Jag har lyssnat på Rikatillsammans-podden till och från i flera år, men det är först i år som jag tagit tag i ekonomin på riktigt. Flyttat pension, börjat löneväxla igen, sett över kostnader mm.
På sistone har jag börjat drömma om att säga upp mig och bli interimschef. Starta eget och hyra ut mig som enhetschef, avdelningschef el dyl. Jag är socionom och har 20 års erfarenhet som chef inom socialtjänsten, de senaste 9 på samma tjänst, som chef för chefer.
Jag tjänar 71 000 kr i månaden men har inte så mycket sparat. Min man tjänar 40 000 kr i månaden. De senaste månaderna har jag engagerat mig i ekonomin på ett helt annat sätt och ökat sparandet. Jag har sagt upp den dyra bolåneförsäkringen, minskat amorteringen på bolånet mm. Sparar denna månad 10 000 kr.
Jag har pratat med två bemanningsföretag som hyr ut chefer till socialtjänsten. Båda var väldigt positiva till min erfarenhet och att det går att få uppdrag, men kan såklart inte garantera något. Marknaden går lite upp och ner och just nu är den väldigt god. Uppdrag kommer med kort varsel, så man kan inte få ett uppdrag först och sen säga upp sig. Jag har tre månaders uppsägningstid. Man måste alltså chansa och säga upp sig och då är det bra att ha en buffert så man klarar sig ett tag om uppdragen dröjer.
Jag tycker att det skulle vara så spännande att komma ut och få uppdrag på olika ställen, 3 månader här, sex månader där. Plus att det går att tjäna såpass att man kan vara ledig ett par månader mellan uppdragen. Men det är ju en stor osäkerhet, tänk om det första uppdraget dröjer fler månader än vi har råd med. Eller om något händer, som gör att interimsbranschen går ner och bara de riktigt etablerade får uppdrag…
Vi har 150 000 kr sparade, varav 60 000 kr på ett vanligt sparkonto. Vi har hus, fritidshus och två barn (fast den äldsta tar studenten snart).
Ska jag våga? Det bästa vore väl att jobba kvar och samla ihop mer buffert först, men samtidigt är ju marknaden god just nu. Tänk om det här är min chans? Jag är också lite orolig att min energi och mitt driv ska falna om jag går kvar på mitt jobb för länge.
Har du testat att förklara din situation för rekryterarna och se vad de har för förslag? Det kanske händer att det dyker upp uppdrag med lite framförhållning.
Och sen vore det också intressant om du kunde få löpnade info under en tid på vilka uppdrag de får in och ha en dialog med dem om du tror detta är uppdrag du hade fått om det vore skarpt läge.
De bör ju vara ganska intresserade av att få in dig i sin pool av potentiella kandidater så de är säkert hjälpsamma.
Vore nog bra att samla in lite mer info om möjligt innan du trycker på knappen.
Men i övrigt låter det som en kul plan. Jobbar själv som vd och de höga lönerna som interim-vd lockar.
Tack för ditt svar! Bra idé, att be dem om info om vilka uppdrag som kommer in och ifall jag hade varit aktuell för dem.
Ja, pengarna lockar. Men också omväxlingen. Att satsa fullt ut på att göra så mycket gott man kan för en organisation på den tid man är där och sen vidare till nästa.
Jag har mycket trygghetstänk och katastroftankar i botten. Den här äventyrliga sidan av mig är väldigt ny, den som får mig att vilja starta ett AB och kasta mig ut i interimsvärlden.
Tänk om jag inte får något uppdrag och sen finns det ingen bra tjänst att söka heller. Jag har aldrig varit arbetslös och bara klättrat uppåt i karriären (även om jag har ”stått stilla” de senaste nio åren). Tänk om allt jag kan få, om jag bestämmer mig för att gå tillbaka, är ett jobb som jag inte trivs med och där lönen är 20 000 kr lägre än den jag har idag.
Det är hyfsat vanligt att tillåta tjänsteledighet för att testa att starta företag. Kanske kan vara något? Testa först i 6mån och du har möjlighet att komma tillbaka? De lär ju vilja ha kvar dig och vara hyfsat positiva till alternativet att du säger upp dig?
Ja, det kan ju vara värt att testa. Ofta vill man nog, i min bransch, hellre kunna gå ut med en fast tjänst än att behöva rekrytera en vikarie (eller en dyr interimschef ). Om man ändå tänker att personen är på väg är man kanske inte så positiv till tjänstledighet. Men värt att testa. Tack!
