Utifrån så känns det som att valet är uppenbart, även om du förståeligt inte tycker om det.
Det är tyvärr inte tillräckligt för att förlåta allt beteende.
Det kanske låter hårt, men gör dig själv en tjänst och gör det du innerst inne känner att du borde, sörj lite, och sen hittar du en ny partner som du förtjänar.
Min personliga åsikt är att det är oacceptabelt när en person ljuger om sin ekonomi. Att personen i råga, som är en vuxen man, förlitar sig på att du ska fixa saker till honom, tyder på “Man Child syndromet”
Han kommer aldrig ta ansvar för sitt beteende och av egen erfarenhet är det väldigt svårt att “fixa” en sån person.
Han är en risk i sig själv. En risk som kan ge dig stora konsekvenser i framtiden.
Din sambo är den han är. Han har visat vem/hur han är.
Det är väldigt lätt att se en persons potential om hen “bara” kunde vara/göra lite annorlunda. Jag tror det är viktigt att inte falla i den fällan. Visst kan människor förändras, men bara om de själva känner en stark motivation och har ett eget driv att förändras.
Vill du framgent vara i en relation med din sambo så som han är och så som han har agerat hittills? För troligtvis är det så han kommer vara och agera även i framtiden.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det är ett väldigt stort beslut att skiljas och ännu mer så då ni har barn ihop.
Det är såklart enkelt att ge rådet.
Det är några frågor som jag funderar över och skulle ställa mig om jag var du.
Hur har han reagerat nu när det har blivit uppenbart?
Har han varit ärlig och lagt alla kort på bordet?
Förstår han att han är ansvarig och är han beredd att ta konsekvenserna eller kommer det bortförklaringar?
Det här är viktigt utifrån att om han förstår att det är ett stort misstag och om det finns en vilja att göra annorlunda framåt.
Sen kanske hans person gör att han inte ska driva eget exempelvis eller liknande men det kanske går att hantera?
Älskar du honom? Trots att han har betett sig som en idiot, flera gånger om?
Om du låtsas att den här saken inte hänt, hade du över huvud taget funderat på att skiljas?
Om inte, kan du/ni hantera det här området framgent på något vis som känns ok givet att du vet hans begränsningar?
Älskar han dig och visar det?
Hur är han som pappa till era barn?
Hur tror du att en skilsmässa skulle påverka barnen? (Obs försöker inte här mena att du ska stanna bara för den sakens skull utan det kan ju även vara positivt i längden för dem om ni inte mår bra ihop)
Som föregående skriver så tror jag inte heller att han kommer ändra sin personlighet.
Däremot så när ni nu har barn ihop så tycker jag man ska ställa sig frågan om man vill ha helheten och då får man försöka jobba runt det här området som är ett problem. Kanske går det att hitta ett sätt. Självklart hade det bästa varit om det inte behövdes men det kanske är värt det?
Tänkte också på spelberoende.
Är inne på Denkmals linje.
Dynamiken man/kvinna saknas helt och den freudianska felskrivningen räcker som bevis 
Du gör vederbörande en tjänst genom att lämna.
Precis så. Vad jag förstår så är den juridiska risken att vi behöver betala säljarens alla omkostnader kring försäljningen + ev förlust om man bryter kontraktet, vilket väl kan handla om ett par hundra tusen. Och den enorma förnedringen…
Jag tänker också så. Någon gräns måste dras. Och om vi fortsätter kommer jag känna att jag måste kontrollera allt och så vill jag inte leva.
Anledningen till att jag tvekar är den enorma glädjen i att umgås kring barnen, ha någon att dela allt med. Kanske en dröm om en kärnfamilj.
Jag förstår att du undrar! Mitt huvudsyfte med att skriva det var att få utomståendes syn på situationen. Överreagerar jag, eller kanske underreagerar? Det är jätteintressant att se vad ni andra som inte lever mitt i det här tänker. Det hjälper mig i vilket val jag ska ta, om jag behöver lämna honom eller om det är värt att fortsätta…
Du har nog tyvärr helt rätt.
Här har vi kardinalfelet. Att någon är hos kronofogden på det där viset (såvida det inte är att något företag konkade, han blev lurad av en kompanjon etc) innebär inte bara att personen råkar vara skuldsatt, utan säger så mycket mer om personen.
Det är antagligen mycket värre än han berättat.
Hade ni inte barn tillsammans hade det inte varit något snack, men nu blir det ju knepigare. Jag hade absolut inte fört över något till ett ”sparande” åt honom ifall jag valt att fortsätta, den saken är säker.
Tack så mycket. Det är viktiga frågor för mig att ta ställning tiil.
Hans första reaktion var väldigt nonchalant och han förstod inte allvaret i situationen.
Vi har haft andra problem i relationen tidigare men den senaste tiden har vi haft det jättefint och jag har under den tiden inte haft en tanke om att separera.
Jag vet ärligt talat inte om jag vill leva med honom nu när han ljugit om sin ekonomi igen. Det skulle kräva att jag hade stenkoll på hans ekonomi och inte kunna lita på honom igen kring den biten. Företag borde han nog inte driva…
Du har helt rätt. I efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det där och då. Nu när vi har barn är det ju annat.
