Med svetsarutbildning i Sverige blir du statsminister 
. Både hög lön och makt, inte illa…
Intressant! För i min värld så har ovan ganska lite med klass att göra. 
För mig handlar klass nog mer om ”being” än ”doing”. Spännande att vi har så olika syn.
1 gillning
Fördelarna överväger nackdelarna.
Jag är inte med i något gäng och känner mig därför inte särskilt orolig för att någon ska skjuta på mig. Det är mycket större risk att utsättas för oprovocerat våld i centralare delar av stan än där vi bor.
1 gillning
Inte riktigt doing utan handlar mer om livstil, attityd och tankar kring sin omgivning.
Nu är jag iof väldigt präglad av utlandet där klassamhället är mycket mer utpräglad än i Sverige.
Har du barn i skolåldern?
Min upplevelse av detta är att det blir oerhört mycket påtagligare om det finns minsta sociala problem i närområdet.
Kan man skona sina barn från det kommer rätt mycket gratis.
Nu menar jag inte att man måste flytta till ett ”överklassområde”, men att söka sig bort från allt för mycket stök kan nog vara bra.
Eller som jag sa när jag och en vän diskuterade frågan: ”jag skiter i vad barnens kompisars föräldrar jobbar med, men det är en fördel om de faktiskt har jobb.”
4 gillningar
Gamla har rätt att leva fullt ut ett gott och meningsfullt liv, inte bara stötta barn och barnbarn, meeen…
Är du säker på att din svärmor är olycklig, försakar sig själv och snålar enbart för att att det ska bli ett arv?
Om jag lever mitt liv så att jag känner mig glad och till freds, varför ska jag spendera mer ännu pengar på mig själv? Jag har det ju bra!
Att vilja ge sina efterkommande generationer arv och bättre förutsättningar än man själv hade, det är ju faktiskt ett uttryck för kärlek. Det kan inte vara dåligt.
Det är lätt att döma andra som lever enkelt och sparar som att de måste vara olyckliga som inte unnar sig att leva, resa och spendera det enda liv de har.
Om meningen med livet är att gå med hunden i naturen och fågelskåda, låna böcker på bibloteket, meditera och bjuda barnbarnen på godis, varför ska man då “skaffa sig ett liv”, börja resa eller äta exklusivt? Det ger ju ändå inte mer livskvalitet.
Det kanske ger mer livskvalitet att i kärlek ge dem man älskar bättre ekonomiska förutsättningar än man själv startade med.
2 gillningar
Jo, jag är 100% säker på att hon försakar sig själv för sina barn och barnbarn. Att offra sig själv för sina barn är kulturellt betingat och är något som alla i hennes omkrets gör.
Problemet är att det har gått “för bra” för hennes dotter så hon behöver inte vända sig till henne för ekonomiskt support. Detta är något som påverkar relationen negativt då det går emot vad som är normalt i hennes kultur.
Försöker vänja henne vid tanken att istället för att offra sig kanske det kan vara bra med att använda lite pengar på sig själv också.
1 gillning
Nej…
Jag känner igen mig i detta på rent allmän nivå även om jag inte vet om att “försaka sig” är ett begrepp jag skulle använda. I min familj har det normala varit att lägga pengar på hög och inte konsumera på något överdrivet sätt. Att man har råd att åka till t.ex. Thailand har aldrig setts som en anledning att också göra det. Man har valt enklare och billigare alternativ utan att reflektera över att man därigenom skulle missa något. Jag ser heller inte det här själv som något problem och är inställd på att även själv leva på samma sätt.
Om man skulle äta dålig mat, avstå från roliga saker eller på liknande sätt “försaka sig” så skulle jag absolut hålla med om att det är onödigt och dumt men så länge man är nöjd med att “leva på som vanligt” och inte dra på sig en massa onödiga kostnader så ser jag ingen anledning att kritisera någon för det.
Åh, jag kommer precis från ett sådant samhälle som du beskriver; trimmade Epatraktorer, hembränt och dansband! Riktigt bonnigt. 
Mina föräldrar arbetade i statens tjänst och själv flyttade jag till den nordliga universitetsstaden för studier och blev kvar där. Älskar den akademiska miljön och möjligheterna till utveckling, utbildning och bildning.
Jag märker ju stor skillnad på min uppväxt och på mina barns uppväxt. De umgås i en helt annan miljö och jag tror de kommer att ha större möjligheter än jag själv hade. För det är oerhört svårt att göra en sk “klassresa”. Ens uppväxtmiljö och föräldrars utbildningsnivå är så viktigt. När jag analyserar mig själv, så tror jag faktiskt att det har hindrat mig och begränsat mina val. Inget ont om mina föräldrar, de är fantastiska, men allt sker i en kontext.
