Haha - älskar din självinsikt!
Bortsett från det har du en riktigt bra poäng här, i att det spelar roll med NÄR:
Å andra sidan förordar jag att jämföra sig med sig själv (för 10-5-1 år sedan, och ett framtida jag om 1-5-10 år kanske?) och, som @Bellson skrev:
… dvs, att inspireras så att en framtida jämförelse med dig själv kan förvåna dig själv mer än om du inte inspirerats?
Jag hittade hit när jag började försöka styra upp min ekonomi än mer under en nylig separation.
Numera ensamstående med barn, hus och fritidshus i mitt namn, hästar (japp plural) och en inkomt rätt långt under medel och riktigt långt ifrån vad många beskriver här inne.
Behövt göra en del justeringar i mitt liv för att få allt att gå ihop på ett bra sätt men lyckas fortfarande spara en del varje månad.
Så jag känner mig ganska fattig här inne men i mitt hem är jag ganska rik istället, jag är med de jag älskar varje dag och vi saknar inget vi behöver även om jag kan behöva vara lite mer förutseende än jag var tidigare som att passa på att köpa ytterkläder strax innan det faktiskt behövs för då är det ofta någon kampanj någonstans. Lite prisjakt helt enkelt.
Men i stort sett varje morgon och varje kväll så får jag pussa mina favoriter på huvudet.
Vi skrattar, leker, pratar om högt och lågt, bråkar och vet att vi ändå är älskade.
Äter mat vi gillar.
Gör utflykter och har det bra bara.
Det är ändå rikedom för mig.
Mer pengar in kommer förmodligen senare igen och då sparar jag helt enkelt mer då. Tills dess är det för mig okej att vara en fattiglapp i fondsammanhang.
Viktigt inlägg, jag tror vi är många här som känner likadant och att dom som har dom finaste siffrorna att visa upp har lättare att skriva och berätta om det.
Men det här forumet är förstås lika mycket för alla och vi som inte har enorma summor att visa upp kan nog få ut mer av det till och med.
Personligen har tänkt mycket senaste tiden på att nästan alla i min närhet har så mycket “bättre” förutsättningar än mig. Nästan alla jag känner kommer från familjer med sommarstugor och ärvda pengar och dom kommer att få ett större belopp någon gång i framtiden. Den vetskapen gör att dom vågar ta större risk/belåna sig på ett sätt som oftast lönar sig.
Jag har fått jobba ihop min ekonomiska trygghet själv och kommer aldrig att få något direkt arv.
Det är viktigt att stanna upp och tänka på vem man jämför sig med, vart man hamnat och vart man vill utifrån sina egna förutsättningar.
När jag var ca 26 träffade jag en gammal klasskamrat från grundskolan. Vi träffades där han var privatperson men jag i min yrkesroll. “Vad du har lyckats” sa han till mig och syftade då på min genomgångna utbildning samt mitt yrke som har en viss status.
Jag vet att jag satt där och tänkte “Ja, jag har verkligen lyckats” men själv tänkte jag då inte alls på min utbildning eller mitt yrke. Istället tänkte jag på det faktum att jag sedan flera år hade en fantastisk man, att vi tillsammans precis köpt hus i vår hemort dit vi längtat hela studietiden, att jag överhuvudtaget fått ett jobb i hemorten och slapp pendla och mest av allt: att jag var gravid.
Kanske borde jag inte tänkt att jag “lyckats” utan snarare att jag var “lycklig” men i alla fall då var det samma sak för mig.
Detta är en händelse som jag burit med mig och tänkt ofta på. Yttre framgång och inre framgång kan hänga ihop men behöver inte göra det.
Jag har smygläst på det här forumet en längre tid men aldrig tagit mig för att registrera mig och delta i diskussionen. Men ditt, och alla andras, inlägg här fick mig att äntligen ta steget. Vill tacka er alla för utmärkta inlägg. Det är lätt att bli blind på alla inlägg om miljoner hit och arv dit så det var skönt att få lite insikt i hur vi “normala” lever. Med det sagt vill jag, precis som OP, vara noga med att skriva att jag inte missunnar er som har gott om pengar, stora investeringar etc - det handlar för min del bara om perspektiv.
Det är lätt att fastna i ett mönster där vi jämför oss med andra utan någon riktig bakgrund. Jag tar verkligen åt mig av tipsen här i tråden gällande att se tillbaka 1, 5 och 10 år samt blicka framåt 1, 5 och 10 år. Beskrivningen som Nidas gav av sig själv kan nog vara den bästa beskrivningen av ett beteende jag någonsin har läst - och något jag kan relatera till 100%.
