir tunnare och mindre elastisk. Det brukar orsaka smärta, svullnad och begränsad rörlighet i knäleden.
Artros, å andra sidan, är en form av ledsjukdom som kännetecknas av nedbrytning av ledbrosk. Broskets huvuduppgift är att möjliggöra smidiga rörelser i leden genom att minska friktionen mellan benen. När brosket bryts ner, kan benen börja gnida direkt mot varandra, vilket leder till smärta, styvhet, inflammation och nedsatt rörelseomfång. Artros kan påverka vilken led som helst, men är vanligast i knän, höfter, ryggrad och händer.
Skador eller degeneration av menisken kan öka risken för att utveckla artros i knäleden. Detta beror på att när menisken inte längre kan utföra sin funktion som stötdämpare effektivt, ökar trycket på ledbrosket, vilket kan påskynda dess nedbrytning. På liknande sätt kan artros leda till ytterligare komplikationer i knäleden, inklusive meniskskador, på grund av den ökade friktionen och trycket inuti leden.
Även om det finns viss funktionell överlappning så är det i grunden olika sjukdomstillstånd som kan kräva olika behandling. Vad som var rätt för patienten i fråga är omöjligt för oss att avgöra. Däremot visar inlägget på hur viktig patientbemötandet är när man bedömer kvaliteten på vårdbehandlingen. Och av någon anledning verkar privata vårdgivare konsekvent lyckas bättre med just den biten.
1 gillning
Men varför köper du inte bara en egen försäkring om arbetsgivaren inte tillhandahåller det? Det är väl ändå 100% förmånsbeskattat? Eller får man bjuda sin personal på sånt?
1 gillning
Om inte annat belyser det problemet med försäkringsdriven sjukvård, undersökningar vars främsta uppgift är att berika vårdgivaren och få patienten att känna att hen får valuta för pengarna.
4 gillningar
Dömer hela bolaget på förmånerna, säger en del om kultur
Antagligen så funderar ni rikisar på privat vård eftersom när en trött allmänläkare som mig kort säger artrosförändring, gå och träna med sjukgymnast, så blir ni inte nöjda. MR i det här fallet var helt meningslöst och det finns ingen evidens arr reparera menisker hos folk mycket äldre än typ 35, särskilt om det är icke trauma det rör sig om.
Generellt så stämmer det som många skriver att privata aktörer tar de enklare patienterna inom många kategorier, främst benign ortopedi. Får du en “riktig” sjukdom så funkar allmänna vården helt okej, men likt alla andra system, företag osv så finns brister såklart, bra/dåliga läkare osv, men med tanke på att vi generellt har VÄLDIGT billig sjukvård jmf med vad vi får så borde nog generelle svensken vara nöjd. Det största problemet jag ser i min vardag är snarare att människor inte tar hand om sig, man förlorar sina muskler, tränar inte, röker, super, lever kasst osv, det är oftast inte helt enkelt att medicinera bort kassa levnadsvanor.
5 gillningar
Detta är nog helt korrekt. Problemet som är att folk inte accepterar verkligheten. De är 65 år gamla, rökt, druckit hela livet, halvt överviktiga och inte rört sig 5 meter extra i sitt liv.
Sedan vill de läkaren ska lösa det snabbt med en diagnos och får de ingen snabb lösning så är ”sjukvården så dålig”.
Eller när Agda är 92 år gammal dör och det kommer som en chock och det var pga sjukvården var kass och man fick hjälp för sent. När sanningen är att ingen lever för evigt och man måste acceptera döden vid den åldern.
4 gillningar
Absolut, det jag lägger mycket tid på hos mina patienter är att försöka undvika skörheten och svagheten när man blir 70 plus, det är ingen naturlag som säger att du måste sluta gymma efter 65, dock finns det en naturlag som säger att slutar du använda dina muskler efter typ 65 år så försvinner dom 
3 gillningar
Privat vårdgivare
Pros
- kortare köer
- Högre kompetens
- Bättre service
Kons
- Tar inte hand om komplikationerna
Det viktigaste är att man får rätt person som bedömer och utreder/behandlar, risken för fel person är större hos offentliga vårdgivare.
