Intressant frågeställning, en fråga jag själv ställer mig just nu med.
Jag har alltid tänkt att jag trivs med mitt jobb, mina kollegor är guld, bra chef och arbetet är otroligt fritt.
Det är fint på något sätt att hjälpa en annan människa.
Sedan en månad tillbaka, har jag dock börjat studera, först tänkte jag studera 150% samt vara 50% tjänstledig. Anledningen till studierna, är för att jag inte kan tänka mig att arbeta i en annan arbetsgrupp, och snart får vi troligen inte behålla våra dygn. Vilket är en stor morot, jobba 8 dygn i månaden, resten ledigt.
Häromdagen ökade jag min tjänstledighet till 75%
En annan tanke har börjat spira i min skalle på senare tid. Studierna gör mig gott, min skalle är mer i balans eller hur jag ska uttrycka det.
Tanken på ett annat jobb blir mer och mer lockande, ett arbeta där jag får använda huvudet.
Mitt arbete har börjat kännas tråkigt, det ger inte så stora utmaningar. Det har gått från att, lätt kunna ta några extratimmar, eller hoppa in vid kriser, även om det så vore obetalt för att hjälpa kollegan lite snabbt till, Ska jag arbeta ska det vara betalt och inte störa min fritid.
Jag byter strax tillbaka till ett arbete inom Socialtjänsten och mitt varför är för att jag behöver göra nåt som ger en annan människa något. Men jag har aldrig brunnit för mitt jobb, möjligen för klienter och patienter men inte för jobbet. Att brinna för sitt jobb inom mitt fält är liksom a recipe for disaster. Jag hade heller inte lönearbetat om jag inte behövde tjäna pengar, då hade jag ägnat mig åt att rasta skruttiga pensionärer, dricka kaffe med dem, gå på stan osv, ideellt.
Det här med att man bör ”brinna för sitt arbete” känns som en ganska typisk grej att filosofera över när man egentligen redan har det väldigt bra. Är helt övertygad om att de allra flesta snarare inte känner något större engagemang för sitt arbete annat än att de förhoppningsvis vill göra ett så gott jobb som möjligt väl på plats. Inget fel i detta.
Samhället så som det är uppbyggt hade aldrig fungerat om var och en endast arbetade med vad de nu eventuellt brinner för. Sedan har vi alla olika preferenser och önskemål och det är naturligtvis också helt i sin ordning. Men i stort tror jag ändå på en återgång till lite mer av luthersk arbetsmoral och lite mindre självhjälpsbok.
Jobbat med datahantering och trivdes på arbetsplatsen men saknade att jobba med nåt som fanns på riktigt. Bytte till samhällsplanerare men tröttnade på noll strukturoch känslan av att jag jobbade på “klubben för inbördes beundran”
Nu läser jag till lärare och ser fram emot att få jobba mer kreativt, problemlösande och göra gott för andra människor. Ur ett Fire-perspektiv kommer jag kunna jobba varsomhelst i landet och antagligen kunna välja mindre än 100%.
Det där beror helt klart på vilka ämnen du utbildar dig för att undervisa i och för vilka åldrar.
På många skolor är det svårt att välja hur mycket man vill jobba och även om man inte jobbar heltid på papperet så kan man ändå få göra det ändå fast inte få lön för det!
Om man vill jobba som vikarie är det bra, då kan man välja hur mycket man vill jobba.
Civilingenjör datateknik för att det ger mig möjlighet att åstadkomma någonting själv och i förväg utan att behöva vänta på andra eller skräpmöten eller åka till ett kontor i onödan. Det blev ju också bättre betalt senaste 20-25 åren jämför med 1992 till exempel då var programmerare typ ganska dåligt men jag ville bli det iallafall för att jag står inte ut med långsam teater eller onödig byråkrati.
Jag har även examen Handelshögskolan i finans vilket hjälper en del för at förstå hur jag ska driva mitt företag. Om jag inte hade gått kurser i grunderna i bokföring och hur man gör bokslut och affärsjuridik så hade det nog gått åt helvete trots att jag är kompetent som ingenjör.
Nu behöver jag inte mera pengar men jag kan utnyttja min situation till att satsa på en bättre hälsa och välmående.
Fast det här kommer aldrig bli ett problem. De jobb som behöver göras men som ingen vill göra kommer öka i lön tills någon tar jobbet. Som flera i tråden är inne på så är det få personer som går till jobbet endast av välgörenhet. Att få göra det man brinner för har ett värde, men inte ett oändligt värde.
