Jag uppfattar att det här med möjligheter inte primärt handlar om att “passa in i ett sammanhang” utan om att ha en attityd och tro på sig själv. Det kan förstås finnas en dimension där som handlar om att andra ska se saker hos en men jag uppfattar det som långt viktigare att se sakerna hos sig själv. Om man ska lyckas i i livet, i olika bemärkelser, handlar det ofta om att våga ta olika steg och acceptera risker. De erfarenheter man förvärvar i sådana processer är oändligt mycket värd, särskilt om det är något man gör i hyfsat ung ålder. Jag känner själv att borde ha kunnat komma längre som ung. Det hade mycket att göra med att jag själv inte riktigt hade rätt förutsättningar, där och då. Jag menar då inte främst med avseende på kapacitet/potential utan i avseende på att kunna/våga ta risker och göra saker utöver det vanliga.
Beroende på vad det är man vill göra handlar det inte bara om att ha ett gott självförtroende. Man har klara fördelar om man har förälder/föräldrar med ”rätt” bakgrund och kontakter. Läste en intervju med en De Geer som grundade Izettle, han fick ett styrelseproffs som mentor genom sin mor när han startade bolaget. Han slapp på det sättet många minor, samt ett enormt kontaktnät inom näringslivet. Det är mer än vad de flesta andra får med sina startups.
Med ”rätt” bakgrund får du andra förutsättningar redan från början, är bara att konstatera.
Visst är det så men det har inte så mycket med klassresa att göra. Du kan inte ordna de förutsättningar som det ger att födas in i en viss typ av familj. Däremot kan du med förståelse för hur saker fungerar försöka ge dina egna barn erfarenheter och förmågor som är självklarheter för den som föds in i rätt familj. När man läser i media om olika entreprenörer är det närmast en regel att personen i fråga är gift med eller kusin till någon känd profil. Även om framgången inte därmed är garanterad ger det ändå mycket att ha lättare tillgång till kapital i början och en uppbackning av ett stort nätverk.
En annan aspekt är också att man behöver veta och känna till vad man kan göra och hur man kan ta sig dit. Familj, vänner och ens övriga nätverk är det du ser och lär dig av. Det är ju inte en slump att yrkesval tycks “gå i arv” när man tittar på kultur/nöje, finansfamiljer mm.
Jo, det är därför jag tror att man som vuxen behöver aktivt påverka sina barn i olika avseenden om man vill hjälpa dem att hitta rätt. Det får förstås inte handla om något tvång eller liknande men man kan försöka skapa efterfrågan på olika saker, kanske erbjuda saker som verkar spännande (rätt förpackade). Det skulle kunna handla om att bo utomlands som ung och lära sig språk och kultur eller att söka en praktikplats i någon form. När man kommer till den ålder då efterfrågan på olika saker uppstår mer naturligt har man inte längre något försprång.
När jag gick i gymnasiet hade vi en “utbytesstudent” från tidigare DDR i klassen under ett år. Hennes föräldrar ville ge henne en bra framtid och hade tydligen sett till att hon getts möjlighet att bo i flera länder och lära sig flera språk. Året i Sverige var alltså bara ett i raden av år i olika länder. Den här modellen kan jag tycka var lätt extrem men hon var helt klart begåvad, både gällande språk och i övrigt. Hon var kanske inte fostrad i att “välja det roliga” som många barn i Sverige utan var på det klara med att hon sysslade med att kvalificera sig för stora uppgifter. Det kanske inte handlade om att specifikt svenska skulle vara någon avgörande pusselbit utan mer att prata många språk flytande och ha en förståelse för förhållandena i många olika länder och miljöer.
Säljer du alla dina aktier varje gång kvällstidningarna skriker “BÖRSKRASH”, @Carlf
För att de inte känner sig otrygga just där de bor.
Jag har kompisar som bor 10 min promenad från ett av skjutställena i stan. De trivs och tänker framåt, och jag har aldrig känt mig otrygg när jag tar bussen därifrån på helgkvällarna.
Ett annat skjutställe var enda stället att kvällstid byta buss från jobbet för ett par år sedan. Kände mig inte speciellt otrygg där heller.
