Sitter och grubblar på när är det egentligen rätt att sluta amortera. Grundregeln som upprepas är så fort som möjligt, dvs vid 50% belåningsgrad. Men vad gör man när 50% fortfarande är ett stort belopp som belastar kassan med stora belopp varje månad?
Som exempel utgår vi från ett par med god ekonomi och bra jobb. Gemensam månadsinkomst på 100.000 kr/mån. Bostad i fint område, värderat till 10 mkr och ett bolån på 5 mkr. Enligt grundregeln är nu skuldsättningen 50% och dessutom 4,2 bruttoårslöner och därmed kan man sluta amortera och fokusera på börsen. Men 5 mkr ger en räntekostnad på 175 tkr/år vid 3,5% kalkylränta eller ca 14,5 tkr i månaden. Jag personligen skulle nog inte sova tillräckligt gott för att sluta amortera med bolån på 4,2 bruttoårslöner, även om belåningsgraden är under 50%.
Finns det fler grundregler än 50% belåningsgrad om när man ska sluta amortera? Tex 2-3 bruttoårslöner för att inte riskera att hamna i en situation där man behöver sälja av värdepapper för att putta in i kassaflödet, vid snabba ränteuppgångar, eller för att kunna gå i pension något år tidigare mm?
Kort sammanfattningen efter ovan svammel. Utgår ni alltid från 50% belåningsgrad i ert resonemang, eller är det rimligare att sätta lånebelopp i relation till inkomst? Var går i sådana fall gränsen vid relation till inkomst? Vid hur många bruttoårslöner i skuld? Eller är det relationen till värdepapperna? Sluta amortera när portföljen är lika stor som lånen? Eller något helt annat?
Bra inlägg, ser med spänning fram emot responsen på forumet.
För egen del (med lägre bolån numeriskt men också lägre bruttoinkomst i hushållet) är det en tankenöt som ännu inte kunnat markeras som ”mentalt hanterad”.
Anledningen för mig att sätta 50% är jag att jag inte vill hamna i en situation där jag inte kan lösa lånet bara för att bostaden tappat i värde. Det är alltså inlåsningseffekten som är avgörande för mig. Känns som att det är osannolikt att bostaden ska tappa halva sitt värde.
På det ekonomiska planet så tar jag hellre x% i inkomst (avkastning) än att spara y% i räntekostnad på bolånet, om x är större än y. Så där finns ingen koppling till inkomsten i min mening. Möjligen att jag kanske kan tänka mig att öka på belåningsgraden när sparkapitalet är tillräckligt stort. För då kan jag ju sälja fonder om bostaden minskat och jag måste flytta.
För mig är 50% “the sweet spot” där jag skulle känna mig lånefri.
Anledningen till att man kanske bör undvika att amortera är att den förväntade avkastningen är högre än räntan du betalar på lånet. Så att din totalekonomi går plus på att investera istället.
Sen har du inflationseffekten. Inflationen gör att pengar blir billigare att byta till sig ju längre man väntar. Dessutom har många en stigande lönekurva med ökad erfarenhet. Och investeringar stiger och blir värd fler kronor med tiden.
Det gör att du väljer mellan att betala lånet med dyra pengar nu och köpa dyra investeringar sen. Eller att köpa billiga investeringar nu och betala lånet med billigare pengar sen.
Skönt att kunna känna sig skuldfri vid 50 %. Jag är själv nästan nere vid 50 % nu, därför tankarna börjar mala.
Belåningsgrad har utvecklingen från 70 % till snart 50 %, och bruttolönemässigt från 4,4 till 3,3. Dock är det ju inte amortering som har gjort det utan värdeutveckling, renovering och lönestegring.
Så lånet har knappt sjunkit och räntekostnaderna idag är högre än när huset köptes. Lite där tankarna började.
Inflation och värdetillväxt i all ära, men det går ju inte att leva på en bostad utan att sälja den.
Ekonomisk logik säger investera och sluta amortera. Samtidigt som en amortering är en risksäkring inför framtiden.
I min värld så kommer jag nog aldrig sluta amortera, även om forskning och avkastningspotential är större på börsen, precis som jag troligtvis aldrig kommer sluta mata portföljen även när den är ”tillräckligt” stor
Bra fråga. Om kassaflödet är ansträngt så vill jag nog inte låsa mer pengar i att betala av lånet. Men det tål att tänkas på!
Om det är permanent ansträngt (typ för att inkomsten minskat) så blir jag nog tvungen att överväga ifall jag måste sälja fonder (offra framtida kapital för att jag hemskt gärna vill bo kvar), eller sälja bostaden (mätta mun efter matsäck).
En liten summa amortering på typ 1-2% kommer inte hjälpa något kassaflöde.
50% känns bra tycker jag. Man kan välja om man vill amortera eller inte och man blir inte lika känslig för högre räntor. Tanken är väl att man får tillbaka merparten av det amorterade beloppet vid sälj (ingen garanti dock).
Ja. Historiskt har avkastningen på börsen varit högre än räntan de 3,5% som angavs i exemplet. Och att inte amortera är bara ett bet på att det kommer fortsätta så under lånets löptid. Det finns ingen garanti för det. Bara hög sannolikhet.
Det har även historiskt varit inflation ganska kontinuerligt. Olika hög, men oftast pågående. Deflation har vi inte sett så ofta och det kräver att vi får mindre pengar i omlopp för samma värde av tjänster. Eftersom staten kan printa så mycket pengar som behövs för att uppnå sitt mål om 2% inflation så är det väldigt hög sannolikhet att den fortsätter. Men såklart ingen garanti.
Amortering ska givetsvis inte gå ut över sparande. 2-3% amortering ska bort så fort det går för att fokusera på börsen, men med 1 % amortering han man ofta ca halva bolånet kvar när man dör.
En hög skuld i relation till lön skapar ju risk för andra inlåsningseffekter som att man inte kan byta jobb pga lönesänkning även om man vantrivs mm.
Jag skulle säga att det finns fall där det kan vara ok att ha > 50% belåning. Jag tänker mer att det är onödigt att amortera mer än 50%. Ser 50% som slutstation för amortering. Därefter får det beloppet man amorterade investeras istället.
En annan anledning att inte låsa in sina pengar i huset. Att bygga ett kapital utanför ger mycket mer rörelsefrihet att kunna hantera ekonomiska kriser än ett avbetalat lån.
Med ett kapital utanför kan du fortfarande betala av lånet sen om räntan på det skulle skena iväg.
Men du kan också betala dina utgifter ett par månader om du blir utan jobb. Du kan köpa en bil om du behöver eller renovera ett läckande tak.
Har du låst in pengarna i huset måste du be om ett nytt lån till det läckande taket eller bilen du behöver för att få ett nytt jobb. Och är du arbetslös får du inte det.
Att amortera allt man har är helt riktigt hål i huvudet, men med 2 månadslöner på kontot, 2 årslöner på ISK, och ett renoverat hus så känns de riskerna hanterade. Börsen kommer med 7% avkastning generera en tillväxt över tid som överstiger både nysparande och potentiell avkastning på börsen.
Det jag egentligen grubblar över är om 50% regeln alltid är att föredra, även om lånet är högt i förhållande till inkomst. Klart lönen kommer öka framgent även den kanske inte matchar de senaste årens nominella ökningar.
Man behöver inte knappa länge i excel innan alla uträkningar säger sluta amortera och öka sparandet, men den som är i skuld är aldrig fri som en gammal sosse sa…
