Kort frågat, varför arbetar ni med det ni gör? Varför brinner ni för det ?
Jag läste för ett tag sedan boken Start with why av Simon Sinek (kan rekommendera), och frågade mig lite hårdare än innan, varför jag kliver upp och går till arbetet. Jag hittade inte svaret… Det är bara ett måste just nu.
En lång semester fick mig att känna att jag verkligen vill vara fri, och inte har problem att fylla min egen tid. Efter semester har bolaget omorganiserats, och jag känner att jag helt tappat varför jag gör det jag gör.
Med byte av arbetsroll så försvann anledningen till att jag började på detta bolag, mitt varför. Även om jag bryr mig om mitt nya område mer än alla andra på bolaget, så känns jag mig helt lost.
Mängder med beröm har jag fått från nästan alla jag känner på företaget, och nya chefen är jättenöjd med prestationen såhär långt (och det är en drömchef), men jag har helt tappat varför jag jobbar med det jag gör.
Jag ställde mig frågan under semester om jag skulle arbetat med det jag gjorde om jag var finansiellt oberoende, och när jag gjorde var svaret tveksamt. Jag vet inte vilken riktning jag ska ta, eller varför. Samtidigt är FIRE långt bort, så något vettigt måste man göra. Det vore ju så gött att hitta ett arbete som är så kul att det inte känns som arbete, men det vet jag inte om det är möjligt.
Jag har nog en tillfällig svacka, som jag säkert repar mig från, men…
i hopp om att finna lite insperation: Ni som hittat er ikigai, erat “varför” till att ni kliver upp ur sängen för att gå till arbetet, hur hittade ni det? Hur såg er process ut som tog er dit?
Arbetet är för att tjäna pengar för att överleva och för att så småningom slippa jobba helt. Det är anledningen till att jag arbetar. Inget annat. Sen är det ju så klart så att det finns mer eller mindre uthärdliga jobb och då gäller det ju att hitta ett av de mer uthärdliga som samtidigt ger så bra avkastning som möjligt utan att tumma alltför mycket på uthärdligheten. Jag tror inte det finns något jobb som jag skulle föredra istället för att vara ledig och fri.
Jag tror att de som gillar sitt jobb är andra personlighetstyper, dvs det handlar inte om själva jobbet. Jag tror det är personer som törstar efter att få visa upp sig och få beröm av andra utifrån. Sådana som definierar sig själv och sitt värde i vad de presterar och vad andra tycker om det.
Jag arbetar med att utveckla nya tjänster och lösningar, specifikt så jobbar jag nu med att bygga ut en större plattform på ett globalt företag där vi är en del i dess cirkulära arbete. Så det som driver mig där är att vara en del i lösningen för att min dotter ska kunna ha ett liv på denna planeten. Tror absolut inte att det hänger helt på mitt arbete men är iaf en del av lösningen på detta problem, om än en väldigt liten del.
Så det är mitt varför. Sen ska det det också medges att pengar är en del av denna motivation också men långtifrån enbart.
Jag älskar att leda. Att få utveckla verksamheter och att få coacha och leda människor. Men framförallt älskar jag att få påverka. Jag drivs av möjligheten att prestera och få en rimlig peng för det.
Så mitt varför är att jag på riktigt gillar det jag skriver ovan.
Välstånd. Så inte samhället brakar ihop. Sedan hänger det såklart inte helt på mig, men det är definitivt en rädsla/drivkraft.
Jag kanske inte borde ta det så personligt, men jag vill inte behöva stå svarslös om jag eller någon annan frågar vad jag gör för nytta. Jag antar att det bygger på flockbeteende. Jag vill liksom vara med i “team välstånd” och inte i “team destruktiv samhällsbelanstning” eller “team korrupt och fattigt samhälle”.
Skulle du kunna utveckla kring vad du arbetar med? Jag hade nog inte mått bra om mitt jobb endast var mer eller mindre uthärdligt.
Jag gillar mitt jobb, men det har mer att göra att det är kul att skapa saker och lösa problem, spelar ingen roll om någon ser mig eller inte. Att lösa komplexa problem tillsammans med andra inspirerande och smarta människor är svårt att hitta utanför arbetslivet. De personer som är smarta och duktiga har oftast ett heltidsjobb, man träffar dem inte i parken mitt på dagen, eller ens på kvällsaktiviteter på vardagarna.
Nej, jag jobbat med flera olika saker som har haft olika grad av uthärdlighet. Förut var mitt krav att ett okej jobb var ett jobb man inte hade ångest inför varje söndag kväll innan en ny vecka börjar. Idag har jag lite högre krav än så men hade aldrig jobbat en minut till om jag inte hade behövt. Att jobb innebär att lösa problem kan jag hålla med om. Man får alltså mer än dubbelt så mycket problem på halsen än det man redan har privat. Har lite svårt att se det som något positivt att få mer problem och särskilt inte att man ska behöva lösa andras problem. Jag är väldigt mycket mer motiverad att lösa mina egna privata problem som faktiskt betyder något konkret för mig. Det var dock intressant att läsa vad som driver dig för jag har också väldigt svårt att förstå varför vissa påstår att de gillar att jobba. Förut trodde jag det var självbedrägeri för att stå ut men nu på senare tid är teorin att det handlar om ett bekräftelsebehov då det verkar stämma bra in på många arbetsnarkomaner.
