Jag lyssnar en del på amerikanska poddar och där är det självklart att amortera av hela bolånet på 30 års tid, eller gärna 15 år. Även i länder som Finland finns en annan amorteringskultur än i Sverige. Argumenten för att amortera hela bolånet är allt från att slippa betala ränta och bättre kassaflöde, till känslan av frihet eller att det är vad som är moraliskt riktigt.
I Sverige verkar målet för de mest vidlyftiga vara att maxa bolånet. Antingen för att renovera eller köpa bilar eller aktier. Den mer försiktiga amorterar, men slutar runt 40–50 procent. Med lägre belåningsgrad än så får du också högre räntesatser på många banker. Bolånet följer med pensionen och till dödsdagen.
Hur kommer det sig att vi i Sverige inte vill betala av våra bolån? (Med undantag för Stefan Ingves då.)
Bra fråga. Resultatet är en mycket osund lånekultur. Enkla svaret är väl för att det varit för lätt att bete sig på det sättet och så har det fått spridning. Statens och bankernas krav har varit mycket låga.
Det många fler än Ingves som har betalat av sina lån, speciellt i något äldre generationer.
Detta är iofs från 2017 men är en indikation samtidigt som endast 30% av hushållen i Sverige hyr sin bostad.
"
Ser man bara till bolånen så är hela 56 procent av hushållen skuldfria
"
Om vi amorterar mindre kan vi konsumera mera och det är bra för vår BNP. Hela vår tillvaro baseras ju på konsumtion.
Kanske skulle alla bolån amorteras på 30 år. Eller ska vara återbetalda till pensionsåldern. Då blir det billigare att låna i unga år när man är fattig och dyrare när man är äldre då man förväntas klara en högre amorteringstakt.
Stefan Ingves guldkantade avtal ger honom över 300.000 kronor i månaden. Under åren har han byggt upp en smärre förmögenhet.
Basen för Stefan Ingves privata portfölj är fyra fonder i Handelsbanken, med ett sammanlagt värde omkring 19 Mkr
Problemet är ju att de minst ansvarstagande har fått sätta standarden. Om man har två bostadsköpare med ungefär samma inkomst och den ena tänker att det är vettigt att amortera och den andra tänker ”YOLO, låt oss maxa det vi har råd att låna genom att amortera minimalt” så blir det svårt för den ansvarstagande att kunna köpa någon bostad överhuvudtaget.
Ett tvång på 30 års amortering och fast ränta under perioden hade sänkt riskerna rejält.
Hur kan han vara så välbetald och ändå ha så fel om det han borde kunna, läs inflationen? Provocerande tycker jag, utifrån att många arbetar mycket i samhället och ändå har svårt att få ekonomin att gå ihop. Ingves lön i förhållande till vad han verkar ha koll på stärker mig i min föreställning om att lönenivån är inverst relaterad till arbetsinsatsen. Jämför t.ex en städerska och en käbblande politiker, vem uträttar de facto mest på arbetet och vem har högst lön?
Intressant fråga, spelreglerna sätts väl av bankerna och i och med att de tjänar pengar på skuldsättning så är väl deras inställning i frågan att de gärna ser en hög skuldsättning med liten amorteringsvilja så att de kan tjäna ännu mer pengar på räntorna.
Bankernas makt i vårt monetära system är på tok för stor och de bryr sig bara om sig själva.
Det är upp till staten att reglera om de fria marknadskrafterna inte fungerar. Staten borde ha gjort något för länge sedan, med högre amorteringskrav och/eller nedtrappning av ränteavdragen.
Ja tyvärr är det väl oftast så det blir. Det här otyget med att ta höga lån som man aldrig avser betala tillbaka har kommit krypande gradvis och har tyvärr blivit normen, varpå bostadspriserna har ökat kraftigt. Det är de mest ansvarslösa låntagarna, utan tillräcklig reglering av bankernas verksamhet från staten, som har drivit upp priserna och den skyhöga belåningen.
Problemet är detsamma i stora delar av världen. Många steg har lett hit. Fri kapitalmarknad, amorteringsfrihet, ekonomiska stimulanser, sjunkande ränta, stigande börs och annat. De allra flesta har klättrat kraftigt på välståndsstegen, folk i gemen köper och reser som aldrig förr
Frågan är vad som finns kvar att kunna driva den utvecklingen? Eller befinner vi oss rent av på en topp just nu?
Så fungerar det inte alls. Det är Staten som sätter spelreglerna när det gäller kreditmarknaden.
Jag började jobba i bank på 70-talet. Då hade vi enorma kreditrestriktioner. Det fanns något som hette lånetak. Bankerna fick höja sin utlåning bara med några få procent per år oberoende av hur deras inlåning utvecklades. Nej var ofta svaret på en kreditförfrågan, oberoende av hur mycket kunden bönade och bad.
Utlåningen redivisades till Riksbanken månadsvis, och nåde den kontorschefen som inte höll sig inom ramarna. Jag vet tom ett fall där en kontorschef fick sparken, på grund av för hög utlåning.
Kreditrestriktionerna luckrades sedan upp undan för undan och försvann helt på mitten av av 80-talet. Detta var varken bankerna eller kunderna mogna för men det är en annan historia…
Sraten har alla möjligheter att styra bankerna, men av någon anledning har man helt låtit bli att ta något ansvar.
Din felaktiga uppfattning beror gissningsvis troligen på din ungdom. För oss som var med på 70 och tidiga 80-talet vet däremot att Staten har alla möjligheter att bestämma över båda utlåning och amorteringar.
Självklart ska jag dö med lån. För mig vore det helt absurt att lämna ett arv efter mig. Vilket slöseri. Den som planerar sin ekonomi utifrån moralkakor är icke fri.
Ja, detta är ett helt naturligt resonemang i nuläget.
Att dö skuldfri var ändå helt rätt bara för två generationer sedan. Vi hade låga pensioner och höga räntor. Detta gjorde att man inte kunde behålla sin villa när 65-årsdagen kom, om inte lånen var borta.
Med det resonemanget så får väl egentligen någon annan betala dina lån. Det blir väl en kreditförlust om du dör med kvarvarande lån och denna kreditförlust måste väl någon betala.
Tror det mer är en generationskultur än en svensk kultur. Min egen erfarenhet säger att de äldsta genertionerna skydde skuldsättning som pesten medan höginflationsgenerationen skyr amortering lika mycket. Inflationen äter ju upp det där lånet sägs det.
Och för den unga generationen har det varit ganska bra att ta det lugnt med amorteringar. En extra tusenlapp på börsen har gett mer än att ge den till banken. Vi i Sverige är ju dessutom givna ISK-kontot som gör det ännu bättre att investera istället för att amortera.
Det är ju upp till kreditgivare att bedöma risken där. Troligen betalas skulden av dödsboet, särskilt när det handlar om fastigheter eftersom de normalt har högre värde än lånet…
Jag är helt med om att man inte ska låta moral styra privatekonomin. Däremot ska man vara mycket medveten om när man tar på sig stor risk och att man är fine med det isf. Att vara högt belånad kan ju leda till att man tvingas flytta när räntorna går upp och fastnar med en restskuld då priserna gått ner. Det har hänt och kommer hända igen. Staten kommer inte rädda alla hela tiden.
