Jag känner att jag saknar alternativet att man sparar de tio år då ens lön är som allra högst och där man har hunnit etablera en stabil ekonomi (typ när man är runt 40-50?). För många kostar det inte på särskilt mycket att spara en del då. Sedan kan pengarna få växa på sig utan ytterligare sparande typ 10-20 år.
Detta är antagligen för de flesta ett mer lockande alternativ än att jobba ett år till.
Lär bli riktigt spännande tider för dagens unga nör de ska gå i pension iom befolkningsminskningen vi står inför om vi ej fortsätter ta in en stor invandring.
Vi har nögra länder vi kan kolla på redan nu för att se vad vi har att se fram emot ex sydkorea eller japan…
Jag har väl litegrann insett att jag gillar att jobba, iaf i nån mån. Har massor med extraknäck jag skulle vilja ha som äldre, tex stödperson, kontaktperson, god man eller liknande som ger lite extra pengar och mening. Jag gillar också strukturen som arbete ger och känner iaf inte ännu att pensionen är nåt jag längtar efter. Jag försöker hedgea lite och har ganska små omkostnader utan att egentligen ge avkall på nåt viktigt. Blir jag helt kaputt av lönearbete kan jag flytta ut i stugan som kostar i princip noll, och lajva 1800-tal.
Speciellt som för de flesta “peakar” inkomsterna i 40-50 årsåldern, så även med alla fördelar med ränta på ränta så kan en hög sparkvot mellan runt 20-30 årsåldern ändå bara vara småsmulor jämfört med vad man kan lägga undan senare.
Hög igenkänningsfaktor! Hur mycket ska man egentligen spara… men något jag tycker förutsätts i den här, och liknande frågor, är att glädjen av pengar skulle minska med åldern.
Visst kanske det inte blir några skidsemestrar när lårbenshalsen är lika stark som en torr tandpetare, men mina morföräldrar var alltid väldigt glada efter sina två årliga resor till Mallorca som de företog sig nästan fram till 90-års åldern. En bekants pappa, tillika nybliven pensionär, tyckte det var så kul att vara dagpappa till sina barnbarn och deras vänner att han hipp som happ knallade ner till bilhandeln och köpte en sjusitsig bil (kontant) så han kunde köra runt barnen på utflykter.
Och dina egna barn och barnbarn kommer bli väldigt glada över att ha någon som kan slänga fram massor med tusenlappar den dagen de själva ska slå ner bopålarna.
Det är spännande när FIRE smälter samman med Die with Zero. Vad kommer vi att skapa? Jag är väldigt intresserad.
Den omöjliga ekvationen att lösa? 
Jag ser mitt privata pensionssparande som min privata försäkring att kunna gå i pension när jag själv vill. Om jag känner för det vid 55 vill jag ha möjligheten och om jag istället vill jobba några år efter min egentliga pension vill jag kunna göra det. Personligen har jag inte ambitionen att Die with Zero, jag ser faktiskt inte värdet i det. Däremot att leva ett gott liv på vägen och samtidigt ha en finansiell frihet. Om jag lämnar ett överskott till barn / barnbarn ser jag detta som att de pengar jag inte behövde istället kan göra nytta för dom i framtiden för dom.
Mina mål blir därmed en balansgång mellan att leva gott idag och samtidigt ha en säkerhet för framtiden. Men jag vill inte exkludera någon av dessa delar för att förstärka den andra. En ibland lurig balansgång men upplever idag att jag landat rätt bra i denna fördelning.
Det här skulle (om jag får uppleva det) för mig vara ett fantastiskt sätt att spendera mina pengar. 
Tillsammans med nära och kära och i syfte att skapa minnen och glädje tillsammans.
Har passerat 70 och har erfarenhet av hur Sveriges politiker agerar.
På 70 och 80-talet fanns en yrkesgrupp som tjänade fantastiskt mycket utan att ha långa och dyra utbildningar, det var pensionsförsäkringssäljare. Skattesystemet gjorde att det var mycket förmånligt att gå in i dessa mycket långa kontrakt.
