När jag och min partner precis flyttat ihop för 13 år sedan fick jag veta att han hade många betalningsanmärkningar och att kronofogden planerade utmätning av våra saker. Jag övervägde att lämna honom, men bestämde ändå för att fortsätta. Jag hjälpte honom att ordna upp allt och vi kom överens om vad som gällde ekonomiskt om vi skulle fortsätta vara ett par. Skulderna som bara var på 70 000 betalade han snabbt av och under några år därefter visade hon mig regelbundet sin kreditvänlighet.
Jag började själv intressera mig med för ekonomi och försökte få med honom på resan. Vi gjorde upp sparplaner, jag tipsade om poddavsnitt och hade till en början årliga kick-offer, men vi slutade med det när jag märkte att han inte hade något egentligt ett intresse för detta. Jag lyckades bra med mitt företag och har under de senaste åren tjänat ca 8 gånger så mycket (även om jag sparat det mesta i bolaget). Idag har jag så mycket pengar i bolaget att jag inte behöver jobba mer, men jag vill ju inte gå i pension tidigt och min sambo ska vänta till 70+, så tanken har varit att jobba in pengar så att de räcker även för honom.
Eftersom frihet är enormt viktigt för mig valde jag att anställa honom i mitt bolag för några år sedan, han fick en hög lön för en halvtid men behövde inte lägga så många timmar i veckan på det. Han jobbade halvtid i sitt eget företag. När vi fick barn för 4 år sedan fick utöver lön från mitt företag han nästan alla föräldradagar även om jag var ledig mest. Jag tog ut lön från mitt bolag istället och det var jag som betalade alla resor och lyx. Det fungerade bra för oss och det gjorde att vi båda kunde vara lediga mycket. Vi stämde regelbundet av hans sparande och budget och jag började för några år sedan börja lita på honom ekonomiskt igen. Även om han har haft mycket lägre inkomst än mig har jag har trott att han har en stabil ekonomi. Han har försäkrat mig om att han tagit ut en liten lön från sitt företag varje månad och även sparat pengar.
Ett mål vi har haft har varit att köpa ett drömhus. För några veckor sedan hittade vi detta. Mitt bolag ska läggas i träda från årsskiftet och min sambo har hela tiden vetat att han därefter inte kommer att få någon lön från mig. Han har haft ett år på sig att styra upp så att hans företag kan generera mer, alternativt hitta en annan lösning om det inte går. Föräldradagarna börjar också sina. Han har hela tiden sagt att det ser bra ut. I samband med hussköpet räknade jag på (och banklånelöftet är baserat på) de siffror han gav till mig, den lön han sade sig ha tagit ut från företaget och kan fortsätta med. Vi skrev kontrakt på huset.
När vi nu skulle betala handpenningen berättar min sambo att han inte har pengar till detta. Han har gått back i sitt företag under ett års tid och inte tagit ut någon lön. Har enbart haft inkomst från mitt företag och föräldrapenningen. Har använt upp alla sina sparade pengar, inkl privata pensionssparande. Han har inte några skulder och shoppar nästan inget, så det är intäkterna som är problemet. Han har inte heller någon plan för hur han ska få in pengar efter årsskiftet.
Tack och lov kan jag ta ut mer pengar från mitt bolag och jag kan även få bolånet själv men jag är enormt besviken och arg över att han ljugit under ett års tid. Jag har regelbundet stämt av med honom att han klarar sig ekonomiskt, annars hjälper jag honom. Om han hade berättat om det här för ett år sedan hade vi kunnat hitta lösningar och lägga upp en annan plan. Men nu har vi använt alla föräldradagar och han har inte lagt någon tid på att hitta ett annat jobb åt honom.
Jag står nu mellan två val och önskar era tankar. Antingen accepterar jag att han inte har något ekonomiskt tänk och att jag får ta den biten. Han behöver skaffa en anställning och ha sitt företag som hobby eller lägga ner det. Det kommer att ta bort den frihet vi värdesatt så högt. Jag kommer att behöva ha koll på/sköta hans ekonomi och kanske själv lägga tid på att se till att hans räkningar och sparande blir betalda och överförda. Jag har även så mycket pengar att vi båda skulle kunna gå i pension hyfsat tidigt samt resa mycket. Däremot kommer det att vara jag som både betalar och tidsmässigt styr upp vad vi nu vill göra med våra liv, flytta utomlands etc. Det finns ju en del män med hög inkomst har hemmafruar, så på ett sätt kanske det inte är helt orimligt om könsrollerna skulle vara de omvända.
Det andra valet är att inse att det här inte är rimligt. Jag är redan den som tar allt ansvar, det enda han gör är sådant jag delegerar till honom. Det ekonomiska förtroendet kommer inte gå att få tillbaka. Det jag vill allra mest i livet är att ha en familj och kunna dela glädjen med barnen med någon. Så detta alternativ skulle vara en enorm sorg.