Men (nästan) ingen kommer ändå att brinna för de jobben. De blir utförda av någon för lönen men om alla skulle jobba med saker de brinner för fungerar det inte.
Jag förstår poängen men jag ser inte att man realistiskt kan komma till en sådan punkt. Om alla endast skulle jobba med det som de brinner för så skulle det uppstå brister i samhället. För lite mat, ingen avfallshantering, inget rent vatten osv.
Enda möjligheten är i så fall att folk skulle envist fortsätta med sina passioner trots att levnadsstandarden kraschar och folk runtomkring svälter (inklusive en själv tillslut).
Ikigai om jag minns rätt inkluderar en viktig del som innebär att man behövs. Dvs att andra hela tiden är beroende av det jag producerar (resultatet av mitt lönearbete). Förutsättningen är då att detta skulle bidra till meningsfullhet för mig personligen.
Jag förstår att vissa känner så.
Andra kanske hellre vill vakna upp varje dag och allt är frid och fröjd, alla är nöjda och glada. Det bara fungerar som det ska, utan att man behöver producera lönearbete, dvs utan att det man gör behövs då kan man kanske börja med det verkligt meningsfulla, eller vad man nu har för planer och drömmar. För dem stämmer inte riktigt Ikigai om jag fattat definitionen rätt. Ikigai verkar smyga in en förutsättning för meningsfullhet som jag inte tror är rätt (för alla).
Jag jobbar med mjukvara. Det är ett intellektuellt stimulerande hantverk där man aldrig är fullärd. Man får planera, designa och bygga, men behöver inte vänta månader på att något fysiskt ska produceras för att se resultatet.
Jag gillar att tempot är varierande: ibland inte så mycket att göra, och ibland riktigt högt tempo, så man blir inte uttråkad. Det känns som det perfekta jobbet för mig. Det skadar inte heller att det är hyfsat betalt.
Jag har också haft betydligt sämre jobb än det här så jag har något att jämföra med.
Jag hade nog inte gjort det om jag inte fick betalt, men det känns verkligen inte svårt att gå till jobbet på morgonen. Så varför? Om man vill dra det till sin spets så är det väl för att någon betalar mig för att göra det, men det ger mig också en intellektuell stimulans som jag inte får i mitt privatliv.
Utan att vara expert på Ikigai så tror jag att det är en vanlig, men alldeles för snäv tolkning. Ditt ikigai skulle kunna vara att se till att människor i din närhet är glada och nöjda och “det du får betalt” är i form av deras uppskattning. Man kan utöva sitt ikigai på sin fritid även om man jobbar 8h per dag uteslutande för att tjäna pengar.
Visst. Men någon kanske hellre ser att människor i deras närhet är glada och nöjda utan att de behöver se till det. Dvs att det skulle vara en bättre sits, mer meningsfullt att de inte behöver bli tillsedda av dem.
Jag tycker det är Ikigai som är för snävt definierat. Som förutsätter något om meningsfullhet, men meningsfullhet har inte sådana förutsättningar. Den är helt subjektiv och skapad av varje individ.
Jag har begåvats med ett läshuvud och kunde därför, tack vare det fantastiska studiemedelssystemet i Sverige, studera på universit et och skaffa mig ett yrke där jag gör gott för människor. Frågan varför man ska göra gott i livet kan man få svar på i Koranen där det står ungefär så här. Jag (Allah) har konstuerat dig så att du mår bra i dig själv när du gör gott för andra, och därför ska du göra gott för andra.
Utifrån de möjligheter jag har fått har jag ett ansvar mot andra människor och samhället att göra gott.
Jag får bra betalt vilket ytterligare möjliggör för mig att göra gott.
Kul! Personligen skulle jag säga att jag träffar tusen ggr mer intressanta människor på tex krogen än på jobbet. De på jobbet brukar vara en rätt tråkig homogen grupp. Det är utanför jobbet man hittar lite mer variation av spännande människor med spännande bakgrund, tankar och ideer.
Vi har precis samma syn på lönearbete, enda orsaken att jag arbetar är att kunna betala för mat och tak över huvudet. alternativet är sämre. Arbetet ger mig inget annat positivt än lön. Att lyssna på ointressant snack på fikan om sport (är det enda män kan prata om) kan jag vara utan.
då kan man kanske börja med det verkligt meningsfulla, eller vad man nu har för planer och drömmar. 
För dem stämmer inte riktigt Ikigai om jag fattat definitionen rätt. Ikigai verkar smyga in en förutsättning för meningsfullhet som jag inte tror är rätt (för alla).