Sveriges politiker lyckades “devalvera” kronan bl a med 16 % i början 80-talet sedan 45 % i början av 90-talet. Pensionsförsäkringarna var trots dessa “devalveringar” en skaplig investering trots “traditionella” placeringsregler. Plötsligt infördes årlig beskattning vilket sades skulle vara temporärt vilket fortfarande belastar sparandet trots urusla avkastningar på senare år med minusräntor och inflation. Politikerna ändrade regler för redan ingångna avtal som för många innebar över 40-åriga avtal.
Dessa politiker ändrade även beräkningen av statlig pension från att räkna på de bästa 15 årens inkomster och dessutom ta bort ATP. Detta genomfördes 1998 men beräkningen antedaterades till 1994 vilket innebar att samtliga 50-talister i praktiken förlorade all ATP. Denna reform genomdrevs i “tysthet” och i stort sett var det omöjligt att få vederhäftig information om konsekvenserna då massmedierna redan då löpte i politikernas ledband. Jag försökte och lyckades få fram information som visade att min egen pension i stort sett halverades jmf med “gamla” ATP-systemet.
50-talisterna var då ca 45 år vilket innebar att halva arbetslivet var förbrukat. Informationen om detta dråpslag mot 50-talisternas pensioner var obefintlig så de flesta insåg inte allvaret. Det är först de senaste 7-8 åren som sanningen kommit upp i massmedierna förmodligen för att journalisterna närmade sig pensionen. Då genomfördes nästa attack mot 50-talisterna genom att höja pensionsåldern.
Den röda tråden lyser väldigt starkt tycker jag.
Vad blir nästa steg ? Ännu högre pensionsålder, eget pensionssparande räknas av från statlig pension…
För egen del har politikerna ansvaret för att “devalverad” krona innebär 16% lägre köpkraft och därtill inflation på tvåsiffrigt bara på 1 år.
Politikerna har dessutom lagstiftat så att beräkning av pensionsutbetalning inte räknas på mäns/kvinnors olika antal kvarvarande år att leva utan kvinnor skall ha lika hög pension per år trots att det skiljer ca 20% i medelålder. Tänk också på hur framtidens Sverige ser ut vad gäller befolkningens möjligheter att “försörja” pensionärer.
Mitt råd blir; Lev lagom hälsosamt och åll er i form, spara inte i pensionsförsäkringar om ni är män, spara så valutarisken försvinner, spara utomlands i “säkert” land, planera för pension i “varmt” land så uppvärmningskostnader (el) inte påverkar er köpkraft, ta ut pensionsförsäkringarnas kapital asap utan att drabbas av straffbeskattningen “statlig skatt”, kolla upp alternativa länder där pensionärer behandlas bättre än av svenska politiker.
Det finns bättre och man kan undra om politikerna själva planerar att flytta då vissa länder är klart fördelaktiga.
Inte lätt att vara ung idag när politiker inte går att lita på.
Tack för att du delar med dig av det perspektivet. Har själv mer än hälften av mitt egna arbetsliv kvar att glädjas (?) åt, men när pensioner diskuteras nämns sällan politisk och samhällelig “risk”. Pensionssystemet vi har idag är inte på något sätt skyddat mot att pillas på. Hur många 1993 (30 år sedan) kunde i detalj säga hur världen skulle se ut 2023? Den första iPhone kom 2007…
2053? Pågatåg till Mars?
För art undvika missförstånd. Sparande är alltid bra, om det så är till en buffert, en bostad, pension eller något annat.
Jans artikel slår dock huvudet på spiken vad gäller ett överdrivet pensionssparande i ung ålder.
“Man är bara ung en gång”. Så illa är det. Låt mig gå till mig själv.
Det är 40 år sedan jag sist åkte lössnöåkning i Alperna. Det är inget som jag kan göra idag. Numera blir det som mest röda backar i svenska fjällen. De grunder som jag lärde mig för 50 år sedan gör ändå att jag förhoppningsvis kan hålla på med skidåkningen upp i 80-årsåldern. Att inleda en alpin karriär som 66-åring innebär däremot en kraftig uppförsbacke.
Golf är en gammelmanssport sägs det. Ganska svårt det med. Att hitta spelpartners som ren nybörjare som pensionär är inte heller alltid lätt.
