Det är förmodligen en fråga om vad obligationsutgivaren tycker kan vara fördelaktig eller genomförbar när obligationen ges ut med hänsyn till det allmänna marknadsläget, bolagets finansiella situation och förväntningar om framtiden. Dvs under vilka premisser skulle potentiella obligationsköpare fortfarande vara intresserade? Utöver olika typer av kuponger kan det ju också vara så att en obligation är convertible eller callable och då blir det ännu mer osäkert vad utfallet blir …
Som ett sido-spår: Är noll-kupong räntor något vanligt förekommande på den svenska obligationsmarknaden? Jag har främst läst om dessa som en variant av US stadsobligationer (municipal bonds), men kan ha helt fel.
Ett par exempel om noll-kupong räntor (helt påhittade): En kommun har akut behov att renovera en skola pga tidigare okända asbest problem. Men det finns inte några pengar för varken renoveringen eller betalningar av kupongräntor på kvartals-, halvårs- eller årsbasis. Däremot planerar kommunen att avyttra annan mark för att täcka kostnaderna och hela den administrativa och juridiska processen kring detta tar tre år. Då ger man ut en noll-kupong obligation med tre års löptid och eftersom kommunen har god kreditvärdighet går det att hitta köpare. I detta fall skulle en noll-kupong obligation alltså kunna lösa temporära likviditetsproblem. Ta nu motexemplet, något fastighetsbolag, som hamnat i knipan. Då är det ju fullständigt tänkbart att potentiella obligationsköpare åtminstone vill se väldigt regelbundna kupongbetalningar (hellre en gång om kvartalet än en gång om året) och detta till hög kupongränta för att ha en viss chans att det blir en lönsam affär. Om bolaget skulle gå i konkurs under löptiden, är det troligen mindre smärtsam för obligationsköparen att ha köpt en obligation med regelbundna kupongbetalningar än en noll-kupong obligation från samma bolag. Jag hoppas att jag inte hade otur när jag tänkte igenom exemplen …