Det går förstås inte att svara på eftersom det enda du sagt är att du opererat dig i både privat och offentlig regi.
På vilket sätt tar inte privata vårdgivare hand om komplikationerna?
Om man opererar sig utomlands kan det så klart vara bökigare att komma tillbaka på uppföljning. Men jag har nog inte stött på en enda privat vårdgivare som inte utförligt beskriver vårdprocessen och ansvarsfördelningen om/när komplikationer uppstår.
Däremot har jag flera gånger upplevt hur offentliga vårdgivare inte låter en komma på uppföljning och avfärdar klagomål på diverse bieffekter av en behandling. Huruvida det beror på driftformen eller den enskilde läkaren vet jag inte.
1 gillning
Kirurgiska ingrepp kan skapa infektioner som hanteras bäst av kliniker som har den kompetensen
Vill du ha journalkopior? 
Nej, men har opererats privat i både Göteborg och i min hemregion för min krossade, felopererade, stelopererade och knasiga fotled.
Läkaren i Göteborg sökte jag upp själv. Den i hemregionen togs in när det inte fanns tillräckligt med ”kompetenta” ortopeder internt, på rekommendation av mitt sjukhus högsta ortopedläkare. Han sa att mina skador var utanför hans kunskapsområde. Önskar han insett det innan han felopererade mig ett år innan. 
1 gillning
Varför skulle kliniker som bedriver avancerad kirurgi inte ha kompetens att ta hand om infektioner som kan uppstå i samband med operation?!
Visst, opererar man sig på någon oseriös klinik, eller har väldigt bråttom hem efteråt kan så klart svåra komplikationer uppstå. Men om man opererar sig på ett riktigt sjukhus, så är riskerna inte större än i Sverige. Andra nordiska och europeiska länders sjukhus håller inte sämre kvalitet än i Sverige. Däremot kan det vara bökigare att komma på uppföljning.
Svåra komplikationer hos multisjuka kräver avancerad långvarig behandling.
Av 2 anledningar kommer privata vårdgivare välja bort riskpatienter
En vinstdrivande verksamhet klarar inte av ASA 3 patienter (sjuka patienter). Dom kommer vårdas bäst i den offentliga sektorn.
Dessa selekteras bort innan, eftersom dom generellt har sämre resultat och ger sämre rykte.
Jag vet eftersom jag har lång erfarenhet inom detta område.
6 gillningar
Jag har nyopererad handled och använder gärna den resan som utgångspunkt.
Åker skateboard och fick vid flertal tillfällen under förra året onormalt stora smärtor i handleden av att bara ta emot mig med handen vid enkla fall. Alltid med handledsskydd ska tilläggas. Jag började fundera på om något var fel men gjorde inget särskilt åt det förrän jag gick omkull med MC på en bandag, då jag skadade tummen. Ambulanspersonal på banan rekommenderade att uppsöka akuten.
Jag åkte till akuten och satt av den obligatoriska väntetiden innan jag fick komma in och förklara för den första personen vad som var fel. Nytt väntrum och ny väntetid. Därefter fick jag träffa en läkare, fick berätta allt en gång till och han undersökte sedan både tummen och handleden. Beskedet var röntgen av tumme och handled. Ny väntsal.
På röntgen skulle min hand placeras på en slags skumgummitrappa för att kunna få bra bilder av tummen. Röntgensköterskan vred hårt i min hand och jag förklarade att det gör ont i handleden som hon ju också ska röntga. Får då till svar att den inte alls ska röntgas, bara tummen enligt remissen från läkaren. Jag står på mig och säger att hon får ta och ringa läkaren för det stämmer inte med beskedet jag själv fått. Efter att jag blivit förbannad då hon inte gav med sig, gick hon iväg och återvände efter två minuter och meddelade att handled också skulle röntgas. Frågade då om hon pratat med läkaren, varpå hon svarar att det visst stod längre ned i remissen…
Beskedet var sedan stukad tumme, inget fel på handleden.