Om man bara kan se det negativa i problem kan jag förstå den inställningen. Andra gillar genuint att stå inför utmaningar där man får klura lite.
Lite som att vissa gillar att lösa korsord eller sudoku på fritiden.
Kanske inte dina favoritsysselsättningar, och inte heller mina, men det förenklade exemplet kan kanske få dig att förstå att det finns andra drivkrafter att vilja göra saker utöver självbedrägeri och bekräftelsebehov.
För att jag har stimulerande och utmanande arbetsuppgifter.
För att jag har ett väldigt fritt jobb och en rimlig balans mellan arbete och fritid.
Det vet jag inte om jag gör. Tar man bort en av de tre punkterna ovan skulle jag byta jobb rätt snabbt.
Och om incitamentet i form av ”pengar” uppfylldes på annat sätt eller togs bort från ekvationen skulle jag inte jobba alls, som anställd.
Med det sagt så har jag spenderat större delen av min karriär i en bransch där drivkraften inte bara är att generera aktieägarvärde. Min arbetsgivares produkter hjälper svårt sjuka människor, används inom vården världen över och saknar i många fall substitut. Därtill är min uppfattning att bolaget drivs på ett ansvarsfullt och hållbart sätt, med en bra personalpolitik och på ett bra sätt utifrån de flesta dimensioner. Det räcker ganska långt.
Eftersom mitt jobb skapar ett stort mervärde för andra. Och eftersom jag får träffa intressanta och trevliga människor hela dagarna. Jag har träffat kanske hälften av mina bästa vänner genom arbetet.
Att få samarbeta med begåvade och kreativa människor för att uppnå viktiga mål är riktigt spännande.
Jag arbetar på en statlig myndighet med spetsfrågor, och har ett kreativt och utåtriktad jobb. Funkar bra för mig!
Jag trivs. Jag är inte 100 sugen på jobbet varje tillfälle, men överlag har jag det mycket bra, jag uppskattas och jag känner ett syfte i det jag gör.
I slutändan vill jag jobba för att det ger lite balans i tillvaron. Jag älskar inte att städa, men jag gör det endå och hade nog aldrig outsourcat det. En mån självständighet men också en mån att det är nyttigt att göra vissa saker som inte är i kategori nöje. Jag tror också att det involverar att acceptera att allting inte måste vara djupt meningsfullt hela tiden. Att dela upp livet i segment så man tar paus och utrymme från delarna.
Konstant passion är nog inte hållbart att vara nöjd och uppskatta läget man är i känns bra.
Jag tror personligen att de flesta som går till jobbet gör det av ett enda skäl: Degen ska in. Ibland träffar jag folk som lyriskt lägger ut texten om hur roligt och stimulerande det är att få lösa problem eller styra och ställa på jobbet och inser förstås att det antagligen är så för en viss personlighetstyp som kanske i huvudsak saknar vänner och socialt umgänge privat och finner ett utlopp att bearbeta sin ensamhet på jobbet.
Men för de allra flesta av oss är det så här; anta att du blev godtyckligt rik - du vinner potten på sossarnas kombilotteri, t.ex. - och att din chef i samma veva slutar betala lön för att ditt jobb är så stimulerande och kul. Det är ett försvinnande fåtal som inte skulle sluta direkt, trots att de inte på något sätt längre behöver pengarna.
Pengar.
Jag har alltid velat jobba ihop mina egna pengar.
Alla har vi svackor någon gång och det är inte alls konstigt.
Tidigare under våren/sommaren var jag lite bitter. Nu rullar allt på skapligt igen.
Jag lyssnade på boken Rich dad Poor dad nyligen och tog till mig lite av den. Bland annat ska jag inte vara den som ständigt skriker efter högre lön mm. utan chilla lite. Jag har det egentligen väldigt bra.
Någon tanke på ekonomiskt fri har aldrig funnits. En plan om något tidigare pensionering än 65år har däremot varit med ett tag. Nu ser jag FIRE som något görbart. Det är många som jobbar på det så varför skulle inte jag kunna göra detsamma?
Kladdandet i Excel har smittat av sig på sambon. Hon gjorde en egen layout och sitter nu och fyller i sin inkomst, utgifter och sparande.
5 varför kan jag svara på när som helst.
Om en timme lite drygt får jag gå till jobbet och lyssna på RT 370
Absolut. Men det faktum att pröjs är en förutsättning för prestation t.o.m. i ett scenario där pengar inte spelar någon roll längre talar entydigt för det faktum att vi går till jobbet för att dra in kosing. Allt annat är trivselfaktorer som bara spelar roll för att avgöra vilken sorts arbete mot ersättning vi föredrar när vi kan välja.
Eller för att tala direkt till trådstartaren: Du går till jobbet för att kunna ställa fram mat på bordet. Alla andra varför är finlir som det egentligen inte spelar någon större roll om du finner meningsfulla eller inte. Om jobbet uppfyller något behov av stimulans, social validering eller känsla av självuppskattning är det nice to have, under förutsättning att du inte kan få bättre utlopp för dessa behov i ditt liv annars.
att vara nöjd och uppskatta läget man är i känns bra.