På vilket sätt tänker du att det är ännu värre? Jag har kollat så att han inte har betalningsanmärkning eller skulder hos inkassoföretag. Ska även gå igenom hans bankutdrag.
Om du är helt ärlig med dig själv, tycker du om att känna dig behövd/ta hand om/rädda? Jag ser ingen annan förklaring till att du gängat med en sån loser rent ut sagt.
Det är tyvärr inte helt ovanligt, men slutar sällan/aldrig bra. Om beskrivningen stämmer in på dig är det bättre att du får utlopp för det på något annat vis än via dina kärleksrelationer.
Han har lyckats dölja hur risigt ekonomin gått till den grad att du var beredd att köpa ett hus tillsammans med honom. Sannolikheten att han bestämt sig för att helt plötsligt bli 100% ärlig är minimal. Jag skulle inte bli förvånad om någon baltisk lånehaj knackade på dörren 
Kan en lösning vara att bli särbo kanske? Ha varsitt boende och helt separata ekonomier. Han står för sitt, du för ditt och vattentäta skott mellan. Det där med att kontrollera allt känns inte som en bra grund för “den enorma glädjen” som du önskar. Börja om relationen på en ny och stabil grund. Om kärleken finns kvar vill säga?
I din situation hade jag inte köpt något mer hus, oavsett om det kostar att backa ur. Allra helst om du har så pass gott om pengar som du skriver.
Det kanske ligger något i det, tyvärr. När vi inledde relationen hade vi nästan samma livsstil och ekonomisk grund, men därefter har vi utvecklats på olika håll.
Förutom relationen så är det ju även det valet jag står i nu: fullfölja köpet på egen hand eller backa ur. Det var ju tänkt att vi skulle flytta in dit tillsammans och egentligen känns det lite stort och dyrt för en person med barn. Men å andra sidan har jag ett stort kapital och har hela tiden haft som mål att bli ekonomiskt oberoende och därefter köpa mitt drömhus. Och som Jan pratat om den del på sistone: man måste våga spendera på det som verkligen ger livskvalitet.
Så jag lutar ändå mot att fullfölja det, bo där något år och sen utvärdera om det var så fantastiskt eller om jag borde bo billigare.
Jag tycker du ska fokusera mest på vad hans beteende gör med dig. Ovanstående är inte bra och inget du ska behöva göra i ett normalt förhållande.
Du kan säkert hålla ihop det hela om du vill och orkar men kom ihåg att det är bara han som kan ändra sig och det sker bara om han har insikt och önskan att göra så.
Det där, däremot, är skäl att välja någon annan karl. Att han ljuger kan jag dock ha förståelse för. Han kanske trodde på företaget, vill inte erkänna att det går dåligt, kanske hoppades det skulle lösa sig utan att du skulle märka något
Skrev följande innan jag hade läst hela tråden, så jag låter det vara även om jag nu när jag läste resten fick svar på min fundering kring psykisk ohälsa:
Jag känner igen mycket från min egen far så tänkte bara dela med mig av mina erfarenheter eftersom det pågått längre än för er. Min pappas företag gick bra innan IT-krashen, sedan dess har han knappt kunnat ta ut en lön och stångat sig blodig för att få det att fungera med 60h-arbetsvecka. Vi har klarat oss ekonomiskt, men det har inte varit bra för någon i familjen att han haft kvar företaget. Jag önskar att någon hade ställt kravet på honom att lägga ner företaget och skaffa ett annat jobb. Absolut inte minst för hans skull, jag tror att hans psykiska mående bara har gått nedåt pga att:
•han har känt att han misslyckats hela tiden trots att han har försökt
•han har behövt leva på någon annan
•han har inte haft några kollegor.
Vissa företag kan bara inte fungera även om man önskar det. Problemet är vad det kan resultera i för vissa (ofta delvis pga någon psykisk ohälsa i bakgrunden). Det låter lite som att din sambos beteende skulle kunna vara ett symptom på psykisk ohälsa. Min pappa har alltid sagt att han är för gammal för att kunna skaffa ett nytt bra jobb. Jag är rädd att din sambo kan drabbas av samma tankesätt och att det kan kännas som en svårare och svårare sak att testa sina vingar inom arbetslivet på nytt. Det hela kan helt enkelt resultera i en jobbig nedåtspriral.
Om du tror att ovanstående är applicerbart på din sambos situation hade jag verkligen försökt ta reda på att hans psykiska hälsa är OK samt försökt hjälpa honom ut i arbetslivet både genom uppmuntan, påtryckningar om det behövs och rent praktiskt genom att sätta bollen i rullning åt honom. Tex bara genom att ta fram en kontakt hos arbetsförmedlingen eller hur man nu kan göra.
----------------------------‐—
Fortsätter bara med ett litet tips efter att ha läst om hans psykiska ohälsa, eventuella oförmåga att ta tag i saker och ADHD. Voxra/buprion är en jättebra medicin som kan göra skillnaden mellan natt och dag just i det fallet (kommentar från läkare på psyk), man ska inte vara rädd att testa olika antidepresiva generellt. Och slutligen håller jag inte med många i tråden om att man inte kan förändras, speciellt om det är psykisk ohälsa som ligger bakom beteendet. Men man kan behöva hjälp att få rätsida på sin psykiska hälsa.