Jag bokade då tid på privatklinik genom min sjukvårdsförsäkring. De röntgade handleden och fann tecken på fraktur i månbenet. Därefter träffade jag handterapeut ett par gånger innan kirurg kopplades in och vi bokade operation på ett datum som passade mitt schema. Under operationen hittade man även skadade ledband vilka åtgärdades. Samtliga besök på kliniken har bokats in snabbt och efter min tillgänglighet.
I den offentliga vården får jag alltid känslan att man ska vara tacksam för att man ens får audiens. Vid allvarligare och livshotande situationer är jag säker på att jag skulle få bra vård i det offentliga, men i övrigt tycker jag inte skattepengarna gör någon större nytta.
Visst kan man hamna på privat klinik genom remiss från det offentliga, men man är sist i kön ändå.
Kan man få tillgång till sjukvårdsförsäkring är den värd varenda krona.
3 gillningar
Betydligt tidigare än så
Hmmm… Flera av er låter som folk som försöker rationalisera att inte lägga en summa på en vårdförsäkring för sin egen vård som dom flesta gladeligen lägger på sin hund.
Fruns försäkring kostar bara några hundringar per månad. Min kostar 600 Sek per månad och jag får ha den till dess jag fyller 80. (numera betalar jag den privat)
Dom arbetsplatser jag arbetat senaste 20++ åren fram till 2020+ har alla erbjudit privat vårdförsäkring som löneförmån för alla anställda. Även min fru har haft en sådan i 20+ år på sin arbetsplats. Arbetsgivaren vet då att folk inte blir sittande hemma och väntar på vård i flera månader i onödan. Konsenus var på arbetsplatserna att den försäkringen var viktig.
Dom 20 åren innan som vuxen med små ( smittsamma barn) har jag som många andra emellanåt haft dom vanliga problemen med ibland riktigt obra Stafettläkare på VC. Ibland träffade man en ny vid nästa besök som skakade på huvudet och sa OJ OJ åt det den förre gjort och skrivit ut. 
och enligt den vanliga rutinen fick man vänta länge om remisser utfärdades. Med tiden kom man till en specialist för aktuell krämpa. Jag uppledde den vården som riktigt långsam och inget vidare , löpande bandsstuk , men jag kanske hade otur. Ibland satt man timmar och väntade själv eller med sitt barn trots bokad tid etc.
Den privata vården för mig har varit exakt det omvända. Ingen “otur” alls där på någon punkt
Snabb som F-N till rätt och erfaren specialist inom dagar, noggrann , professionell, Aldrig väntat nämnvärt vid bokad tid. Återbesök vid behov så snabbt som möjligt. Utförlig ostressad kommunikation, telefonkontakt vid behov.
Ex "Jag såg att patologen som tittat på dina vävnadsprov/MR-bilder är en av dom allra duktigaste , Kunde inte vart bättre där. "
Och om man googlar vad som bör göras vid viss diagnos enligt guidelines från olika regioner så följdes dom faktiskt riktigt bra.
VC kapar många hörn har jag sett. Kollar inte upp effekt av ändrade mediciner enligt guidelines tillräckligt etc. Dom proverna kan man gå och ta för egna pengar och det gör jag ibland.
Inte så tryggt tycker jag att dyka upp på VC med något ovanligt. Man läser om att dom missar hjärnblödningar och hjärntumörer hos yngre personer “inte så vanligt ju” kan man killgissa.
1 gillning
Ja men detta tycker väl jag är en rätt bra liknelse. Privat vårdförsäkring är ungefär lika onödigt eller nödvändigt som en hundförsäkring. Man får gå till någon som lyssnar och pysslar vilket inte det offentliga vill lägga pengar på.
Uppenbara skillnaden är att om du råkar ut för något allvarligt så hjälper det offentliga dig genom skatten men hunden blir tyvärr avlivad (men rätt rimligt tycker nog de flesta).