Du får helt enkelt räkna på vilken avkastning du skulle kunna få på de pengarna du amorterar. Kan tänka mig att ligga på 85% i belåning är helt ok om du inte åker till Thailand för pengarna.
Lite raljerande nedan - personligen har jag både ombelånat bostaden, och amorterat mer aggressivt än jag behöver - mycket irrationellt beteende, men det känns bra att det går i cykler, typ? 
Ska man vara krass kan man väl ställa samma fråga vid vilken belåningsgrad som helst, minus detaljen att staten tvingar amortering vid 50+ och 70+ %. Om man vill amortera av vilken anledning som helst så bör man ju göra det oavsett belåningsgrad.
Tänk scenariot att du vill maxa förväntad avkastning. Då ska du sikta på 85 % belåningsgrad, amortera minsta möjliga belopp, och låna upp huset till 85 % igen när du amorterat ner en bit.
Tänk nu scenariot att du vill sova gott om natten/vill minska räntekostnaden eller whatever anledning som är rätt just för dig och därför bara vill ha en belåningsgrad på 50 %. Ja då borde du amortera ner till 50 % på ett bräde, imorgon. Eller till 0 % om det är vad som passar dig.
Allting mellan dessa ytterligheter handlar om personlig preferens, och tvångsamorteringen är en i sammanhanget irrelevant detalj som inte borde påverka.
1 gillning
Jag får känslan att personer som inte kan sova gott om natten med stora lån - inte heller skulle kunna sova gott om natten om dom vet att det sker på bekostnad av alternativ avkastning. Kort och gott - folk med sömnproblem överlag.
2 gillningar
Hahaha! Eller folk med för stora lån 
Det slår mig nu att forumet överlag förordar att maxa belåningen och istället investera på börsen, vilket ju matematiskt är korrekt utifrån förväntad avkastning… samtidigt som forumet pratar om att inte överbelåna sig… också klokt visserligen, men om man vill maximera sin avkastning borde man således köpa ett för dyrt hem och sedan maxbelåna sig. Mao låna pengar av banken för att sätta in på börsen. Allt annat lika så får man ju större utväxling av detta ju dyrare man bor.
Så länge man klarar av likviditeten borde det alltså vara ekonomiskt bäst att bo så dyrt som möjligt 
Tänker jag rätt eller är jag full?
Enig i det du skriver - givet att kassaflödet klarar det. Och det är nog den största hästen. Med de regler vi har för tillfället avseende krediter för bolån så är kassaflödet den enda risken. Värdering spelar mindre roll - annat att det blir svårt att låna upp mer pengar.
Det kan vara bra att ha marginaler för man kan bli sjuk, arbetslös eller t.ex separation.
3 gillningar
Visst. Har man ett par några årslöner så klarar man de flesta kriser. Men frågan är ju om man är friast med mer amorterat eller mer investerat. Ger minskat lån varje månad störst frihet? Eller mer investerat och därmed större inkomst i form av avkastning.
Minskat lån ger möjlighet till lägre inkomster för att täcka dem on man vill gå ner i tid.
Ökad inkomst från kapital ger också den möjligheten. Plus andra möjligheter.
Som jag ser det så är den största anledningen att amortera av lånet om det är en såpass mental börda att man tycker det är värt att betala i minskat kapital och frihet för att bli av med den.
Sjukdom och arbetslöshet finns försäkringar för. Separation kan du alltid sälja villan. Och om något historien visar oss är att marknaden är seg som kola; svårt att hamna riktigt fel.
Nja. Det är lönsammare och ger mer frihet att ha pengar investerade på börsen än i ett hus. Så att investera alla sina pengar i insatsen för att få ett maximalt lån och sen inte ha råd att investera något är en dålig affär.
Det är inte att bo dyrt som är det lönsamma. Det är att betala av så lite som möjligt på huset man har. I princip ett billigt hus med med hög belåning.
2 gillningar
Korrekt att 50% belåning är pga nuvarande amorteringskrav. Innan var amorteringsfritt bottenlån vanligt, och möjlighetvis amorteringsfritt topplån META.
Att höja belåningsgraden och göra engångsinvesteringar introducerar dock en betydlig timingrisk. Även vinnande bets behöver man anpassa i storlek efter vilka förluster du kan bära.
1 gillning
När jag sålde min förra lägenhet var jag i princip skuldfri. Men det var inte en känsla jag hängde kvar vid efter att ha bytt upp mig, däremot gav belåningsgraden <50 % och att därmed inte tvingas amortera en härlig frihetskänsla 
Med ett lån på 5 MSEK krävs det åtskillig ansträngning även för två höginkomsttagare att amortera en miljon, men likväl kommer räntekostnaderna för boendet inte minska drastiskt. Göran Perssons bevingade ord kan vara en chimär.
