Toppenbra förslag att boka möte med juristen och barnen så att man är så tydlig och transparent som möjligt. Och håller med om att jag kan lägg grunden men i slutändan är det förstås upp till barnen hur pengarna används.
3 gillningar
Det skulle kunna bli ett bidrag till husrenoveringar eller att betala av en del av bostadslånet t ex. En son är en entreprenör och pengarna skulle kunna gå till projektet han startat. Ja, det är några exempel.
De saker du nämner ser jag som svåra att i praktiken dela.
Bara så att du inte lägger massa tid att få till något som sedan ändå inte följs, tänker jag.
Jag kan bara svara för mig själv och jag har definitivt inte för avsikt att ge mina barn förskott på arv efter mig, där hälften av det som var mina pengar går till ett blivande ex vid en separation. Jag vill att det ska vara tydligt fastställt både verbalt och i skrift vid gåvotillfället. Min förhoppning är att den tydligheten kan vara dem till hjälp för att värna beloppen med hänvisning till min tydligt uttalade vilja. Dvs. rent krasst att de i det fall det ev behövs kan “skylla på mig”.
Det får sen anses snålt eller what ever, men det är min åsikt och den varken skäms jag för eller kommer att sätta under skäppan.
Hur det sedan till syvende och sist faller ut, det beror isolerat på hur mina barn själva väljer att göra och där kan jag bara tydliggöra min avsikt med gåvan och får därefter finna mig i deras beslut utan sura miner, oavsett hur det blir.
5 gillningar
Jag undrar också vad man rent praktiskt kan använda pengarna till, som inte är sammanflätat i familjens liv. Företagande var väl ett bra exempel, och kanske resor man gör ensam. Men sen? Det känns svårt att “tvinga på” sin partner en husrenovering med skuldebrev mm bara för att man själv har fått en klumpsumma.
Vi hanterar detta själva med att slussa in alla pengar från våra föräldrar till sparande för barnen. Men är inte sugna på att frångå vårt nuvarande ekonomiska upplägg för att det då och då trillar in gåvor som ska hållas enskilda. Men då använder vi alltså helt enkelt inte pengarna som vi får.
2 gillningar
Ingen vet i förväg. Det är väl poängen med förskott på arv. Barnen kanske plötsligt ser behov som ingen annan ser och då är inte pengarna upplåsta i väntan på ett dödsfall.
Det kan ju vara att barnbarnen får avstå basala fritidsintressen eller once-in-a-lifetime-upplevelser. Eller att barnen börjar asbestsanera själva i onödig småsnålhet och får bestående men utan att mor- och farföräldrarna vet om det, för de har inte hela situationen för sig.
Kanske behövs det bara vid en plötslig omställning i arbetslivet eller för extra föräldraledigt om ett barn får någon krånglig sjukdom.
2 gillningar
Fuck off kapital köper jag också. Men då är det just pengar som ligger separat för a rainy day. Ge vidare till barnbarn är också bra och det är så vi gör.
Men varför skulle man kunna ta högre belåning på huset? “Hej älskling, nu har jag fått en egen miljon här så då vill jag att vi tar mer lån tillsammans” 
Semestrar tillsammans är ju inte heller egendomsbevarande. Eller ska man dra upp att man betalade 10 tusen extra på Kreta för tio år sen och vill ha tillbaka de pengarna när man skiljer sig?
Nej som sagt, det finns några uppenbara sätt att skydda pengarna på men de verkar gå ut just på att inte använda pengarna under relationen.
3 gillningar
Det är otroligt mycket lättare att göra fel än att göra rätt när det gäller att behålla enskild egendom som enskild.
De råd jag fått är det självklara att ha pengarna på ett separat konto, dessutom gärna i annan bank än den gemensamma hemmabanken. Att ha ett sådant konto klart så att pengarna kan placeras/överföras dit direkt vid arvsskifte/gåvotillfälle.
Pengarna kan såklart inte användas till ett gemensamt vardagsliv, görs det ändå så kan det inte göras anspråk på i efterhand. Enklast är kanske, om man vill/behöver använda just de pengarna, att göra det till ett större inköp där man isf står som ensam ägare och betalning sker direkt från enskilda kontot utan mellanlandning på något servicekonto e.dyl samt att kvitton/ägarbevis sparas så att betalningen direkt kan spåras till den enskilda egendomen.
Allt är såklart avhängigt både hur mottagarens och dennes familjs ekonomi ser ut samt hur stort belopp det rör sig om. Min egen tanke är att om de egna barnen har en god ekonomi och en bra inkomst så bör det inte behöva nallas från den enskilda egendomen annat än vid speciella tillfällen och då bör det kanske vara något stort inköp där ägarförhållandet blir specificerat (värdepapper, bil, bostad, större kapitalvaror) så även jag tänker att pengarna förhoppningsvis inte behövs för att få månadskostnaderna att sas. “gå runt” i mottagarfamiljen.