Hade jag sparat varenda krona i 20-årsåldern hade min förmögenhet varit ett par miljoner till. Tämligen ointressant eftersom mitt levnadsätt hade varit likadant. Som exempel. På min senaste golfresa var jag troligen “fattigast” i gänget. Det spelade ingen roll. Oberoende om man var god för 100 miljoner eller 5 miljoner eller något annat så var konsumtionsnivån lika för alla . Resan gick på cirka 20 000 kr.
Slutsats. Pensionssparande är givetvis både önskvärt och bra men för allt: Njut av livet som ung, den tiden kommer aldrig tillbaka.
Viktiga tankar!
Men… För oss som har +20 år kvar till pensionen. Hur vet vi att det kommer utbetalas så mycket pension som beräkningarna säger, om ens något? Det räcker ju med att en (mer eller mindre ideologiskt driven) regering ändrar allt i grunden (e.g. det är orättvist att alla får olika mkt pension så nu får alla samma pension’ eller ‘vi behöver säkra välfärden och behöver prioritera annat’). Eller att det helt enklelt inte finns några stålar att betala ut för att för lite pengar betalas in(t ex vid mkt hög arbetslöshet). Vem vet vilket land Sverige är om 20 år?
Jag ser all pension utöver det privata som en ren bonus och inget jag tar för givet
Edit: och visst, det är ju heller ingen säkerhet att äganderätten av privata tillgångar (som t ex sparande i värdepapper) ligger kvar på samma nivå idag om 20 år inte heller att man tillåts lämna landet med sina tillgångar. Men genom att se till att ha stora privata tillgångar för att klara pensionen, så har man i a f ökat sannolikheten att åtminstone statlig pension eller privata ägande alltjämt är tillgängligt i Sverige
Om man nu ska blicka tillbaka 30-40 år i tiden och se på pensionssparande som en ”företeelse” så måste man förstå att det inte går att rakt av göra en jämförelse med hur det ser ut idag 2023.
Mycket av det privata pensionssparandet under -70, -80 och i början av 90-talet var i hög grad skattedrivet och en direkt konsekvens av extremt höga marginalskatter på mellan 50-80% på den sist intjänade 100-lappen samtidigt som du kunde göra i princip obegränsade avdrag i deklarationen för de insättningar du gjorde.
Argumentet för pensionssparandet var enkelt.
”Vill du betala minst 50% skatt idag eller 30% skatt i samband med uttag från 55 års ålder??”
Dessutom var pensionsförsäkringar på den tiden försäkringar i dess rätta bemärkelse - dvs det fanns i det flesta fall risker inkluderade i försäkringarna som löste flera eventuella behov antingen var för sig eller i kombination beroende på hur försäkringarna var konstruerade.
Att jämföra gamla pensionsförsäkringar och dess utformning med nyare och modernare varianter som fanns fram till 2015 eller dagens ISK är som att ställa en Formel 1-bil bredvid en Gokart…
Pensionsförsäkringar var också ett väldigt skarpt instrument att styra eller undanhålla kapital genom att dessa kunde göras utmätningsfria eller när det gällde förmånstagarförordnande riktas till andra personer än just Make/sambo/barn. (Försäkringar tecknade före 1976)
Lägg därtill att sparande i fonder mer eller mindre var okänt för den stora massan före 1990 då Skandia var först på banan med att införa Unit-Link/Fondförsäkring.
Sparande i Aktier tog väl fart i början av 80-talet men var i dagens mått i liten skala och var en ganska omständigt procedur där man fick kontakta banken och lägga en köporder som i bästa fall gick igenom dagen efter. Inte som idag när man med några snabba klick med mobilen köper och säljer värdepapper i realtid.
Att påbörja sitt pensionssparande som ung var dessutom ett utomordentligt sätt att skydda sin familj ekonomiskt eftersom de pensionsförsäkringar som erbjöds från vissa försäkringsbolag var extremt flexibla när det gällde inbetalningar, den avtalade premien var inget du slaviskt behövde följa utan du kunde helt enkelt slänga fakturan i soporna år efter år och ändå behålla de förmåner försäkringen dikterade.