Så vem är jag och hur ser mitt läge ut?
36 årig man.
Sambo.
Bostadsrätt.
Universitetsutbildad.
Fast anställd på heltid.
Bilägare.
~40k efter skatt i månaden mellan mig och sambon (~70% av detta från min inkomst).
Under 100k sparat.
Hur såg det ut för ett år sedan?
Dyr hyresrätt med mögel och annat bös.
Vikariat med >10k mindre i månaden jämfört med mina kollegor.
Ingen bil, inget körkort.
~25k efter skatt i månaden mellan mig och sambon.
Under 100k sparat.
Hur såg det ut för fem år sedan?
Singel.
Hyresrätt i ruttet område.
Grundskoleutbildning.
Arbetslös, sjukskriven med möjlighet till “förtidspension” (sjukersättning).
Existensminimum.
Inget sparande.
Jag har alltså på fem år; hittat kärleken, pluggat klart gymnasiet och skaffat en universitetsutbildning, köpt en bostadsrätt i ett underbart område, fixat körkort, köpt bil och fått ett jobb med skälig lön. Perspektiv. Under året ska vi betala tillbaka en rad privata skulder vi har dragit på oss de senaste åren, sen har vi budgeterat för att spara ~13k i månaden. Jag har verkligen inget att klaga på vad gäller min ekonomiska situation och den insikten har jag er alla att tacka för! 
För mig är det den där sortens historier som är hela poängen med det här forumet, dom som hittat verktyg att få ordning och struktur och motivation att spara.
Själv har jag loggat mina totala tillgångar varje månadsskifte i ca 10 år. I många år agerade jag helt utan strategi och gjorde alla fel man kan göra. Hade stor del i högriskaktier som svängde och jag bytte strategi fram och tillbaka. Den röda pilen i bilden visar ungefär när jag upptäckte RikaTillsammans, som ni ser har jag därefter en helt annan stabilitet och jämnare utveckling. Och framför allt: jag oroar mig betydligt mindre för min ekonomi.
31 år gammal med fru och 2 barn. Jag jobbar halvtid som vårdbiträde 
har dock alltid 100 000:- på kontot och investerar sen allt ovan det. Fru jobbar heltid. Vi hyr ut en lägenhet som tillhör vårt hus. Man behöver inte super-inkomster eller många miljoner för att ha en bättre privatekonomi. Spar ca 25 k i månaden till investeringar. Mycket frihet och mestadels okomplicerat.
Jättebra tråd!
Jag kallar mig inte fattig idag. Jag vill mest understryka vikten av att jämföra med rätt urval. Man kan åstadkomma mycket på kort tid med fokus, en gnutta flyt och arbete. Men visst kostar det på i andra ändan.
För 14 år sedan hade jag 15k på kontot och ett lån som uppgick till sju gånger min bruttoinkomst.
Idag är jag skuldfri och har mer på kontot. Då har jag ändå inte gjort bostadskarriär och jag har haft “normallön”.
Skulle jag frågat mitt 34-åriga jag hur mitt 48-åriga jags ekonomi såg ut skulle han inte varit i närheten.
(Men nej, jag köper ingen hämtlatte på Starbucks. 
)
Jag började leva som fire för fem år sedan långt innan jag hade de 30 sparade årsinkomterna.
Främst p g a hälsoskäl.
Jag tar aldrig ut mer än 11000 kr per månad, så lever som många pensionärer gör.
Jag vill inte rekommendera personer att göra som jag gjort, leva som fire med för lite arbetande kapital.
Ibland går börsen ned tre år efter varandra, vem som helst kan räkna ut hur mycket pengar som är kvar om börsen går ned tre år i rad och man dessutom tar ut kapital.
Men jag har härligt mycket fritid, religiöst praktiserande, naturupplevelser och motion.
Jag blir varm och glad av att läsa när andra människor beskriver vad som är sin egen definition av rikedom. Min första definition av rikedom är att jag är del i en (allra oftast) lycklig familj med sambo och två barn som får all min kärlek och jag deras.
Min andra rikedomsdefinition är att jag har nått till punkten i min karriär där jag kan jobba aktivt ca 5-6 timmar per dag, fakturera heltid och ändå få tid över att umgås med familjen och träna.