Är det större belopp det handlar om och i synnerhet om det inte behövs för vardagslivet utan kan sparas, då är det riktigt viktigt att även skriva in i gåvobrev/testamente att hela avkastningen på det konto/fond där pengarna placeras och kanske står i åratal oxå ska vara enskild egendom.
3 gillningar
Ja, jag insåg det själv och redigerade mitt inlägg. Du har rätt.
1 gillning
Ja, finns flera viktiga steg att ta för att säkerställa detta! Jag kanske bara har lite dålig fantasi här kring vad det är man kan göra som är tillräckligt separerat.
De stora kostnaderna som jag tänker på är kopplade till bostad, vilket gör det så komplicerat. Ska man tjugo år in i äktenskapet börja ändra ägarandelar för att man stoppat in lite mer pengar i huset? Mycket av det man vill göra är ju dessutom bara löpande underhåll. Enskild egendom som används för fasadmålning, vad träder i dess ställe egentligen? Färgen på fasen?
Jag tror jag egentligen ser en motsättning mellan att vilja ge pengar tidigt så att de kan användas tidigt, samtidigt som att man vill begränsa vad de används till. Fuck off kapital räknar jag i en annan kategori än “pengatillskott för att barnet ska bättra på livet i medelåldern”.
Tack! Både du och @MoneyMatters sätter fingret på ett rejält problem med äktenskap.
Ska man behålla enskild egendom (som ibland kan vara betydande) får man undermedvetet gå runt och tvivla på relationen varje gång man gör ett uttag till något.
Som ogift är ju all egendom enskild, förutom bostaden (om man inte har samboavtal). Mycket enklare juridiskt.
Särskilt om större delen av förmögenheten ska gå vidare till barnen enligt testamentet. De får ju ett naturligt skydd eftersom överlevande partnern måste bevisa sin rätt till egendomen istället för barnen vid ett dödsfall.
Inte så lätt för ett barn att leta fram testamenten när en förälder just gått bort.
1 gillning
Jag vet inte om detta är ett problem egentligen, för mig skulle det inte vara det. Själv skulle jag tänka att om jag eller mina barn är absolut tvungen att betala fasadfärgen från den enskilda egendomen som de fått så får just den summan anses ha förverkat sin rätt att vara enskild.
Är det så att huset inte kan målas om eller andra löpande underhållskostnader inte kan betalas så länge inte pengarna för färgen kommer från det förtida arvet/gåvan som är given som enskild egendom, då får man nog se mellan fingrarna som givare och inse att ens barn inte har så bra kontroll på sin egen ekonomi utan har dragit på sig alldeles för stora kostnader som de inte ror runt på egen hand.
Min förhoppning är istället att jag (när tiden är inne) kan få gehör för min egen tankeidé att de pengar som jag ger dem som förtida arv kan betraktas som en del av deras eget framtida sparande som redan är påbörjat av mig. Alltså att det som vi alla här anser som viktigt att löpande månadsspara/investera kan anses vara påbörjat och har hunnit en bra bit på väg genom min försorg. Så att en större andel av deras egen lön därmed istället för månadssparande kan användas till eventuell nödvändig konsumtion, speciellt under de delar av livet då ekonomin av olika anledningar kan vara lite mer ansträngd. På det sättet så skulle förhoppningsvis inte den enskilda egendomen behöva nyttjas löpande till ditten och datten av småsaker och sen bli sammanblandat med giftorättsgods, utan kan stå kvar orört och växa som deras enskilda egendom i form av ett sparande inför framtiden.
3 gillningar
Ja det är ett lite tillspetsat exempel och därmed kanske enklare att förhålla sig till. Men man kan tycka olika om var gränsen går och det bäddar för missmatch i förväntningar.
I praktiken tror jag många av de små tillskott som kommer “mitt i livet” tenderar att hamna i kategorin medelstor konsumtion i form av mindre renoveringar och resor, som helt enkelt inte går att göra anspråk på i efterhand. Och det får man som förälder vara beredd på, eller hålla pengarna själv tills vidare.
1 gillning
Det förutsätter lite att man äger firman själv till att börja med, annars ska ju den delas upp vid skilsmässa och hur delar man annat än 50/50 om båda äger 50/50. Blir detsamma med amortering på ett gemensamt lån.
Jag håller med, går pengarna till det vardagliga livet så blir det svårt. Det blir hobby-pengar. Du kan skydda din hoj.