För egen del värdesätter jag bildning och utbildning mycket högt, mer än att “bara” ha ett välbetalt jobb (med det sagt så tycker jag också det är härligt att ha en bra ekonomisk situation). Jag är t ex djupt tacksam att alla mina barn (tonåringar) har ett starkt musikintresse som de utvecklar både i och utanför skolan och vill stötta dem i det. Ok, nu flöt jag iväg, men det här är ett intressant ämne att belysa från många håll!
1 gillning
Jag bor själv i närheten av flera “särskilt utsatta områden”, även om området där jag själv bor inte är klassat som ett sådant. Jag ser dock det närmaste “särskilt utsatta området” från mitt hemmakontor där jag sitter just nu. Jag ser på det ungefär som att Sarah Palin ser Ryssland från sitt fönster i Alaska. Det är fysiskt nära men mentalt en annan planet. Sedan har vi några vänner som bor på andra sidan av den lilla parkvägen så helt avskärmad därifrån är jag inte.
En granne blev vittne till en av de senaste avrättningarna i det särskilt utsatta området. Han berättade för mig om det och var förklarligen upprörd. Samtidigt konstaterade vi gemensamt att området där vi bor är “hur lugnt som helst”. Platsen där avrättningen genomfördes ligger alltså några hundra meter bort. Till skillnad från mig har min granne bott här sedan området byggdes. Många av de äldre i området har annars en mindre tolerant syn på alla nya fenomen.
Jag kan till viss del hålla med om tänket kring barn i skolåldern. För egen del har jag möjlighet att arbeta utomlands via jobbet. Min plan är att synka första utlandsperioden med att sonen ska börja skolan. Då kommer han att få gå i en diplomatskola med höga krav och pluggfokus. Sedan kommer vi förstås inte att bo utomlands för evigt men jag tänkte att åtminstone F-6 kunde vara lämpligt att riva av utomlands. 10 år är maxperioden så även F-9 vore i teorin möjligt.
Skolsituationen kopplad till utsatta områden är i praktiken inte fullt så dålig som det ibland framstår när man läser tidningen. De kommunala skolorna är ofta nedtyngda av sociala problem. Samtidigt brukar det ligga en stor mängd olika friskolor precis utanför gränserna till de utsatta områdena. Friskolekoncernerna agerar som gamar där det finns ett område med sociala problem. Många föräldrar vill välja en bra skola åt sina barn. Det kan vara en koncernskola, en islamisk skola eller något annat. Samtidigt är möjligheterna att åka till skolan kopplad till ålder. För någon som är 6-7 år är det inte rimligt att åka utan man blir beroende av närhet till skolan.
En aspekt av skolan är också att “invandrarskolor” inte är synonymt med stök om vi med stök menar en dålig studiemiljö. Tvärtom är invandrarskolor ofta mer inriktade på disciplin och ordning. Detta förutsätter nu att skolan i sig är välordnad och sådana skolor finns både bland “svenska” skolor och invandrarskolor. Jag har en bonusdotter som har gått ut gymnasiet. Hon gick först i vår lokala grundskola (dålig invandrarskola), därefter i en annan invandrarskola (bra sådan), därefter i en svensk skola (dålig sådan) och därefter återigen i den bra invandrarskolan. Det var jag som styrde mycket av skolvalen. Vi lärde oss den hårda vägen vad som fungerade. Den bra invandrarskolan hade en historia av stora problem. Det hade då kommit in en “fixarrektor” (det finns en sådan kategori) som styrt upp skolan i grunden. Sedan dess är skolan bra och välfungerande. Min bror har jobbat på en annan skola i samma kategori och har bara gott att säga om hur saker fungerade där. Han fick där möjlighet att vara lärare med naturlig auktoritet. De jobbigheter som är förknippade med svenska föräldrar med “kundtänk” saknades helt där.
1 gillning
Det finns ju mängder av aspekter på det här, bortsett från den kanske viktigaste grundtryggheten.
En dimension är ju hur bra skolan och studiemiljön är - den behöver inte nödvändigtvis vara sämre i ett ”sämre” område även om det troligen är mycket högre risk för störande element både i och utanför klassrummet.
Däremot är jag en stark förespråkare av tesen ”man blir som man umgås”. Det gäller särskilt barn, som ju är väldigt formbara.
Och jag vill inte att mina barn ska umgås med precis vad som helst.
Jag vill inte att mina barn ska dras med i en subkultur där det är ballt att lyssna på gangstarap och tycka det är lite coolt när artisterna blir skjutna. Jag vill inte att mina barns kompisar ska komma från stökiga hemmiljöer eller hem där föräldrarna är av typen förvuxna tonåringar med halstatuering och tunga guldkedjor.