Ja, mina kompisar har skolbarn. Den lilla skolan i närheten var en faktor när de flyttade dit, sen kommunen stängde den åker ungarna 10 minuter åt andra hållet till medelklassgrannkommunen.
Nej. Av flera skäl, inte bara det att jag inte läser kvällsblaskor.
Det var en rejält långsökt liknelse. Pengar har jag mer av och kan alltid tjäna mer om det kniper.
Mina barn har jag väldigt begränsat antal av.
Min poäng är att om du inte faktiskt bor där, eller jobbar i rättsväsendet, så har du inte förstahandsinfo om exakt hur “kulorna viner”, utan får information från media.
Jag lovar, alla som sätter foten i förorten blir inte skjutna varje gång.
Man får väl säga att det finns en rätt stor skillnad mellan att tidningarna skriver om börskrasch och att höra skottlossning från sin altan som småbarnsfamilj. I vart fall i min bok. Bor själv “vägg-i-vägg” med ett utsatt område och hör både skottlossning och sprängningar ibland, med polishelikoptern frekvent hovrande i luften. Stora gäng som hänger vid lokala affärerna och där det också skett, och sker, skjutningar även dagtid. För ett tag sedan stod jag och spände fast min 5-åring i bilstolen när ett gäng sprang fram och körde kniven i bildäcken på någon SUV som just rullat in på parkeringen. Inte skitskön stämning precis och både jag och barnen upplevde det som betydligt mer obehagligt och otryggt än braskande rubriker om börsen…
Jag bor kvar eftersom jag inte känner mig otrygg där jag bor men skulle aldrig raljera över att andra gör det. Den absoluta risken för att ens barn ska bli dödade av en förlupen kula när några gäng gör upp vid köpcentret är nära noll, men den relativa riskökningen för att det ska hända är enorm på en sådant här ställe. Problemen är högst verkliga och påtagliga, även om julgranen inte brann i år heller.
Vad gäller trådskaparens ämne så är min fördom att den som gnetar och sparar för att långsiktigt kanske skapa en förmögenhet 30-50 år fram i tiden inte är samma personlighetstyp som drömmer om att vaska skumpa på Stureplan med överbetalda jurister och kändisar. Bättre framtid för sina barn, absolut, men då mer i formen av att vara friare i sina val av utbildning och bostadsort än att vara del av någon sorts dekadent överklass. Finns det verkligen folk som förknippar att ärva en stor förmögenhet med lycka och framgång? Mitt intryck är att det ofta verkar leda till misär, som i en känsla av vilsenhet, mening och riktning i livet, drogmissbruk och svårigheter att ingå i andra sociala sammanhang än med andra förmögna arvingar samr bittra arvsstrider. Tänker ibland att arv mest verkar vara av ondo och att alla skulle må bättre av att börja på en ny kula, i vart fall i rika västländer där alla börjar på en internationellt sett ganska hög grundnivå.
Det krävs ju liksom inte en kula i mjälten för att jag ska välja bort vissa bostadsområden från min lista på ”här vill jag att mina barn ska växa upp”…
Jag är en stark förespråkare av tesen ”man blir som man umgås”, och eftersom jag har möjlighet att välja föredrar jag att låta mina barn växa upp i ett område där det är standard att kompisarnas föräldrar har jobb, beiga chinos och coachar knattelaget i fotboll.
Tycker det är tråkigt att det finns en sådan rädsla i samhället, mot andra områden, mot andra människor. Hur ska vi nånsin närma oss varandra? Inte mot någon nu i tråden alltså specifikt, men testa att bo i förorten ett tag, var kompis med invandrare, det gör en gott. Som alla andra saker, många är alltid experter på de dom själva inte har gjort eller upplevt. Har aldrig känt mig otrygg där och finns ofta mer kärlek på många familjemiddagar där än stela svenska middagar…Tycker synd om många duktiga ambitiösa invandrartjejer (killar också, men framförallt tjejer) som växer upp och kommer från dessa utsatta områden…så lätt att alla dras över en kam och alla fördomar vi har mot dom tyvärr.