De två rikedomarna går hand i hand, vilket gör att jag allt som oftast har möjlighet att slippa jaga lyckan.
Jag blir lite osäker på om jag vill låna så hemskt mycket pengar för att nå drömmen om större lägenhet i en Stockholmsförort men nuvarande hyresrätt kostar mer än vad lånet och hyran skulle kosta.
Just nu känner jag att jag inte vill göra nåt mer än att låta livet flyta på för att inom sinom tid eventuellt hitta en lägenhet som passar oss och som vi har råd med, byta vår dieselbil mot en elbil och kunna renovera fritidshuset med kommunalt vatten, avlopp, etc. i den mån det är nödvändigt. Jag har liksom bara framtida mål snarare än närliggande behov.
Inte fattiglapp längre men var det i din ålder
Vid ungefär 30 hade jag bara skulder, runt 4-500 tusen (om jag kommer ihåg rätt), lönen tog slut sista veckan i månaden och bodde i en 2a hands hyreslägenhet.
Gått bra ändå och är sådär en 25+ år senare rätt nära att kunna leva på pengarna.
Finns inga mirakel mediciner utan bara sunt bondförnuft
Lycka till 
Fastnade för ert inlägg. Er start på resan till ekonomisk frihet är långt bättre än vad majoriteten av svenskarnas är. Fortsätt vara lyckliga!
Tack så mycket för dina ord, de värmer fint.
Fortsätter vardagen med ett leende på läpparna.
Har alltid varit låg inkomsttagare men alltid haft bra buffert. Varit bra på att spara och leva efter det vi har.
Är väldigt rik i livet och trygg i ekonomin
Nått som jag tänker på är att man nästan aldrig är rik för det flesta höjer sina utgifter i takt med lön mm.
Att ha en kontantinsats på 3 miljoner och äga hus på 20 miljoner.
Eller ha kontantinsats på 300 000 och ett. Hus på 2miljoner
Så är ju kanske ändå den med hus för två miljoner rikast i slutändan då den andra har mer skulder. (Exempel)
Sen fins det ju klart det som kan spara mycket med hög lön med. Men vanligt tror jag är att man har höjt utgifterna. Så tror att många kan va fattiga som rika med.
Vi önskar oss ju ofta mer
Efter att ha läst igenom alla svar i tråden och förundrats över hur folk ser sig själva som rik, fattig eller fri, så kan jag inte sluta tänka på att det beror på perspektivet (vilket en hel del innan mig också varit inne på). Från vilket perspektiv är jag rik eller fattig? Kan någon annan än jag ”bestämma” att jag är fattig eller rik? Eller är det helt upp till samhällets strukturer och lagar som definierar detta åt oss?
Många frågor blir det och jag tycker det är så superintressant hur era värderingar, perspektiv eller definitioner får mig att utmana mina egna!
Jag ser inte mig själv som rik eller fattig. Jag har en bra inkomst men är ensamstående med två ungdomar på halvtid. Har gjort en fantastisk resa inkomstmässigt de senaste 2-2,5 åren.
Jag idag:
41 år
61 500kr/mån
Bostadsrätt belånad till 66%
130 000 sparat till barnen att dela på
30 000 till mig själv på Lysa
20 000 i diverse som krypto, enstaka aktier och en extremt låg och volatil buffert
Jag inser att jag med lite ansträngning skulle kunna spara såå mycket mer än jag gör. Men ändå lyckas jag inte. Tack vare en bra inkomst så ”räddas” jag från min lathet/slöseri. Denna utmaning och att jag inte riktigt lyckas lösa den får mig att känna mig fattig. Jag tror det är känslan av att inte ha kontroll över något som jag borde ha kontroll på, och göra något bättre av, som får mig att känna mig fattig eller halvt misslyckad.
Jag försöker förklara det med lotteri eller idrottsstjärna-paradoxen. Att om man under en kort tid får mycket pengar i form av lottovinst eller ett saftigt fotbollskontrakt så har man inte hunnit att lära sig hantera pengarna och de spenderas åt alla håll och kanter.
Nu är det inte sådana summor jag pratar om men jag kommer från en arbetarfamilj där man fick lära sig att arbeta hårt och inte vara till besvär och ställa krav på sitt arbete. Man skulle vara glad att man hade ett! Pengar pratades det aldrig om och aktier var något som bara syntes på film på tv. Som jag skrev tidigare så har min utveckling de sista åren vart otroligt bra. Sista oktober 2019 tjänade jag 38 500kr/mån och idag 61 500kr/mån.