Jag vill att mina barn ska finna ett värde i att lära sig nya saker, vara aktiva i minst en sport, kunna cykla till skolan i ut och skur och inte utsättas för risken att horder av ungdomsgäng rånar dem på deras mobil på vägen.
Ska det vara för mycket begärt?
Som jag skrev tidigare så gick min bonusdotter i en svensk skola en period. Jag tyckte att det låg ett värde i det efter att hon lärt sig svenska tillräckligt bra. När man har behov av att gå i introduktionsklass eller läsa förstärkt svenska är det ofta en förutsättning att gå i en invandrarskola. Min bild var där och då att hon borde komma till en mer normal svensk miljö dominerad av svenskfödda medelklassbarn, inte barn vars bröder och kusiner är/blir kriminella som knarkar och skjuter med automatvapen. Den svenska skolan i fråga är en friskola som ligger ganska nära där vi bor men i ett mer svenskt villaområde. Jag känner grundaren av skolan i fråga och en av mina vänner gick där på 90-talet och var nöjd. Bytet blev i praktiken inte alls bra. Det visade sig att den sociala nivån i den svenska skolan var sämre än jag tänkt mig. Jag tänker då främst på nivån av ordning och reda. Det var rörigt på lektionerna och dålig studiero. Det här är normala problem i svenska skolor idag, inte främst kopplat till invandrare. Man kan förstås alltid hitta särskilt bra skolor med pluggkultur och ordning och reda men att en skola är dominerad av svenskfödda är inte alls någon garanti för att det ska vara så.
Jag håller helt med om att det vore olämpligt att min son ska behöva gå i samma skola eller klass som barn som direkt eller indirekt är kopplade till kriminalitet, som lyssnar på kriminellt orienterad underklassmusik eller som har andra tydliga underklassattribut. Det skulle kunna handla om en viss klädstil eller ett visst sätt att prata. Däremot är skolvärlden i anslutning till områden med sociala problem inte svartvit. De tydligt negativa faktorerna som jag nämnde är inte jämnt fördelade utan till stor del koncentrerade till vissa grupper. Sedan är alla förstås mörkhyade och har annorlunda kultur så för någon som är utomstående är det ju lätt att dra alla över en kam.
De många friskolor som jag nämnde har som affärsidé att plocka de lönsamma studiemotiverade elevern från de sociala problemområdena. Det gör att de skolorna inte nödvändigtvis är så tydligt problemtyngda. Skolorna har medvetet placerats geografiskt och gett antal platser och inriktning för att ha en rimligt hög betygströskel och även locka elever från andra områden. De är alltså i praktiken blandade även om invandrarandelen förstås är hög. De utpräglat problematiska eleverna som står för skjutningar med mera finns alltså kvar i de lokala kommunala skolorna alternativt går inte i skolan alls. Jag skulle inte direkt uppfatta att det vore en katastrof att min son skulle gå några år i en sådan friskola. Jag är ideologiskt inte helt positiv till friskolor men när man bor i ett område där “närhet till sociala problem” är en realitet så är de en förutsättning för att kunna slippa att problemen ska komma alltför nära ens barn.
Under min egen tid i grundskolan sedan gick jag på en sommarkurs kopplat till att jag ville höja mitt betyg i matte. Den kursen hade en väldigt blandat upptagningsområde och det var första gången som jag mer på allvar gick i samma klass som många elever med invandrarbakgrund. Det var i sig inget problem men det blev väldigt uppdelat. De svenskfödda höll sig för sig och de med invandrarbakgrund för sig. Vi var artiga mot varandra men hade annars lite med varandra att göra. Jag skulle tro att den här uppdelningen finns även idag. Jag ser alltså ingen stor risk för att min son skulle bli “smittad” av någon sorts dålighet för att han går i samma klass som några personer från lägre samhällsklass. Jag förutsätter nu att personerna i fråga inte själva är kriminella eller problematiska på annat sätt.
Om vi pratar om lokalmiljö och risken att bli rånad så uppfattar jag inte den risken som direkt kopplad till geografi. Jag tror tyvärr att min son riskerar att bli rånad någon gång men jag uppfattar inte att den risken skulle förändras så mycket av att flytta till ett annat område. Den faktor som främst skulle göra att han riskerar att bli rånad vore att han har den senaste mobilmodellen och dyra märkeskläder. I den miljö där jag själv växte upp var det något självklart att ha det och de som rånar dras till den typen av miljöer. De kanske inte finns i själva villaområdena men i centrum, vid busshållplatsen, på vägen till ishallen och andra liknande ställen. Det här är en realitet i dagens samhälle, inte något man kan undvika genom val av bostadsområde.
