Tycker att det är otroligt fräckt att diskutera någon annans arv.
Hade inte bidraget med en enda krona, är det ett så stort problem att ni vistas där kostnadsfritt är det deras problem.
Ett arv är något djupt mellan förälder och barn, många kämpar med ekonomin under de tidiga åren med sina barn och kämpar för att spara undan åt dom i framtiden.
Hade blivit vansinnig om min partners föräldrar pratat om mitt framtida arv på det sättet. Dessutom håller inte alla förhållanden för all framtid heller så sannolikt kommer detta i sånt fall bli en gåva från dig till dom.
Delar man inte sitt liv med sin partner och allt vad det innebär, till exempel ekonomi, ja nä men då är de väl klart att de inte håller i längden. I synnerhet om du redan har en bild av en väg ut ur förhållandet med “dina pengar”.
Jag tror inte det kommer att hålla, och även om det för det då är man väl ändå aldrig helt tillsammans om man ska ha en enkel väg ut bara utifall.
Tycker ni alla är väl kategoriska. Försöker snäll-tolka svärfadern och landar i nedan fiktiva story från ett teoretiskt “svärfarperspektiv”.
Är det lika svart-vitt om nedan skulle vara svärfaderns perspektiv, även om det är fel att dra in svärdotterns hypotetiska arv?
Jag och min fru är i 70-årsåldern. Jag har jobbat i byggbranschen och hon inom vården. På grund av slitna kroppar gick vi i pension tidigt och har det nu ganska knapert. Förutom hyresrätten har vi en sommarstuga av “sportstugekaraktär”. Vi börjar få problem med att orka rusta upp den själva, samtidigt som vi uppskattar både lugnet där och att det är kul att våra två barn (och snart barnbarn) vill umgås med oss på sommaren. När vi blir så gamla att vi inte orkar vara där längre kommer våra barn ärva huset.
Våra barn är vuxna och dottern och hennes man har det lite ansträngt ekonomiskt, medan sonen och hans sambo både har betydligt högre löner än vi någonsin haft och att sambon kommer från en familj med gott om pengar. Nu behöver taket läggas om, hur ska vi få barnen att förstå att det inte är möjligt att likt tonåringar komma till stugan “gratis när det passar” och förvänta sig att också bli bjudna på all mat, utan att de också behöver bidra ekonomiskt om vi ska orka ha stugan kvar? Jag har nämnt för sonen med den rika sambon att de kanske kan använda en liten del av sambons pengar till att hjälpa till med takrenoveringen, men det blev dålig stämning direkt?
Jag tycker fortfarande inte att det är rätt, jag tycker att det enda rätta är att sätta sig ned med alla som nyttjar stugan och gemensamt komma överens om hur man gör med underhåll av stugan, måltider, trädgårdsfix etc.
Vad hade man gjort med stugan om alla inblandade haft dåligt med pengar?
Förstår absolut det här perspektivet också, det är ofta komplicerade situationer när det gäller stugor och det finns inga enkla svar.
Frågan blir ju t.ex. i exemplet att hur mycket mera borde den välbeställda sonen med sambo betala och kommer det att påverka rättigheterna till stugan? Och ska sonen fortsätta betala mer även när drt gäller andra reparationer osv.
Tycker det låter märkligt och som en osund och ensam relation om man lever separata ekonomiska liv.
All lycka till er men jag ser inte hur man kan känna trygghet och gemenskap i en sådan relation där man inte ens kan låta sin partner dela ens ekonomiska förutsättningar. För mig är det uppenbart att det eventuellt slutar dåligt.
Det går alldeles utmärkt att dela ekonomiska förutsättningar även fast man inte har gemensam ekonomi. Även bättre i vissa fall - där den ena är generös och erbjuder lyx medan den andra inte skulle kunna tänka sig att själv unna sig lyx för gemensamma pengar t ex.
Det som du ser som märkligt med separata ekonomier kan ses som frihet för andra.
Säljer den? Varför öht köpa en stuga om man inte har råd med den?
Jag skulle aldrig förvänta mig att mina barn ska finansiera något som jag fattat beslut om att skaffa. Man kan dela på matkostnader och arbetsinsatser när de är där men som vuxen människa bär man sina egna kostnader och tar ansvar för sina val själv.
Jag tycker att hela frågeställningen låter väldigt ospecifik. Vad exakt är det som sägs och varför kan TS inte bara svara på kommentarerna så är det klart?
Det låter som att TS oroar sig i förskott. Mitt råd är att jobba på att hantera problemen när de uppstår på riktigt. Risken är att man blåser upp saker i sitt huvud och lider av det i onödan. Öva på att inte övertolka, svara svävande ”sånt här tänker jag inte på” etc
Om ni har separat ekonomi är det kanske lättare att säga till svärföräldrarna att de inte har någon rätt till ditt arv eftersom inte ens din sambo får något av pengarna, även om du när den dagen kommer troligtvis kommer att göra saker som även din sambo tjänar på.
Vi delar varandras ekonomiska förutsättningar trots att vi inte har gemensam ekonomi.
Det är väldigt tryggt att ha separata ekonomier eftersom båda då verkligen måste ha koll på sin egna ekonomi.
När vi har fått arv har det inte funnits något behov att skydda pengarna, jag har fått in pengar på mitt konto när jag har ärvt och hon har fått in pengar på sitt konto när hon har ärvt. Så länge vi är gifta är mina pengar mina pengar och hennes pengar är hennes pengar. Om vi mot förmodan skulle skilja oss delas allt men inte innan och det är vi nöjda med.
Förhoppningsvis kommer ens partner vilja använda pengarna till gemensam nytta men man ska inte glömma bort att arvet är svärföräldrarnas önskan att deras barn får något. Kanske möjliggöra något som barnet inte annars haft råd med. Då anser jag att det är respekt att låta barnet spendera pengarna hur den vill. Jag kanske tycker att det är onödigt att renovera köket men min fru vill det och hon ärver fem miljoner samtidigt som jag ärver femhundra tusen. Vem är jag då att ha en åsikt när jag vet att hennes föräldrar levde på existensminimum för att kunna spara 50 % av sin nettolön till sina barn? Visst kan man resonera liknande om lön men där gör man gemensamma livsval som ett team. Arvet kommer från en utomstående och ska enligt mitt tycke därför särskiljas.
