Jag har ett barnkonto som är öronmärkt för mina barn som kommer att pytsas ut till lägenhetsköp, studier och annat under tidig vuxenålder.
Jag fyllde 18 gör några år sedan och fick en summa pengar som mina föräldrar sparat ihop, det var inte alls en miljon och jag känner mig faktiskt ganska lättad över det.
I 9:an fick jag första jobbet som gav regelbunden inkomst då jag jobbade vissa helger och skoldagar, och högre inkomster under somrarna och övriga lov. Varenda krona åkte in på banken då jag gillade sparande, idag är de med och bygger förutsättningarna för en framtida bostad.
Idag när jag studerar till ingenjör sparar jag majoriteten av CSN i fonder, tack vare prisvärt korridosboende, välplanerad hemlagad mat, inget festande och ett jobb på samma universitet som jag pluggar på.
Miljonen är i sikte! Dock tror jag inte att sparande hade blivit den hobby det är idag ifall jag visste att miljonen skulle komma serverad på 18-årsdagen. Inte heller tror jag att min motivation till sparande hade varit lika stor.
När gick på dagis hamnade pengarna från cafet jag hade på gatan och teckningarna jag sålde i sparbössan, när summorna blev större från jultidningsförsäljning la föräldrarna det på ett allkonto i mitt namn. Allkontot blev ett sparkonto, som till slut blev aktier och fonder. Jag har alltid varit driven att tjäna pengar, och allt jag har lärt mig när jag sparat pengarna har gett mig ovärderliga kunskaper.
Sen kan en större summa pengar på 18-årsdagen ha sina fördelar. För min del hade det gett en större trygghet för framtiden, och jag hade också kanske lagt mindre pengar på sparande varje månad och mer pengar på lärorika mekanikprojekt och ett och annat restaurangbesök så jag kan lägga mindre tid på matlagning. Att redan ha handpenningen säkrad till en lägenhet hade kanske också gjort så jag kunnat bo i en bättre lägenhet än nu.
Summa summarum, allt jag sina för- och nackdelar. Jag fick dock inte alls en miljon av mina föräldrar, men jag är jättetacksam för deras ekonomiska bidrag.
Kör på magkänslan är mitt råd! Alla har vi olika erfarenheter och är olika som personer, det finns inget one size fits all på något här i världen.
Lycka till! 
Det beror nog på hur man lämnar pengarna och hur man pratar om det. Det kan kännas som en inofficiell skuld, som att föräldrarna “äger” en eller en orättvisa gentemot omgivningen.
Jag fick runt den där summan och det tog ett bra tag innan jag lyckades ‘relativisera’ gåvan tillräckligt för att kunna använda den.
Jag relativiserade det såhär: Ingen ‘förtjänar’ något man får av föräldrarna (gratis mat, boende och livet självt). Alla står i evig tacksamhetsskuld till föräldrarna, men få känner skuld över det. Alltså behöver inte jag känna så stor skuld över gåvan heller.
Men jag är fortfarande mycket återhållsam med konsumtion och ser mig mer som en förvaltare än en spenderare.
Lite mer eller bättre dialog om det vet jag att jag efterfrågade. Men alla är olika och jag vet inte om det är så lätt att säga något vettigt som förälder. Kanske räcker det med att ha en öppen dialog och lyssna? Det är nog värt en hel del, oavsett gåvans storlek.
Ser fram emot att höra min sons tankar om ett par decennier 
Våra barn har haft ett eget fondkonto för julklapps- och födelsedagspengar samt så småningom eget sparande. När de fyllde 16 fick de tillgång till sitt konto (enligt lag).
Utöver det har vi månadssparat i vårt namn, öronmärkta till barnen. Dessa pengar visste de inte om förrän de var 16-18. Och de fick dem inte förrän de flyttade hemifrån (morot att få dem ur boet).
Tycker det har varit en lagom mix av att överlåta ansvar till dem, samtidigt som vi kunnat hjälpa dem finansiera första boendet där vi har haft full kontroll.
Min son är 10 år och har pga arv kommit upp i den nivån som gör att vi behöver rapportera till överförmyndare. Pga att det enbart är pengar och fonder han har och jag är ekonomisk kunnig behöver jag bara rapportera IB och UB värde varje år.
Har inte haft problem med överförmyndare avseende summan. Det knepiga är att få hjälp med banken att hantera överförmyndarspärrade konton men det är inte aktuellt för er.
