Sex av tio (58 procent) kvinnor har någon gång drömt om eller funderat på att starta eget företag. Som hinder uppger nästan hälften (48 procent) privatekonomiska skäl och 45 procent rädsla för att misslyckas. I den yngre åldersgruppen kvinnor 18-29 år, uppger nästan tre av fem (57 procent) rädsla för att misslyckas som ett hinder.
Går väl i linje med det som jag själv brukar säga att 60% (oavsett män eller kvinnor) har någon gång funderat eller drömt om att starta eget men av olika anledningar inte tagit steget. Jättesynd tänker jag.
De finns en hel del här som oxå vill starta egna företag… Men de gäller å ha en förtags ide som de går å tjäna pengar på, å de är inte så lätt för alla…
Ett annat altenativ är att man har en hobby verksamhet som de går typ jämt upp… Men då bör man ha en anställning för att få ihopp ekonomin…
Förhoppningsvis så kan hobby verksamheten bli mer lönsam så man kan livnära sig på de…
De gäller att ha tiden å våga utvekla så de inte bara blir en ide…
Hög igenkänning på detta! Man tvivlar på sin egen förmåga och sina tankar om vad marknaden efterfrågar… tycker det ska bli lättare att träffa företagscoacher som hjälper unga vuxna att våga ta steget att starta eget. Kanske genom stipendier eller liknande om kapital är ett bekymmer.
Att olika personer drömt om att bli frisörer (typ) är kanske inte samma sak som att ha en mer riktig affärsidé. Det finns det säkert också de som har men jag tror inte att det är sex av tio.
Att hjälpa de som faktiskt startar företag att växa framstår för mig som en enklare väg framåt.
Vilken tråkig kommentar @Anonym. Varför skulle frisörer inte kunna vara företagsledare? Skaffa eget företag?
Du kanske har en bild av hur du tycker att ditt företagande skulle se ut men tråkigt att klanka ner på andra grupper av företagande för den sakens skull.
Allt företagande börjar väl med en tanke om att man skulle vilja…
Det kan de absolut. Poängen var mer att det är ett stereotypt drömyrke, ungefär som att vilja bli fotbollsproffs eller influencer. Det sistnämnda kan man ju också starta eget som. Att fler skulle kunna starta företag än som faktiskt gör det är helt givet. Däremot är nog kvalitet mer intressant än kvantitet.
För min egen del har jag inget tydligt intresse av att starta företag. Mitt främsta ”alternativyrke” till det jag gör idag (statlig tjänsteman) vore att bli forskare. Det hade nog kunnat bli hyggligt, det med.
Jag kan tycka att man borde diskutera företagande bredare. Rent faktiskt är det ofta ”lönsamt företagande” som ses som det givna. Jag känner en kvinna med utomeuropeisk bakgrund (och bakgrund som analfabet) som startat eget företag. Hon har alltså ”lyckats” och haft sin verksamhet ett tag nu. Dock tjänar hon ändå mindre än hon gjorde som anställd. För ganska stora grupper ser utsikterna ut ungefär så. Sedan kan det ju vara kul att göra sin grej, slippa knäppa chefer och fyrkantiga regelverk.
Måste hålla med @Anonym här. Jag vet väldigt många som också ”drömmer” om att starta företag, både kvinnor och män. Det är klart det låter underbart att vara sin egen chef och arbeta med något man brinner för. Men den stora majoriteten av dem kommer aldrig starta något företag, för dem gillar inte verkligheten av hur fruktansvärt tungt och hårt arbete det är av att driva ett företag. Om de på allvar verkligen hade velat starta ett företag så hade dem gjort det (givetvis finns dock enstaka undantag). Och det är inget fel med att inte starta företag och föredra att vara anställd, men att drömma om något och att verkligen göra det är två helt olika saker.
Inom företagande så finns det få saker jag hatar så mycket som när staten ska in och försöka styra. Det slängs enorma summor på Starta-eget bidrag, ”företags-coacher” och annan skit. Vill staten uppmuntra företagande? Ge nya enskilda firmor extrema skattefördelar antingen dem första åren eller tills man kommer upp i en viss omsättning. Detta görs med bra resultat i exempelvis UK och Nederländerna. Men i Sverige känns det bättre för staten att ge ut bidrag och vagga in folk i tanken om att ”staten finns här och håller dig i handen”.
Att fler män är entreprenörer är inget konstigt alls. Män som grupp är mer benägna att ta risker än kvinnor. Att starta företag är en väldigt stor risk. Kanske därför skillnaderna inte har ändrats något de senaste decennierna. Men trots detta vill man försöka tvinga fram 50/50 jämställdhet till förbannelse.