Där tror jag du är helt ute och cyklar tyvärr. Det är ju bara att kika på valfri brottsplattskarta för att se skillnader.
Brottsplatskartorna brukar visa extremt höga utfall när det gäller vissa platser i Stockholms innerstad. Den enda plats där jag själv märkt av brottslighet och risker för att bli utsatt har också varit på dessa platser. Sedan finns det förstås många brott såsom knarkhandel med mera som begås i olika problemområden. Om vi pratar om personrån så är det en rätt liten andel av den totala brottsligheten. Om du har någon lista eller karta över var sådana brott begåtts så får du gärna länka till den.
IStockholm har det funnits några platser och tillfällen där många personrån begåtts på eller i anslutning till konkreta platser. Jag minns att i Nacka blev flera medelklassbarn utsatta av några mörkhyade gärnsingsmän i anslutning till busshållplatser. I anslutning till Ericssonns huvudkontor blev anställda som jobbat sent överfallna av något gäng under en period. I västerort har barn blivit överfallna i anslutning till knytpunkter i kollektivtrafiken. Det finns säkert många fler enskilda händelser men när det får karaktären av epidemi brukar det synas i media. Utifrån vad som skrivs verkar knutpunkter i kollektivtrafiken, köpcentrum och liknande ställen vara där risken är som störst. Att det skulle gå att undvika har jag svårt att se, annat än genom att begränsa barnens rörelsefrihet rätt kraftigt. Att det sedan finns en massa andra typer av brott som i hög grad begås i själva bostadsområdena där t.ex. Tensta utmärker sig negativt är jag helt med på. Jag har också tittat på de generella kartorna över var brott begås.
@Thomas86 Ha, ha exakt så! Många av dem jag möter i samtal upplever att arv ofta är “villkorade” på ett outtalat sätt. Att man borde använda, inte använda sina pengar på ett visst sätt. Många är väldigt styrda av direkta eller indirekta förväntningar av givaren. Levande föräldrar har således större påverkan än ofödda barn 
1 gillning
Vi glider väl ut på en liten tangent här, men det är klart du har rätt i sak; risken att bli utsatt för brott är stor bl a i knutpunkter och i vissa centrala områden.
Det är ganska enkelt att gardera sin åttaåring mot att bli knivrånad utanför McDonalds mitt i city, han/hon ska inte hänga där.
Det är såklart svårare med tonåringar.
Men risken för att bli utsatt för brott här i svennebananvillaområdet jag bor är oerhört mycket lägre än i det utsatta området på andra sidan stan. Det har varit allt från personrån, bilbränder, knarkhandel, kanyler på förskolegårdar till regelrätta mord.
Att det sällan drabbar småbarnen direkt är ju en klen tröst.
Jag vet var jag väljer att bo och låta mina barn växa upp.
Jag tror vi är överens om mycket i grunden här. Det är också olika hur bilden ser ut beroende på var man bor. Just där jag själv bor finns de utsatta områdena väldigt nära även om vårt eget område är socialt stabilt. För några år sedan blev två personer avrättade strax intill lekplatsen dit jag brukar gå med min lille son. Jag brukar inte tänka på det något särskilt när jag går förbi där. Det beror mycket på att varken de som blev avrättade eller de som höll i vapnen var några som bodde där. Det var mer en geografiskt utlokaliserad händelse, kopplad till andra problemområden. Det finns fler sådana exempel. För den som är liten och lär sig i skolan om allas lika värde är det förstås en hemsk händelse men jag känner själv att jag inte har några problem att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Håller med, hade en klasskamrat från en finare familj (våning på Östermalm) som jag hängde med ett tag. Han hade enorma krav från sin pappa, som förväntade sig att han skulle ta dubbla examen civ.ing+ekonomi samt uttalat skulle göra honom arvslös (fast det kan man egentligen inte i Sverige) om han gifte sig med dåvarande flickvän. Hon var inte ”fin” nog, den förra flickvännen var perfekt match enligt hans föräldrar då hon bodde i fin villa och läste läkarlinjen… 
Du är inne på något väldigt viktigt här, dvs vilket handlingsutrymme ens klass/uppväxt ger. Det är eventuellt en känslig fråga. Men min erfarenhet är att det definitivt är lättare att tona ner sina kompetenser än vad det är att tona upp dem. Det är alltså svårare att fungera väl och passa in i ett överklassammanhang om man inte är därifrån än ett arbetarklassammanhang. Det är det enda för mig intressanta skälet till att man skulle vilja göra en klassresa: ens möjligheter blir fler.
1 gillning