inflationen är på väg upp och låt oss utgå ifrån att den inte är övergående. FED avslutar sina stödköp numera redan i mars nästa år och flaggar allt tydligare för kommande räntehöjningar. Det pratas om allt mellan 2 och fler höjningar redan nästa år.
På andra sidan står det ECB och även Riksbanken som inte ser någon räntehöjning i sikte alls.
Om jag nu förstår det rätt så höjs räntan i USA så blir dollarn starkare. Andra valutor som SEK blir därmed svagare jämfört med USD. Min fråga är nu i fall FED höjer räntan några gånger i framtiden, kan Riksbanken sitta kvar utan att göra något eller behöver de följa efter? Finns det en gräns?
Kapitalet söker alltid avkastning. Varför skulle någon vilja köpa SEK till 0 procents avkastning, om man får 3 procent om man placerar i USD? Därför sjunker priset på SEK och stiger på USD. Effekten blir att priset på importen stiger, och inflationen ökar ännu mer.
Riksbanken kan knappast sitta still i båten, utan tvingas höja. Hur mycket det kan bli, vågar jag inte spekulera i.
Hade jag haft 85 procents belåning på mitt boende hade jag nog tagit “försäkringspremien” och bundit en del av mina lån.
Principerna tror jag de flesta med intresse hänger med på. Det svåra är ju timing och den okända framtiden. Blir ju lite löjligt när de pratar om räntebanor flera år in i framtiden.
Samtidigt så med dagens skuldberg behöver nog ingen höja särskilt mycket innan det får effekt. Så någon dramatik tror jag inte på.
Förr I världen var alla bolån bundna. Det innebar att en räntehöjning gav en begränsad effekt. I dag får även en mindre räntehöjning en stor effekt.
Jag tror heller inte på några snabba dramatiska räntehöjningar. Däremot är sårbarheten hos väldigt många väldigt hög. Effekterna kan därför ändå bli dramatiska.
Detta är en intressant spaning. Samtidigt verkar folk inte jaga procent (som på 90-talet) tiondels procent (som på 00-talet) utan hundradels procent. Det indikerar att det snabbt kan gå åt fanderns för vissa och är stenen väl i rullning. I kombination med elpriserna så kan det här bli läskigt.
…och nu skrev @Nestor nästan samma sak under tiden.
Blir det “dramatik” har någon centralbank missbedömt läget. Men jag menar att de höjningar som evt. blir av kommer nog inte vara stora (jmf. med historiska rörelser). Helt enkelt för att de får så stor utväxling med de skulder världen byggt upp under ett decennium med typ 0-ränta.
Samtidigt så lägger iaf vi i Sverige rekordliten andel av lönen på låneräntor, så det finns ändå mycket marginal… Att det är svårt att sia om framtiden är en sak som är säkert iaf.
Men nu blev det lite off-topic. Såklart kommer ECB och Riksbanken följa efter trenden från FED, om än kanske inte i absoluta tal.
Idag lägger vi avsevärt mer av lönen i boendekostnaden än för 40 år sedan.
Det finns många som hävdar att i relativ köpkraft har de dyra boendena givit de unga på bostadsmarknaden sämre i tre generationer.
Dagens höga belåning har gynnat 40-talisternas bostadskarriär, de som kunde köpa billigt boende när de var unga.
De som flyttar hemifrån idag har relativt äldre idag mindre pengar att leva på än jag hade relativt äldre när jag flyttade hemifrån på 80-talet.
Men min generation hade mindre att leva på än vad unga hade som flyttade hemifrån på 60-talet (jämfört med äldre då).
Dör 40-talisterna ökar utbudet på boende och stiger räntorna samtidigt kommer det göra boende dyrare.
Det finns en stor risk för fallande bostadspriser.
I grunden handlar det ju om att bostadspriserna har vuxit kraftigt och mycket mer än inkomsterna, men räntorna har sjunkit ännu mer. Så även om bostaden kostar dubbelt så mycket relativt lönen jämfört med för 30 år sedan, så är räntenivån kanske 1/8 av nivån då. Så räntekostnaden är kanske 1/4 av vad den var på 90-talet mätt som andel av lönen.
Så jag skulle vara mycket tveksam till påståendet att vi lägger mer av lönen i boendekostnad jmf. med för 40 år sedan. Däremot inte sagt att allt är rosenskimrande i dagsläget.
Men för att hålla oss någorlunda till trådens ämne kanske vi ska stanna vid räntekostnader och deras påverkan?
Riksbanken har upprepade gånger påtalat problemet med högt belånade bolånetagare:
Efter finanskrisen 2007-08 blev all centralbankerna rädda för för hög ränta och nu 13 år senare börjar det bli omöjligt att hålla konstant låg ränta p g a inflationen.
China sänkte räntan igår och Asien har inte gått så bra senaste året. Blir det lågkonjunktur i Asien kan lågränteläget fortsätta några år till, men låg ränta är ett historiskt onormalt läge.
Precis, det är mycket det jag menar med att allt inte är rosenskimrande.
Men siffrorna i mitt inlägg stämmer. IDAG lägger vi snarare rekordlite av vår lön på bostaden, ffa. genom låga räntor. Du skulle kunna amortera 3% av bostadens värde (alltså mer än dagens maximala amorteringskrav som ju är 3% på LÅNEbeloppet) per år och bara komma upp i vad räntan kostade (relativt lönen) på 90-talet utan någon amortering.
Ja, jag lägger i princip ingenting på mina bolåneräntor, men mitt barn som är spekulant på en bostad som kostar mellan 5 och 6 miljoner får det värre med sin 85-procentiga belåning. Man kan inte bara gå på ett genomsnitt.
Det ligger nå’t i siffrorna. När jag (då 2003: vi) köpte det här huset kostade det 1,7 mille och idag går dessa för mellan 5 och 6. Det är lätt tre gånger pengarna oavsett. På samma sätt hade vi räntor på mellan 3,5 och 5,2 när vi tog lånen. Idag ligger räntorna på 1/3 av detta.
Det är klart att det gör nå’t med marknaden. Jag tror personligen att en varsam höjning vore vettigt. Å andra sidan har jag förespråkat utfasning av avdragen i säkert tio år nu, men det tåget har nog gått för den här gången.
Intressant klipp du länkade till. Cecilia Skingsley är väldigt tydlig med att Riksbanken inte skall arbeta för att styra fastighetspriserna. Alltså kommer de inte räkna in dessa när de måste höja räntan för att bekämpa inflationen.
Vidare är det kul att hon förespråkar amortering. Har Riksbanken skapat ett enda incitament för amortering? Varför ska man avstå att låna pengar gratis som kan generera stor avkastning på börsen och i fastighetssektorn?
Det är i princip rätt, men man kanske också bör räkna med inflationens påverkan på lånet. Eftersom inflationen 1990 fortfarande var hög minskade lånets reala värde utan att man behövde amortera.
Man kanske skall jämföra ränta minus inflation för att få en rättvisare jämförelse. Men då gäller det också att räkna bort ränteavdraget eftersom den delen av räntan inte heller är en belastning på hushållsekonomin.
Utan att orka leta fram faktiska siffror tror jag att räknat på det viset var den faktiska räntan negativ både 1990 och idag.