När jag skrev att jag föredrar att låta mina barn växa upp i lugnt villaområde så har det absolut noll med ”vara kompis med invandrare” eller inte att göra.
I vårt vuxna umgänge kommer ungefär en tredjedel från andra länder, i barnens skola är det möjligen något lägre. Men folk som vi väljer att frottera oss med är skötsamma, laglydiga och strävsamma oavsett härkomst.
Lustigt att främlingsfientlighetskortet alltid dras upp i såna här diskussioner när det kanske inte hör hit alls.
En annan fördom kan vara att det just handlar om fördomar mot invandrare. Kanske kan vara så att det handlar om faktiska risker och som inte selekterar mellan infödda svenskar och invandrare utan riskerar att drabba alla som utsätts för den ökade risken. Fördomar finns för övrigt även i beskrivningar som stela svenska middagar vs kärleksfulla familjemiddagar. Fördomar behöver inte heller vara felaktiga på gruppnivå och jag förstår vad du menar och på samma sätt är jag rätt säker på att du också är kapabel att förstå vad andra menar när de pratar om utsatta områden som ställen som de väljer bort för att de känns otrygga. Vilket naturligtvis även gäller invandrare, som för övrigt ofta efterlyser hårdare tag och högre polisnärvaro än vad som är vanligt bland svenskar.
Andra ställen med förhöjd risk är city kvälls- och nattetid och få ifrågasätter att man inte vill att ens barn vistas där då eller drar fördomskortet om att 99% som vistas i city nattetid minsann är skötsamma. Där finns inte samma vilja att aktivt missförstå.
Att man tycker det ger osköna vibbar när det står klungor med hetsiga unga män i Adidaskläder och uppdragna huvor beror inte på att man har fördomar mot ambitiösa invandrartjejer utan på att det nästan alltid är osköna typer. Det är som att säga att bara för att man tycker det ger osköna vibbar med skräniga och hotfulla A-lagare så skulle man ha fördomar mot skötsamma svenska tjejer, finns ingen som helst koppling mellan de två.
Men nu skrev jag väl ändå generellt, inte nån specifikt i tråden? 
Det finns ju rädslor generellt för det okända som gör att vi inte integrerar med varandra på ett bra sätt, det tycker jag ändå är svårt att argumentera emot.
Sedan tycker jag mig se en förbättring på min generation (80 talister) än mina föräldrars generation (50 - talister). Sen finns det absolut utsatta områden och otrygga områden.
Och nej, mitt inlägg handlar inte nu om att säga emot någons specifika inlägg och jag förstår att man vill bo i ett lugnare område, men jag blir ändå ledsen när det finns en sådan rädsla och okunskap (iaf på mitt jobb) för förorten.
’Being’ bildar ju basen för ditt ’Doing’ dock så jag kan nog hålla med om att klass ofta ’syns’ eller kategoriseras utifrån ett görande. Vissa saker ’gör man bara inte’ ur en eller annan syn på klass liksom. Eller?
Rent psykologiskt tror jag att vi människor har svårt att exponera vårt verkliga jag för andra människor av rädsla för att avvisade. Istället visar vi för andra upp en fasad som är en motsats till vårt verkliga jag och därmed undgår vi risken att bli avvisade.
Som exempel; om man har dåligt med pengar så blir det viktigt att utåt visa upp en fasad av att ha mycket prylar och grejer så att ingen ska tro att man är fattig.
Kan också bara gå till mig själv när det gäller pengar. Tidigare i mitt liv, när jag hade en sämre ekonomisk standard, brydde jag mig inte så mycket om pengar. Idag när jag har en klart bättre ekonomisk standard har jag börjat engagera mig i vad saker och ting kostar t.ex när jag handlar mat d.v.s nu när jag har pengar exponerar jag utåt sett en sida som om jag inte hade så mycket pengar och om då någon tycker att jag verkar vara fattig i mataffären så vet jag ju att det bara är en fasad då den ekonomiska verkligheten egentligen är en annan.
Tror att rätt mycket av vårt mänskliga beteende går att applicera på denna tankemodell.