Om jag äger mitt boende så har jag ett stort plus i balansräkningen. Den jag lånat pengar av får sin bit av kakan först, och det som blir över går till mitt arv. Målet är att hålla arvet så litet som möjligt. Men det behöver ju inte bli en kreditförlust för någon.
Bästa är väl egentligen att hyra sitt boende på slutet. Man kommer ju aldrig få låna 100% på en bostad.
Citatet ”Den som är satt i skuld är inte fri” var dock inget Göran Persson kom på själv, utan myntades av Ernst Wigforss (en annan socialdemokratisk politiker) 1932.
Bra citat, men det som gäller idag är snarare ”Den som inte är satt i skuld är hemlös”.
Men det stämmer inte då 54% av hushållen saknar bostadslån.
Jag tänker att när man börjar bli till åren kan man lika gärna dela ut ens tillgångar till barn och barnbarn, man har liksom inget behov av pengar när man blir för skröplig och/eller känner att skallen inte hänger med längre. Beroende på vilken relation man har till barnen kanske man behåller en mindre summa i en KF eller liknande som inte ingår i dödsboet, men dödsboet som sådant ska gå i konkurs.
Att flytta från villan till en lättskött hyresrätt var nästan standard förr, numera verkar det som gamlingarna ska bo kvar till varje pris trots att de inte tar hand om kåkarna.
Handlar det inte dels om att räntorna har varit relativt höga i USA, lånen har helt enkelt varit dyrare än i Sverige. Och dels att de på grund av att en del kostnader ligger på individen snarare än på det offentliga (vård, utbildning, mm) har en lite annorlunda karaktär på privatekonomin och behovet av att optimera sin ekonomi för att det inte ska gå helt åt pipan är större.
Varför skulle man amortera ner så mycket man kan när räntorna är så låga, och man tjänar mer på att lägga de pengarna på börsen? Känns som ett irrationellt emotionellt argument?
Det blir ju såklart en annan sak om räntorna skulle vara höga.
Ja, det är väl inte alla lån som är knutna till en säkerhet och alltså kan betinga ett värde vid en försäljning. Det finns ju dödsbon med mer skulder än tillgångar. Handlar du en sak på kredit brukar den väl oftast inte vara mer värd efter en tid utan mindre fr.a. om saken är köpt på kredit med kostnader för räntor och avgifter.
Man kanske inte ska underskatta den emotionella sidan av myntet. För många är det viktigare än rationellt matematiskt och ekonomiskt rätt. Mig själv inkluderad.
Skulle hellre bli skuldfri och amortera än att att jaga absolutavkastning.
Varför ska arvet vara litet, vi har ju ingen arvsskatt längre?
Det du kallar moralkakor kan vara något som faktiskt är bara - moral - och att leva i en värld med etik och moral föredrar jag mot att vara helt “fri” och skrupellös för egen vinning. Man kan lämna mer till eftervärlden än att leva på maximum och ha noll eller skulder efter sig när man dör. Dessutom ärver man inte skulder, vilket är ännu mer ansvarslöst om man ligger på minus.
Skillnaden mot tidigare är väl till stor del ROT-avdragen. Har börjat med fönsterputs och det lär bli mer.
En sådan enkelt sak som robotgräsklippare är heller inte att förakta.
En fastighet behöver absolut inte bli misskött för att ägaren är gammal.
För individen är det helt irrationellt, men på samhällsnivå sänker det riskerna. Därför bör reglerna vara utformade efter detta. Eftersom många resonerar att alternativkostnaden blir för hög att ha pengarna i fastigheten skulle det även påverka fastighetspriserna positivt på så vis att de hölls nere.
Finns inget som säger att det behöver bli så, men min erfarenhet är att det blir så sista åren. Hade varit bättre för alla inblandade både ekonomiskt och emotionellt att gamlingarna downsizade inför sista vilan.
Håller med om att det inte blir någon kreditförlust men förväntas det att man dör med 1 miljon i bolån kommer priset på bostäderna bli ca 1 miljon högre än om det förväntades att man skulle betala av skulden själv. Den som får betala denna miljon är den generation som i framtiden äger huset när det börjar förväntas att man ska amortera hela lånet.
Varför ska man inte “låta moral styra privatekonomin”? Det är ju ett moraliskt ställningstagande i sig. Är man en person med hög personlig moral är det ju märkligt om det inte skulle märkas även när det gäller ekonomi.
Inser att jag är en relik men för mig är det självklart att vilja lämna ett arv till mina barn.
Haha 
Mycket riktigt! Det stämmer bättre in på 20/30-åringar.
Fullkomlig skuldaversion tror jag inte tjänar individen eller samhället i slutändan. Skulder handlar ju om att omvandla humankapital till livskvalitet eller företagande här och nu.
Men sedan har ju situationen blivit lite prekär med det ränteläget vi länge haft. Så det är ju svårt att se ens medelhöga boräntor gentemot det historiska snittet, även på flera decenniers sikt.
Det gör givetvis någonting med amorteringskulturen! Man får ju bara hoppas att folk bygger upp kapital vid sidan av bostaden…
Precis. Man pratar om affärsetik/moral och klagar när sådan anses vara dålig, typexempel bilhandlare, dörrförsäljare, telefonförsäljare etc. Men motsvarande bör gälla i den privata ekonomin. Jag tycker att det är en självklarhet att tillämpa detta även i den privata ekonomin och så långt det är möjligt/lämpligt strävar jag efter att vara skuldfri och ser detta som ett värde i sig att sträva efter. Sen vet jag att alla inte tänker så men för mig är det viktigt att hålla på sådant för mitt eget välbefinnande och det är även sådant jag försöker lära mina barn. Roffarmentalitet är inget att sträva efter.
För mig också, särskilt om man själv i sin tur fick ett arv. Att spendera arvet man själv fick samtidigt som man inte lämnar nåt efter sig… nja, känns fel helt enkelt. Även om man såklart vill och önskar att barnen ska klara sig för egen maskin vet man aldrig hur det ser i framtiden på samhällsnivå.
Allt hänger på vilka ekonomiska muskler man har och var man befinner sig i livet.
Om jag utgår ifrån min och hustruns perspektiv så har våra 4 barn redan fått ”förskott på arv” genom ett varsitt körkort och en varsin lägenhet så att de kunnat kliva in i vuxenlivet skuldfria.
Att i det läget också amortera av lån, i detta fall 2,6 miljoner vore ju som att ge dem ytterligare pengar att ärva - pengar som vi nu själva använder för att gå i pension 10 år tidigare.
Blir räntekostnaderna allt för höga i framtiden så kan vi då välja att lösa hela eller delar av bostadslånet - fram tills dess väljer vi att ha våra pengar disponibla.
Tror heller inte det finns några moraliska rätt eller fel kring amortering så länge relationen mellan en normal månadslön och den skuldsättningsnivå människor tvingas in i pga dålig (läs obefintlig) bostadspolitik de senaste 50 åren är så skev som den är i nuläget.
Alla har vi helt enkelt olika ekonomiska förutsättningar och därmed också olika lösningar på att få vår ekonomi att gå ihop, både lång- och kortsiktigt.
Så jag tycker att man ska vara försiktig med att peka finger….
Belåning är ofta ett sätt att realisera förtida konsumtion.
I fallet bostäder är det fullständigt motiverat.
Återbetalning av sitt lån borde vara en naturlig komponent av synsättet på belåning.