Med över 100 000 kr tillsammans i månaden i inkomst o inte lyckats spara mer , skulle jag aldrig säga upp mig.. om du går utan inkomst i 3 månader då är väl sparkontot i stort sett tömt ?
Nej, det är lite skämmigt. Förra året fick vi in 60 tkr på uthyrning av vårt fritidshus, men samtidigt renoverade vi vårt bostadshus för 100 tkr, så pengarna gick till det. Skönt att kunna renovera utan att öka lånet i och för sig. Men vi borde verkligen ha sparat mer med våra inkomster plus sidoinkomster! I år ska alla uthyrningspengar gå till sparande. Tyvärr verkar det bli mindre uthyrning i år, inte så många som har bokat än.
Våra pengar har verkligen flaxat iväg tidigare, tills jag vaknade upp på riktigt för ett par månader sen. Tyvärr har min man inte samma intresse av att spara, som jag. Han har också lite hobbyer som kostar pengar. Men han lyssnar på mig när jag säger till honom. Och vi har sagt upp en massa prenumerationer mm.
Det är ju det som du skriver som talar för att jag är kvar på jobbet i ett år till och sparar ihop en större buffert. Men pallar jag..?
Nej, vi klarar oss absolut inte utan min lön. Jag får 47 700 efter skatt och nu sparar vi 10 000 den här månaden. Skulle kanske kunna pressa ner utgifterna så att vi skulle klara oss om jag drog in 27 000, men då skulle vi ha det torftigt. Det blir väl iofs skillnad när äldsta blir självförsörjande. Idag betalar vi för en lägenhet på gymnasieorten också.
Men även utan den är vi långt ifrån att klara oss på makens lön.
Känner du några som har jobbar som interimschefer och kan ge dig lite mer info om hur det verkligen är? Med liten buffert kommer du ju behöva hoppa på ett uppdrag ganska fort. Att lönen är högre kanske inte räcker om skälet till att kunden inte har kunnat anställa en chef är att miljön är riktigt dålig.
Från ett personligt synsätt är det så klart bäst att starta eget.
Men… som skattebetalare förfasas jag över att socialtjänsten nu har börjat mjölkas av stafettande socionomer - en i grunden ytterst meningslös yrkeskategori med gravt politiserad utbildning som landet närmast lider en epidemi av. Lönenivåerna tycks ju också vara helt absurda redan från början.
Jag är bekant med en, genom jobbet. Det är den ena av dem som jag har pratat med. Hon var öppen med att det ibland är ganska rörigt när man kommer in och att man får vara beredd att hugga i. Och det är jag.
Om du tycker att min lön är absurd, så håller jag inte med om det. Jag är ansvarig för en avdelning med en budget på 120 mnkr och där det arbetar 140 medarbetare. Jag har, tillsammans med enhetscheferna, effektiviserat verksamheten och samtidigt höjt kvaliteten.
Sen så tror jag att en kommun kan ha stor nytta av att ta in en interimschef i vissa lägen. Jag har själv gjort det när det har uppstått en vakans som jag behövt täcka snabbt. En duktig interimschef kan ge ett stort mervärde. Sen finns det ju dåliga också, jag har haft några som jag har behövt avsluta innan uppdraget varit klart.
Har ni tänkt bo kvar i huset ni bor i nu? Eller kan ni tänka er ett mindre kanske? Även fritidshus är en stor kostnad. Hur rikare gör det ert liv? Tänkte själv på att skaffa fritidshus men kom fram till att stressen med underhåll osv inte hade varit värt det.
Ett liv med mindre kostnader gör mig rikare på så många mer sett än ekonomiskt, stress och frihet tex.
Min poäng är att mindre kostnader gör också att man vågar mer. Bara en tanke.
Ja, det skulle jag verkligen kunna tänka mig! Jag längta efter ett enklare liv, med mindre bostad och färre prylar.
Jag kan tänka mig att bo billigare. Behålla fritidshuset och skaffa en lägenhet med låg hyra. Jag tror du har rätt i att det hade gjort det lättare att våga mer.
Tyvärr har jag nog inte med mig maken på de tankarna. Han är inte redo för downsizing. Jag får bearbeta honom lite.
). Om man ändå tänker att personen är på väg är man kanske inte så positiv till tjänstledighet. Men värt att testa. Tack!