En fantastisk sparprodukt som de flesta idag inte kan förstå vidden utav eller än mindre förstå hur de kunde säljas.
Att som ung sätta igång ett specifikt pensionssparande 2023 är det ju egentligen ingen brådska med mer än värdet av själva sparbeteendet det medför.
Bostad och buffert och den trygghet det ger är betydligt viktigare sett ur ett kort och medellångt perspektiv.
Varför är du så extremt negativ?
Jag vet av egen erfarenhet att vi har det materiellt mycket bättre i Sverige nu än för 20 år sedan. 40 och 60 år bakåt i tiden skall vi bara inte prata om. Tack vare mina föräldrar vet jag också att vi har ett fantastiskt mycket bättre än för 80 och 100 år sedan.
Att tro att Sverige skulle falla ihop som ett korthus inom 20 år finns i alla fall inte inom min föreställningsvärd.
Hamnade i liknande situation som dig för 10 år sedan när jag fick en diagnos som grusade hela min plan för framtiden och pensionen.
Men har sedan dess ökat på sparandet och samtidigt hittat en bra balans i livet… Vill inte bli så fattig att jag bara har pengarna kvar… 
Håller med och speciellt det sista, att vara 60+ och fortsätta hänga med i ett tempo som ökar för varje år och fler och fler arbetsmoment visserligen digitala men i icke sammanlänkade system/DB. Jag har bestämt mig - jag jobbar i 9 månader till …då har jag förvärvsarbeta i 45 år framför ett tangentbord.
Visserligen alltid med kul och utvecklande uppgifter och jag har fått hänga med på sjukt kul grejer, start-ups, PCboomen, internets intåg …Det får vara bra så…känner ingen FOMO att släppa det. Det räcker nu!
Jag langar in denna.
När det gäller ekonomi har jag alltid frågat pappa, han har koll. Så i frågan om privat pensionssparande så sa han att det är dumt om du har vett att spara själv. Därför har jag inte något privat pensionssparande.
Däremot så sparar jag till pensionen, men i form av bostad och isk. Jag vill ha ett bra kapital för att kunna välja vart jag vill bo, resa och ha guldkant på livet, vilket min prognoserande pension inte kommer ge mig. Skulle jag bli sjuk är pengarna lättillgängliga om jag har möjlighet att spendera dem, vilket de ju inte är med ett privat pensionssparande (efter var jag hört iaf).
Sedan håller jag med om att man inte ska snåla som ung för att kunna leva livet som pensionär. Det är inte ens säkert att man lever tills dess. Så nu när inflationen och alla ökade priser + bolånet bindningstid gick ut så slutade jag spara varje månad till isk för att kunna fortsätta resa som jag gjorde innan (förutom under covid) och ha guldkant på livet.
Hur har de det då?
Iom att vi inte har något särskilt gynnat pensionsparande längre är väl det här idag en icke-fråga. Däremot är det ju relevant att prioritera rätt saker under olika faser i livet. När man är ung finns det många behov som är mer angelägna än att ha en hög sparkvot. Jag tycker överlag att ett mer ordnat tänk kring faser i livet vore relevant. Det här tänket skulle då både kunna passa för den som följer en mer “normal livsbana”, den som utbildar sig senare i livet, den som invandrar till Sverige i vuxen ålder. Poängen blir mer att samma sparande (och även annat) behöver göras i mer koncentrerad form. Man skulle också kunna tänka sig någon sorts “hållpunkter” att göra vid olika tidpunkter i livet. Då skulle man ha en sorts ekonomisk checklista att bocka av för varje hållpunkt. Det skulle göra det lättare att förstå vad som är viktigt vid varje tidpunkt, istället för att försöka göra allting samtidigt.
Hållpunkterna skulle kunna vara: 1. När man går ut gymnasiet 2. När man är klar med högre studier 3. När man börjar jobba 4. När man har jobbat i tio år 5. När man har 20 år kvar till pension
6. När man går i pension
Hållpunkterna skulle alltså handla om att se till att man har rätt prioriteringar, tänker rätt i de olika val man ska göra, skaffar sig rätt kunskap om det som väntar. Allting skulle alltså handla om att rigga den egna ekonomin för den nästkommande livsfasen.