Om du ska rapportera till överförmyndare varje år så kan dina barn hjälpa till med den rapporteringen. När de blivit 18 kan de fortsätta med den rapporteringen men till dig istället, de kanske vill det för att få tips och råd.
Du kan också dela upp deras pengar i olika högar och namnge dem. Ett konto kan heta ”rör ej - lägenhet” exempelvis så ger du en signal till dem att pengarna inte ska slöas upp då de sparades med ett syfte. Ett annat konto kanske heter ”njut av livet” och det är ok om det går till en resa.
Nu när du sparat till dem i deras namn och de redan är tonåringar så är det lite försent att ändra spår nu. Strategin får bli utbildning och rapportering.
Lär dem det de behöver veta om sparade, risker, lån, olika tillgångsslag.
Informera dem varför ni sparat till dem. Att ni valt att offra pengar idag för att de ska ha det bra i framtiden. Förklara vilka faser man är i livet och vad man kan behöva ha pengar till. Pengar till en lägenhet är fantastik. Sparpengar som används till konsumtion när man är ung är att leva över sina inkomster och leder till problem.
Kontrollmoment är inte fel och börja redan nu. Låt dem rapportera in varje kvartal. Hur ser utvecklingen ut. Har du den rutinen från 15 år kanske de ändå vill ringa och fråga mamma/pappa hur de ska göra med sitt sparande även när de är 25 år.
Du kanske även kan få läsbehörighet till deras konton även efter de fyller 18. Behöver ju inte vara på transaktionskonton men deras depåer iaf.
Pengar är en resurs. Perfekt att du är tvingas lära dem hur de använder den på bästa sätt.
Lycka till!
Tycker inte att det nödvändigtvis är fel heller så länge det är msn själv som avsatt pengarna och de inte kommit direkt till barnet från annat håll (arv/gåva/försäkring). Jag menar att man kan hamna i ett läge där det är bäst för barnen. Illa vore ju att hamna på obestånd med hela familjen/vräkt samtidigt som minderåriga barn har pengar som man avsatt till dem istället för att bygga familjens buffertar
Tänk också på att om du månadssparar samma rättvisa summor i 18 år till två barn med 4-6 år emellan, så kan utfallet på 18-års dagen bli rejält olika pga börsens olika utveckling.
På det tillkommer inflationen. Om den ena fick en miljon 2019, hur mycket borde nästa 18-åring få nu i år då för att ha samma köpkraft?
Här fick barnen konton med slant från släktingar i dopgåva (räntefond) och vi fortsatte spara i dem. När vi började räkna på de stora diffarna så övergick vi till att fortsätta på samlat konto i vårt namn för att kunna utjämna från det.
De flesta mår bäst av att slippa en alltför stor silversked nertryckt i halsen
Har inga barn men hade jag det skulle jag inte på förhand bestämma att de skulle få en stor summa pengar vid godtyckligt utvald ålder.
Det skulle jag vilja bedöma vid resp. tidpunkt, beroende på behov och mognad.
Rent mekaniskt är det dock smart att spara till kommande generationer eftersom pengarna får betydligt mer tid på sig att växa.
En miljon vid 18 tror jag riskerar att stjälpa mer än att hjälpa. Det skulle ha varit för tidigt för mig och förmodligen många andra.
Dessutom, om barnen i vuxen ålder får och förväntar sig pengar av föräldrarna så ökar det risken att de kommer att underprestera ekonomiskt. Konsumera istället för att jobba och investera, för det kommer ju ändå att komma helikopterpengar från mamma och pappa.
Självklart, det där säger väl sig självt om man är på så pass kraftigt obestånd??
Men de allra flesta som läser här kommer inte vara i den situationen. Mer sannolikt är att de behöver lite extra till en ny bil eller sommarstuga.
Förvisso, å andra sidan lär väl barnen åka i den där bilen till den där sommarstugan.
Sedan är det ju kanske mest mental bokföring att dela upp familjens kapital i barnens pengar och andra potter. Sätter man pengarna i barnens namn har man låst dem där, med de risker det innebär. Då behöver man eventuellt mer i en egen buffert som kanske kunde ha jobbat på börsen.
Det kan gå fortare att hamna på obestånd än vad man tror. En kronisk sjukdom i kombo med högt bolån och en skilsmässa på det så är man där i ett nafs