Jo så är det ju men efter att du förklarat din önskan med gåvan/arvet och upplyst om hur enskild egendom fungerar är det ändå fritt fram i framtiden för mottagaren att göra som den vill. Det är väl här din egen uppfattning om hur gåvotagaren “fungerar” och mer kan du ju ändå inte göra i det läget. Funkar förhållandet bra är det väl ok att “blanda upp” pengarna mer och mer med tiden.
Det är väl här man kan fundera själv på hur mycket pengar det handlar om. Själv tycker jag väl att gränsen kanske går vid någon halv miljon. Köper man då en tavla för 500 000 kr och samtidigt tar ut exakt samma summa från ett konto öronmärkt för gåvan/arvet är det ju inga problem att hävda värdet som “egendom som träder i dess ställe” om det blir skiljsmässa ett halvår senare.
Fördelen med att det är du som givare som förklarar din avsikt gör ju att ingen av parterna behöver ta på sig de tankarna. Och efter det är det ju som sagt helt upp till gåvotagaren hur man vill använda eller blanda upp pengarna.
Funkar förhållandet är det väl snarare en “act of love” att ta av gåvopengarna och pröjsa kalaset!
Håller med. En skillnad mellan oss skulle kunna vara att du verkar tänka att du ska skydda dina vuxna barn från dem själva och deras egna beslut, och i detta förpassa dem till passagerarsätet i sina egna liv. Eftersom du vad jag förstår avser att göra detta utan att fråga dem vad de själva vill.
Jag tänker att jag vill att de ska växa upp till människor kapabla att just ta egna beslut och axla konsekvenserna, och känna att de istället sitter i förarsätet i sitt eget liv. Jag tänker så trots att jag är fullt medveten om att det troligen inkluderar att trista saker ghänder. Så är livet. Så vem som är mest “krass” av oss är inte helt självklart för mig.
Jag läser det som ett självcentrerat kontrollbehov och curling-beteende och noterar att inte ens graven tydligen nödvändigtvis behöver stoppa moderna föräldrar från att försöka curla sina vuxna barn.
Det här är inte första gången vi har den här diskussionen. Jag uppskattar meningsutbytet även om ingen av oss nog lär ändra vår syn i detta.
Det verkar som att andemeningen i det jag försökte få fram iaf delvis missade målet.
Jag försöker på inget vis skydda mina barn “från dem själva”, här lägger du ju återigen indirekt skulden för den som drabbas av destruktiva och oförutsedda händelser och/eller personer på den drabbade personen själv, för att den initialt inte var kapabel att ta det bra/rätta beslutet.
Är det dig helt främmande att dina barn skulle kunna drabbas av någon sorts destruktivitet som de inte kunde förutse, eller anser du att om de gör det så är det för att de själva var inkapabla och tog ett dåligt beslut när de tog f-n i båten… och då får de bara se till att själva ro hen iland, kosta vad det kosta vill som en direkt konsekvens.
Vi ser på saken genom helt olika glasögon tror jag, eller så föreställer vi oss helt olika scenarion.
Men vi kanske gör bäst i att lämna detta åt sitt öde
Nej inte alls. Det klart det kan hända och det vore fruktansvärt. Men det ingår i att känna att ens liv är ens eget att det ibland skiter sig. Den risken bör inte mamma eller pappa försöka curla bort, anser jag.
Jag får förutsätta att människor har olika referensramar och ni nog pratar om olika situationer här.
Kan då påminna om Luhramnns och att vi aldrig vet vad som komma skall, att oroa sig gör ingen nytta men att ge sina barn alla de verktyg man har att erbjuda inte är fel. Vi kan försöka lära dem att använda verktygen, men hur dessa väl används till slut kan vi inte påverka. Verktygen kan likväl få finnas, så att de finns om de väl behövs.
Don’t worry about the future
Or worry, but know that worrying
Is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing Bubble gum
The real troubles in your life
Are apt to be things that never crossed your worried mind
The kind that blindsides you at 4 p.m. on some idle Tuesday
Min uppfattning är att det är ganska få i Sverige som ens vet vad enskild egendom är och hur det funkar. Därför är det väl viktigt att upplysa gåvotagaren om innebörden av det, skriva in det i gåvobrevet och sedan låta gåvotagaren själv bestämma hur hen vill göra med pengarna.
Att bara tvingas lära sig allt den hårda vägen genom att inte ge vederbörande chansen att ta ett beslut med rätt kunskap och förutsättningar tycker jag är ganska taskigt på gränsen till genuint elakt!
Bra att informera sina myndiga barn om vilka möjligheter som finns och sedan låta dem själva välja hur de ska leva sitt liv, även om det så inte blir de val jag vill se dem ta.
Jag satt och funderade i liknande banor, dock är jag ute ca 30 år i förtid men inser att jag som har unga föräldrar och fortfarande mor och farföräldrar i livet kommer att få ett eventuellt arv tidigast i 60-70årsåldern när jag behöver det som minst.
Nu är ju inte jag sån att jag skulle få för mig att kläcka idén för mina föräldrar om ett förtida arv utan ser snarare till att ha ordnad ekonomi nu och planera för framtiden.
Just i detta planerande för framtiden inser jag att min egen ekonomi kommer vara som absolut bäst när/om jag väl ärver mina föräldrar och mina barn kommer då att vara i 20-30års åldern.
(Jag vet att jag kommer ärva, mina föräldrar säljer inte sina fastigheter och sätter sprätt på allt)
I princip kan ju jag då göra ett val redan idag, att fortsätta leva ekonomiskt sunt medveten om att allt jag sparar idag går till barnen eller leva som om pengar växer på träd.
Det är väl här folk skiljer sig åt, jag mår inte bättre av att slösa, jag mår bättre av att se mina investeringar öka i värde. Kanske är då en medelväg bäst, att ge mina barn och mig själv en trygg och upplevelserik tid och investera lagom.
Oavsett vad så kommer jag en dag stå med samma dilemma som du och vilja ge mina barn en hjälp på traven när de behöver det som mest och då kanske jag vill ge det till ett barn vid ett specifikt tillfälle för att ge mitt andra barn vid ett annat tillfälle, typ vid köp av bostad. Allt sånt är krångligt juridiskt.
Hade jag varit du så hade jag gett ett förskott på arvet och löst eventualla lån dina barn har, summorna blir såklart olika så det behöver regleras på något sätt, antingen i dödsboet eller annat.
Sen är det nog inte fel att sitta ned med barn och respektive och förklara dina intentioner. Ett förskottsarv idag ges som enskild egendom för att tex lösa bolån mot att sambos/partners upprättar ett skuldbrev som löses vid separation och försäljning av bostaden. Då påverkar det inte partnern idag annat än att deras gemensamma omkostnader minskar som resultat av att vara fri från lån.
Att prata med sina efterlevande om sina och deras tankar, så att de slipper sitta där i sorgen och gissa efteråt. Att prata om ev tankar kring förtida arv, innan det ges, är att visa respekt.