Ska jag vara helt ärlig så kan jag tappat tråden och gått helt OT, men det var otroligt skönt att skriva av sig 
/M
Tänker att detta är allmängiltigt, för allt. Eller?
Jag menar, det ÄR ju mitt perspektiv som gör att jag ser saker på mitt vis, och om jag har tur och är lite nyfiken så kan jag också ‘sätta mig i andras skor’ och därmed få syn på andra perspektiv.
(Och ja. I grunden är detta ett sätt att beskriva tankespjärn för mig.)
Känslomässigt nej (fast du kan påverkas av omgivningen så klart, men det är fortf du som tänker tanken som ger dig känslan rik eller fattig.) men ‘strukturellt’ ja - jag menar, det finns ju en miniminivå under vilken man klassas som fattig, fast det garanterat finns många som ligger under den som inte alls känner sig fattiga, och folk över den som känner sig fattiga.
Visst ÄR det svårslaget, alltså!! Helt med dig på detta. Har också läst denna tråden med stort nöje och förundran.
Lite roligt att läsa först detta:
och sen detta:
eftersom jag kände lite att du inledde starkt utifrån rik-perspektivet, men det du skrev sen om din situation kändes mer fattig, fast jag på intet vis skulle sätta det epitetet på dig utifrån din beskrivning.
Men, case in point, antar jag - det ÄR på dig det åligger att avgöra var på skalan du ligger. OCH, icke att förglömma, att det (känslan) också kan variera med dagsformen.
Yeah, så himla roligt att läsa detta, inte minst eftersom det landade i detta:
Jodå, fattiglappar här med… Sambon driver företag som även jag jobbar i. Han tar inte en krona mer i lön än nödvändigt och jag får ut full lön. (även om den ibland får skjutas upp några månader under lågsäsong)
Vi bor i villa som för några år sen värderades till 2.5M. Vi har ca 1M i lån på huset och övrigt skuldfria. Tillammans har vi också ca 1M i sparande
Vi går runt på mellan 15-20K i månaden tillsammans, men då snålar vi tex inte på mat som vi båda älskar att laga själva och äta.
Vi gör inget annat än arbeta och ca 6 resor till släkt o vänner runt om i Sverige om året.
Jag sparar mellan 50-75% av lönen varje månad.
Säg att jag skulle sluta “försöka bli fri” - vad skulle jag slösa upp alla pengar på då? Prylar o kläder jag inte vill ha?
Nej, målet kommer att bli nått, sen om det tar 10 år till får det väl bli så, vet inte vad jag skulle göra annars? Slösa bort kapitalet o jobba tills jag är 70-75 år?
FINNS INTE PÅ KARTAN!
Fick veta för ett tag sen att sambons far kommer- om han dör imorgon - efterlämna ca 2M till varje barn så nog kommer vi allt nå målet en vacker dag…
Kort o gott lever vi ett enkelt liv och sparar så mycket vi kan.
Önskar förstås som de flesta att jag hade förstått redan i 20-års åldern att ekonomisk frihet var en möjlighet istället för när jag var 35… Men nu är resan startad och när man sparat varenda krona i över 5 år så känns det som vanan är “inne” 
Ja, en av få grejer som jag håller med Göran Persson om… den som är satt i skuld är icke fri.
Lifestyle creep är synnerligen aktuellt för många, inte minst i dagens diskussion kring “rätten” att “äga” sin bostad tidigt i livet.
Men det är nog halva syftet med tråden. Ge perspektiv och skriva av sig.
Du har massor av tid, jag började investera och aktivt spara ungefär som du och vi kommer sluta jobba snart vid 55. Önskar iofs också att jag tänkt lite mer på goda långsiktiga investeringar när jag var 20, men det fanns inte på kartan då 
Jag tänkte exakt likadant förut… det fanns inget alls som jag behövde mer pengar till för att på nått sätt bli lyckligare eller njuta mer / unna mig mer. Det är en väldigt bra sits
Men … sen har det ändå kommit lite önskan om att prova saker på helt egenbetald tid. Tid kostar väldigt mycket pengar. Sen landade vi även i att vi ville ha en solig andra bostad. Det kan bli rätt billigt faktiskt, beroende på vad man har för krav och vilket land. Men ingen gräns uppåt kanske…
Prylar och kläder har jag nog heller aldrig varit intresserad av, och det är nog lika bra det