Vill även tillägga att dem som skrivit artikeln/gjort undersökningen troligtvis aldrig själva drivit ett företag.
”Rädslan att misslyckas är det största hindret”.
Ja det är väl helt självklart? Skulle det vara ett problem? Tror dem på allvar inte att alla entreprenörer är rädda för att misslyckas? Det är det entreprenörskap handlar om, trots allt tvivel, oro, och hårt arbete så gör man det ändå.
Jag har drivit olika företag i snart 10 år och jag tvivlar fortfarande på mig själv och är rädd att misslyckas hela tiden.
Skulle samhället klara av att 60% eller fler startade ett företag?
Vad skulle alla dessa företag bedriva för verksamhet och vem skulle vara kunden?
Känns som att stor del ändå skulle gå mot bemanning och jag tror att det skulle gynna storföretagen som använder bemanningen då det blir större konkurrens och lättare att säga upp avtal än anställda.
Från ett privatekonomiskt perspektiv tror jag att det för de flesta personer är klokt att inte starta eget. Det kan ju verka som en dröm, men vad är det egentligen man föreställer sig? En bekant hade, eller har, en dröm om att starta eget då hen föreställer sig att det är vägen ut från “ekorrhjulet” - bara man startar eget och sliter i några år så kan man anställa någon annan som får tjäna pengar åt en så kan man själv ta semester resten av livet. Och så funkar det ju förstås inte för de allra flesta. Väldigt få företag blir extremt framgångsrika, en majoritet går i konkurs eller läggs ned p.g.a. bristande lönsamhet. En annan stor del går runt, men ägaren får jobba stenhårt och hade egentligen tjänat mer och haft en tryggare/förmånligare position vid lönearbete.
Från ett samhällsperspektiv är det förstås nödvändigt att folk vågar satsa på företagsidéer. Det är bra för samhällsutvecklingen och tillväxten att folk försöker sig på nya idéer, även om majoriteten misslyckas (vilket är dåligt för dem personligen) så tjänar samhället på att några enstaka lyckas. Och för att folk ska vilja/våga satsa måste det ju finnas ett hopp eller en möjlighet om framgång. Men från ett privatekonomiskt perspektiv är det ju en väldig risk man tar, och för många är det nog klokt att inte satsa på eget företagande.
It’s often said that more than half of new businesses fail during the first year. According to the U.S. Bureau of Labor Statistics (BLS), this isn’t necessarily true. Data from the BLS shows that approximately 20% of new businesses fail during the first two years of being open, 45% during the first five years, and 65% during the first 10 years. Only 25% of new businesses make it to 15 years or more. These statistics haven’t changed much over time, and have been fairly consistent since the 1990s.
Gäller förvisso USA, men jag antar att sifforna är likartade även här.
Inom vissa branscher och roller är potentialen att starta eget väldigt stor. Man kan lätt tjäna mycket pengar och riskerna är måttliga.
Inom många andra branscher och roller är potentialen betydligt mer blygsam. Det finns inga uppenbara stora vinster med att starta eget.
Vissa människor är entreprenörer med ett unikt driv och spännande affärsidéer. Helt säkert finns det fler i den kategorin än som verkligen “kommer ut” med egna företag.
Att personer som hör till kategori 1 gör en poäng av att det är “jättesmart för alla” att starta eget företag är arrogant, dumt och bara rent trams. Att någon i kategori 2 vill starta eget är fint. Man kan så klart lyckas men här handlar det om hårt arbete, inte några lågt hängande frukter. Att sedan uppmuntra personer i kategori 3 är en riktig välgärning - oavsett om det handlar om statliga insatser, att ta en lunch med någon eller att tillhandahålla finansiell trygghet till sambo eller barn. När det gäller personer man känner väl tror jag att möjligheten att hitta personer i kategori 3 är en realitet.
Jag tror man också ska skilja på olika typer av företagande. Det finns många, inte minst på detta forum tror jag, som på pappret är företagare, men som egentligen arbetar mer eller mindre som en anställd, t ex IT-konsult med kontrakt med ett företag som löper år efter år, eller kanske som stafettläkare, frisörstol, etc.
Sedan finns det människor som startar bolag med en ide och målsättning att bygga större verksamheter, skala upp, ha ett gäng anställda, med eller utan extern finansiering, etc.
Ingen värdering i detta, men det kräver väldigt olika kompetenser för att lyckas. I det senare fallet klarar sig mindre än 10% om man ser på 5 års horisont tror jag statistiken visar. Gör man det rätt och inte sätter sig själv i skuld så kan självklart även ett sådant företagsbyggande vara mycket värdefullt!
Jag är själv sju år in i den resan och kan rekommendera det, men det är inte för alla.