2 gillningar
Haha ja precis. Moppe i present vid 15 och en MC vid 40.
1 gillning
Jag förstår tanken. Själv hade jag frågat vad mitt vuxna barn ville och tänkt att det var viktigare än vad jag själv ville, eftersom det är deras liv inte mitt.
Jag hade på liknande sätt avhållit mig från att på eget bevåg tvinga in ett äktenskapsförord I deras giftermål, även om lagen tillåtit.
Ovan utgår från att mitt barn inte har ett så allvarligt mentalt handikapp att han/hon är omyndigförklarad även som vuxen.
1 gillning
Jag ser inga större problem här om man bara tydligt förklarar vad man önskar, hur enskild egendom fungerar och vad som händer med pengarna beroende på hur de används.
Min far gav bort lite pengar till barnbarnen för några år sedan och de som tänkte putta in pengarna i boendet upprättade ett skuldebrev på beloppet utan någon ränta. På så sätt kom pengarna till nytta för båda parter och pengarna finns kvar för arvtagaren vid en ev. separation. Visserligen med lägre värde pga. inflation och annat men pengarna har ju under tiden kommit det gemensamma förhållandet till del. Övriga utan ägt boende och/eller partner satte in pengarna på ett separat konto i eget namn.
(Btw, två av barnbarnen har separerat/skiljt sig sedan dess!)
Jag skulle aldrig ge bort en större gåva till barn/barnbarn utan gåvobrev som specar enskild egendom. Och skulle jag anse att någon av gåvotagarna eller någon partner inte kan hantera pengar på ett vettigt sätt skulle jag vända mig till en jurist för att få hjälp med någon lämplig lösning.
Alltså:
2 gillningar
Har hjälpt till med pengar till delar av första bostad. Gåva som förtida arv. Det här med enskild egendom när det ändå är begränsad summa dvs upptill en miljon blir stökigt tycker jag. Skillnad om man ger bort en hel gård el liknande som ska stanna i släkten.
Resonerar så här. Ger typ 500t som gåva till en bostad. Barnet är gift 5 år senare, de säljer bostaden och köper hus, skaffar barn. Ska då min gåva fortsatt vara enskild egendom? Jag tycker inte det. De bygger ett liv tillsammans och ska bidra båda och äga tillsammans. Tror att det snarare leder till osämja om den ena parten hela tiden äger 500t mer.
Så har jag resonerat.
Problemet är inte att utforma gåvobrevet.
Problemet är hur man ska påvisa att just dessa saker är köpta med arvet och inte med gemensamma pengar, i de fall man blandar in arvet i sin vardagliga ekonomi.
Köper jag en tavla för arvspengarna och placerar i vårt gemensamma hus så ska tavlan ingå i bouppdelningen om jag inte dokumenterat att jag ensam äger tavlan.
Men som ovan fall med målning av fasaden, jag kan ju inte ta av färgen och säga att den är min. Jag kan inte hävda att det renoverade badrummet genererade x kr i värdeökning vid försäljning och då få “tillbaka” de pengarna.
Äger man bostaden 50/50 så kommer det delas 50/50, det spelar ingen roll om den ena lagt mer pengar på huset.
Det blir då stor skillnad i om arvet gick till den enas kontantinsats, du får inte “tillbaka” arvet, du får din del av ägandet. Du får inte din del + arvet.
Ja det blir ju som att jag konstant lånar pengar av min partner.
2 gillningar
Onödigt att dra in mentala handikapp och omyndigförklaring i resonemanget då det, kanske oavsiktligt, ändå insinuerar att människor med andra åsikter och förhållningssätt antingen har skadade barn eller är så överbeskyddande att de behandlar sina barn som omyndiga livet igenom.
Jag är nog ändå lite mer krass än du, på gott och ont. Jag hoppas på det bästa men planerar ändå för det fall där det värsta iaf i teorin kan hända.
Man behöver inte ha ett mentalt handikapp för att drabbas av en privatrelation där livet mellan fyra väggar är långt ifrån guld och gröna skogar. Har man jobbat ett helt liv med människor där hemligheter är svåra att dölja till fullo så upphör man aldrig att förvånas och i de lugnaste vattnen går inte sällan de fulast fiskarna.
Så för den händelse att något sådant, gud förbjude, ändå skulle visa sig drabba något av mina barn i framtiden så preppar jag gärna för en potentiell bakdörr som förhoppningsvis aldrig behöver komma till användning.
I mina ögon är det tvärtom en smula aningslöst att alltid tro att allt dåligt bara händer andra som gjort sig förtjänt av det de drabbas av, för dåliga saker kan hända vem som helst av oss och dessutom ofta utan egen förskyllan.
1 gillning