Hela diskussionen om klassresa framstår för mig som lätt bakvänd. Många människor kommer från enklare förhållanden. Med det menar jag, i lätt fördomsfull mening, en värld av mindre orter där man jobbar på “bruket”, dansar dansband, läser romaner av Sidney Sheldon eller Jan Guillou och går klädd i fleectröja och/eller cowboyhatt. Jag förstår att det här exemplet låter Åsanisse-betonat men jag har ändå själv besökt vissa orter som haft lite sådan prägel. Ofta har det handlat om platser som haft sin ekonomiska framtid bakom sig och som är på dekis.
Barnen i familjen har sedan läst på universitetet i någon större stad och rent ekonomiskt lyft sig till en annan nivå. Dock återstår ibland att tvätta bort pannmärket från cowboyhatten och att byta ut Sidney Sheldon/Jan Guillou till något som kan vara mer passande i den nya klassen. På fredagarna har man “i hemorten” åkt skoter, badat bastu och supit sig full med polarna. Nu kanske det är dags att uppgradera till något lite mer städat.
Jag förstår att beskrivningarna ovan framstår som “von oben” och inte så respektfulla men rent krasst finns den där världen, även om de människor som bor där förstås är helt vanliga och inte knäppa eller konstiga på något sätt. Den här klassresan är möjlig att göra. Man kan komma från en lite mossig verklighet och bli insläppt i finrummen i någon bättre villaförort i en storstad. Man kan komma från den där världen och ändå platsa i ett storföretags styrelserum. Man bör förstås lägga sig till med vissa manér, koder och vanor men är man någorlunda smart och världsvan så är det något man kan hantera. Längre än så kommer man dock inte. Här spelar det ingen roll om man kommer från en mossig värld på dekis eller något lite bättre. Dörren till “de verkligt finas värld” är stängd. I den världen måste man födas in. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man sparat ihop eller hur kulturellt belevad man blivit. Man kommer ändå att ses som en patetisk uppkomling, om man nu mer på allvar skulle försöka ta sig in i de riktiga salongerna.
Det brukar hävdas i en del artiklar att den svenska eliten inte är särskilt kulturell. Jag tror tyvärr att det ligger en del i det. Det finns säkert undantag men normen är helt klart inte kulturell. Värdet av att vara bra på att jaga är betydligt större än att ha läst många hyllmeter klassiker.
De jag har träffat själv som hört till de finare sammanhangen har jag inte uppfattat som några direkta föredömen. Inte så att de gjort mig något men jag tycker rent allmänt att en mer inkluderande och meritokratisk princip känns mer moraliskt rättvis än att sätta sig i ett luftslott och tro sig vara något särskilt för att man har ett visst efternamn och “har pengar i släkten”.
Om jag nu ska försöka svara på frågan om musik så skulle jag säga att den som är/vill vara “fin på riktigt” sannolikt inte skulle ha några skivor eller böcker alls. Skulle man ha något alls att visa upp skulle det handla om fastigheter, bilar, konst, viner, dyra personliga attiraljer och en arbetsbefriad livsstil med mycket golf, jakt och liknande aktiviteter. Handlar det däremot om den bildade övre medelklassen så är nog det enklaste sättet att markera stil att läsa utländska romaner på originalspråk och lyssna på mer kulturellt inriktad musik från andra europeiska kulturländer. I boken/filmen Vinterviken är en poäng att visa upp klasskillnader. Där lyssnar de fina på Jaqcues Brel. Det finns säkert många andra namn att dra fram men Meatloaf, Charlotte Perelli eller Creedence tror jag inte på.
Begreppet medelklass är lätt utslitet i dagens samhälle. Många som egentligen hör till ganska enkla förhållanden anser sig höra till medelklass. Det finns ingen poäng i att trycka dig folk avseende klasstillhörighet men man kan iallafall konstatera att spännvidden mellan lägre och övre medelklass är stor.