1 gillning
Gjorde en extended edition: Den som är satt i skuld och inte är fri, använder inte belåning som ett verktyg som stärker ens ekonomi och valmöjligheter.
Ett skäl till att avvakta med att ändra det amorteringsgrundande värdet kan vara om man ev har planer på att ta ut mer i lån, tex startplåt till ett fritidshus, båt, etc. Då kan det vara bättre om bostaden vid det tillfället är värderad så högt som möjligt så att man kommer under 50% även efter man utökar lånen.
Hjälp mig förstå. Hur är det ett skäl till att avvakta med att ändra det amorteringsgrundande värdet?.
Menar du i händelse av att fastigheten har gått ner i värde sedan det initiala amorteringsgrundande värdet sattes?
Spontant sett så handlar det om tajming. Amorteringsgrundande värde kan normalt sett inte ändras oftare än vart 5:e år. Är det 6 år sedan du ändrade det senast har du möjlighet att uppdatera det nu. Men gör du det så låser du det nya i fem år. Gör en uppdatering att du kommer under säg 50% idag så kan du få amorteringsfritt idag, men du sitter fast med värdet i 5 år. Behöver du sen låna 500 tkr om 1,5 år så är det det gamla värdet som ligger kvar och du får börja amortera igen. Väntar du till efter lånet är tagit och investeringen är gjord så har fastigheten förhoppningsvis stigit lite i värde dels pga investeringen men även pga marknadsutveckling. Det kan därför vara bra att vänta med att uppdatera värdet till det att du faktiskt behöver uppdatera värdet.
2 gillningar
Uppskattar förtydligandet i ditt resonemang!
Exakt vad @Skrivbordsbonden skriver. Du får bara byta amorteringsgrundande värde vart femte år. Säg att om tre år vill du ta ut ett extra lån för att renovera köket. Är huset idag värt 10 miljoner men tex 10,7 om tre år så kan du om tre år ändra värdet och alltså ta ut 350 000 i lån och ändå hamna på 50% belåning (om du har 5 milj i lån sen tidigare). Ändrar du däremot det amorteringsgrundande värdet idag så är det det som gäller fem år framöver och du kan inte utnyttja ev värdeutveckling som skett på de tre åren.
Så vet man med sig att man vill plocka ut mer lån kan det alltså vara en bra idé att vänta med att ändra värdet till dess.
Jag vill väva in en ytterligare aspekt.
Fastigheter borde inte vara en tillgång där man placerar pengar för att de ska växa. Insikten borde sakta sjunka in hos befolkningen att de senaste 2 decenniernas bostadspolitik varit ett misstag.
Den enda som vinner på rådande system är bankerna. Det finns ingen poäng att vi kollektivt pumpar upp priset på plankor och tegelpannor till en punkt där räntekostnaderna på allvar dränerar vår ekonomi och möjlighet att göra saker med pengarna som hade gjort bättre nytta i längden
Det här systemet har också skapat spänningar i samhället där boomers sitter två och två med utflyttade barn och blockerar familjevillor i innerstäder för att deras kapital ska växa, så att millenials tvingas ut på landet och får lägga stora delar av sin tid i barnåren i bilköer. Detta kapital borde ha legat på börsen hela tiden. Uppgången i bopriser har varit ett misstag. Vi har tillåtit det ske
Den dagen tillräckligt många inser att detta är en djupt oetisk modell och det blir en politisk fråga mellan generationer kan man tänka sig att politiska krafter vill införa någon åtgärd för att strypa möjligheterna att tjäna pengar på bostadskarriär, för att leda boomers att säja sina hus och lägga sina pengar på börsen istället.
Då faller korthuset som är dagens bubbla till bostadsmarknad
När händer detta och vilken belåningsgrad vill man ha då?
Nåja, det är ju fortfarande en stor del av landet där bostadspriserna inte motsvarar nybyggnadskostnaden, med följden att det inte går att finansiera byggen. Det är ju den stora vinsten med prisuppgångarna, att det går att bygga nytt där behovet finns. Det har ju också skett, det har byggts mycket bostäder under de senaste 10 åren. Och vad är “lagom” priser? Jag skulle nog säga att iaf ett antal år in på 2000-talet var priserna “för” låga. Men visst har det hänt mycket sedan dess.
Som trygghetsknarkare håller jag med i slutsatsen ändå, att det är bra med marginaler, iaf så länge man är medveten om att de kostar.