Jag gillar inte användningen av ordet dyrt när man menar något som har hög kostnad. För vad som är dyrt är i detta fall högst subjektivt.
För den som vill fara runt jorden på en båt när man gått i pension ingår det förmodligen i planen att köpa en kostsam båt som klarar både väder och är bekväm nog att spendera det mesta av sin tid på. För mig som undviker allt vatten som inte kommer ur duschmunstycket framstår det som dyrt att köpa en sån båt.
Detta gäller oavsett vad för typ av köp det gäller som kräver mycket kapital. Det kan lika gärna vara ett casa secondo i Italien. Olika saker kommer vara onödiga och därmed dyra beroende på vem man frågar..
..vilket med ovan inlägg hjälper mig över till nästa tanke kring “FIRE-folket”. Det skämtas redan friskt om dessa på grund av att man ska leva på nötter å bär, bygga sitt hus på kvistar och löv, åka buss och cykla samt äta snabbnudlar och barkbröd för att “bli fri”. För de flesta är detta inte ett liv.
För att inte FIRE allt mer ska förknippas med extrem spartanitet och annat som Jared (var det va?) beskrev, behöver det finnas plats för de som vill bli ekonomiskt fria och sluta arbeta tidigare utan att tumma på vad man anser viktigt i livet. Oavsett om det av vissa i sammanhanget anses som onödigt. I ursprungslandet tror jag inte det handlar lika mycket om att bli en “fri” fattiglapp som det gör på RT.
Så när @angaudlinn talar för FIRE-folket här, är jag rädd att det är ganska exkluderande och inte alls representativt.
Ändra sig kan man väl alltid men att just så uppenbart slösaktiga grejer skulle vara det som lockar låter ändå lite konstigt. Man kan ju upptäcka att det vore kul med ett fritidshus (till exempel) men det finns ju många sådana som inte är så dyra i inköp.
Man tar höjd för drömmar och intressen. En del nöjer sig med Spotify - jag lägger tusenlappar på gammal vinyl. En del klinkar på en Casio från stormarknaden - jag ”samlar” på vintageklassiker. En del kör Tesla - jag en V70 från ’97. Poängen i alla fall är att man köper det man vill och har en livsstil man trivs med…
Jag tror att det kliar i fingrarna på rätt många när pengarna vuxit på kontot länge. Jag tror också att många har lätt för att känna att ”äh det är inte så mycket pengar” bara för att det relativt sett är en liten del av kapitalet.
Som exempel var jag själv rätt nära att göra en @janbolmeson och rationalisera mig fram till ett köp av en ny Tesla för typ 700 papp. För jag har ju råd, med råge. Och nästan alla andra i bekantskapskretsen kör ännu dyrare bilar. Och det är egentligen inte så stor skillnad i mitt liv om jag splurgar 700 000 eller 300 000 på nåt mer sansat. Men jag besinnade mig. Än så länge.
Hmm, är man prylgalen tror jag inte man ska söka efter FIRE. Alternativt vänta tills ens portfölj avkastar så pass mycket att man på några månader kan spara ihop till en båt eller vad man nu vill ha.
Självklart! Nu har jag redan gjort mina största hobbyinköp i livet redan (tror jag). För mig var det Porsche. Jag ville lyssna på boxersexan, växla manuellt, köra bana, göra långsemestrar med dem njuta av hur vackra de är. För mig var det enda målet under många år. Att jag njöt av folks blickar förtar inget av mitt intresse för bilarna. Nu har jag gjort en del av mina största drömmar redan och “gått vidare”. Köper jag en till sportbil i framtiden så är det för att den ändå ryms i planen och ger extra glädje i mitt liv.
Men faktum är att i mångas ögon har man bara en 911 för att imponera. Jag tycker att samtalet alldeles för lätt hamnar i subjektiva bedömningar av vad som är viktigt och inte. Som du själv beskriver dina hobbys, är de för många onödiga ting. Men du kommer undan med att ingen köper vinylskivor eller gamla syntar för att imponera på någon. Hade du samlat på Stradivarius-fioler istället hade du behövt försvara ditt intresse och kärlek för instrumenten på ett annat sätt.
Nej, jag har inga behov av att “leva dyrt”, möjligen byter jag bil lite för ofta men det har jag råd med utan att riskera FIRE.
Båtar, köpa dyrt hus, mm är jag helt ointresserad av, dessutom reser jag nästan inget längre heller, gammal och orkeslös
Lever på ca 10 000 kr/mån. Sparkapital ca 5 miljoner.
I maj går jag ned till halvtid på jobbet.
Jag tycker att diskussionen blir lite skev i förhållande till min ursprungliga fråga. Det är väl iofs inget fel att diskussionen efterhand utvecklas och spretar, men för sakens skull vill jag ändå påpeka att det inte var menat att vara en diskussion om huruvida saker och ting är “dyra” eller “onödiga”. Var och en blir salig på sin sak och vad som är vad är högst subjektivt.
Min tanke var mer hur man hanterar att ha en massa miljoner på kontot ändå inte använder annat än avkastningen. Att dö med massa pengar på kontot är kanske inte allas dröm och om pengarna istället används och på ålderns höst nästan tar slut så kan det möjligen berika livet utan att för den skull ha varit “onödig konsumtion”. Om man utgår från den premissen finns det kanske en balans mellan att leva på avkastningen och i viss mån/successivt leva på ursprungskapitalet? Kanske är lite livsstilsinflation också okej?
Tror att det som vanligt handlar om att man behöver ha ett tydligt svar på frågan:
Varför ska jag göra det?
Vi har t.ex inget bra svar på frågan i förhållande till att ta barnen från skolan etc. Däremot tror jag att det kommer vara annorlunda om ett par år… Jag är ju fortfarande bara 42 och i en lite annan fas i livet än du t.ex. @angaudlinn
Det är inte det jobbet pengarna har. Pengarna är till för att jag inte ska behöva gå till ett jobb och göra något jag finner tråkigt eller ovärt med min rid.
Och en detalj att uttagen inte är begränsade till avlastningen. Hela portföljen är up for grabs, det är en del av hur 4%-regeln fungerar.
