Ja så är det absolut. Över brytpunkt har många kollektivavtal 30% TJP avsättning och många sådana arbetsgivaren har generösa ersättningar vid föräldraledighet.
Avsättningar i kollektivavtal över brytpunkt har vi haft uppe tidigare @janbolmeson bland annat här 
Tycker nästan kollektivavtal eller inte som anställd förtjänar en egen bild. Har man det så ska man förstå det. Har man det inte så ska man se till att förhandla fram ungefärligt motsvarande paket med arbetsgivaren.
Rådet att hitta en sidointäkt innebär normalt att jobba fler timmar och oftast till en sämre timpeng än från det ordinarie arbetet. I enstaka fall kan det faktum att sidointäkten har koppling till någon hobby som är ”rolig” kompensera det men det är långt ifrån givet.
Känner att vi har ett helt avsnitt på gång här. Det var inte min tanke igårkväll. Då var jag ute efter något quick-and-dirty. Men jag måste återigen säga att jag uppskattar dig och er i forumet enormt mycket.
Den här är viktig tycker jag. Dock svårt för gemene man inkl mig själv att räkna ut brytpunkten mellan faserna och vad man ska räkna in.
Avkastning på kapital är ju summan av avkastningen på många ställen (inkomstpension, PPM, TJP med ofta flera/många konton, privata sparandet, barnsparanden etc) och ofta där insättningar pågår dvs man måste bryta upp värdeökning i nysparande (inkl pensionsavsättningar) vs avkastning på kapital. Jag känner mig inte helt säker på om man tex ska inkludera värdeuppgång på bostäder. Inte helt lätt att inse när detta egentligen sker. Kanske det kan tas fram tumregler? 
Det är viktigt och jag håller helt med om att kollektivavtal vore värt ett eget avsnitt. Det är inte minst viktigt med de billiga pensionsavtal som man får tillgång till via kollektivavtal.
Gäller i allt mindre utsträckning när man blir äldre, då är det kapitalets avkastning som blir den dominerande delen och där bör man lägga fokus. Det man pytsar in varje månad från lön märks inte så mycket längre då relativt sett.
Snarare dåligt självförtroende och/eller låg självkänsla rent allmänt. Behov av att visa att man hänger med på modet och har råd med dyra kläder.
Det kan bli tvärtom också. Har växt upp med en ensamstående mamma med låg lön. Det blev inga dyra märkeskläder men å andra sidan har jag aldrig känt något behov av det heller. Blev nästan lite äcklad av att vissa i klassen alltid hade dyra märkeskläder och alltid åkte på dyra resor på loven det kändes som att de hade behov av att visa upp detta för andra.
Sen när jag efter studier och arbete fick råd med motsvarande om jag skulle vilja så har jag ändå inte ändrat mitt beteende eller min inställning. Den typen av konsumtion intresserar mig helt enkelt inte. Jag har heller inget som helst behov av att visa upp mig för andra. Enkla jeans (blåa, ej blekta eller medvetet mekaniskt förstörda för att passa någon sjuk modenyck) och enfärgad t-shirt är min normala klädsel fast jag har råd med mycket dyrare kläder. Resor intresserar mig inte heller. Jag noterar att mina kollegor åker på dyra skidresor varje år. Jag tänker bara "så skönt att bara vara hemma och softa, läsa böcker …vid min korkek och dofta på blommorna…, göra dagsutflykter… Det spelar liksom ingen roll om jag så vore miljardär, jag har enkla behov och intressen.
Har precis samma tanke, är det lönt att avsätta nya pengar till pensionen, privat/tjp/allmän när de nya pengarna bara är en bråkdel av det totala pensionskapitalet och dess avkastning.
Jag har avbrutit mina inbetalningar till Tjp och funderar på att göra det samma med den allmänna, alltså byta lön mot utdelning i firman(som jag kör som hobby numera)
Att en person med stabilt liv och goda inkomster har ett särskilt intresse för kläder, restaurangbesök, årgångsviner eller något annat och därför väljer att lägga en del pengar på just detta har jag inga synpunkter på. Alla får väl ha de intressen och den livsstil de själva önskar.
När det gäller det här specifika fallet handlade det om en person med låga inkomster och som var belånad till max för att bo i ett ”fint” område. Det handlade om att tvångsmässigt försöka måla upp en bild av framgång och rikedom.
Jo, jag förstod att du menade så, men jag menar ändå att man inte ska vara så snabb att döma vad folk tycker det är viktigt att lägga pengarna på. Så länge man lever under sina tillgångar så är det helt ok att bränna alla pengarna på att känna sig fin i skidbacken en vecka och leva på vatten och bröd resten av året. Om man tycker det är viktigt.
Nu var ju personen ifråga bekant till dig, så du har givetvis bättre insyn än vi andra i det här fallet 
@janbolmeson här är en bra video som enkelt och begripligt sammanfattar det komplexa. Den förstår jag utan att tänka. Lite inspiration kanske? 
Jag tycker att du har missat några viktiga frågor:
Vilken inkomstnivå täcker mitt behov?
Alltså vad är en minstanivå för mig?
Vilken inkomstnivå täcker också mina nöjen?
Alltså vilken summa täcker också ett leverne där jag kan må bra: leva och inte bara överleva.
Vilket inkomstintervall täcker moraliskt mina utgifter?
Under en viss nivå kan jag behöva göra moraliska avsteg, t ex välja sämre produkter eller kanske t o m välja ett jobb som jag inte är moraliskt bekväm med.
Över en viss nivå finns risken att jag börjar konsumera produkter som jag inte behöver och kanske rent av är dåliga. (Jämför med att resa jorden runt bara för att man har pengar över som ska brännas.)
Poängen är att det finns ett intervall där jag kan vara moraliskt bekväm utan att behöva blunda för ev skada som min inkomst orsakar.
Vad innebär det om jag går över den nivån?
Alltså vad jag gör om jag får pengar över och hur det påverkar min omvärld.
Vad är värdet på min fritid?
Om jag ska jobba istället för att vara ledig, hur mycket ska jag tjäna för att det ska vara värt det? T ex om jag väljer att ägna mig åt en sidosyssla utanför jobbet, hur mycket behöver jag tjäna på det för att det ska vara värt det?
Vad är värdet på min arbetstid?
Lite som ovan fast sett från min ordinarie arbetstid. Om jag har ett jobb som är väldigt tråkigt eller krävande så vill jag ha mer betalt än ett jobb som jag trivs väldigt bra med. Och här måste man vara ärlig, inte “det hade varit trevligt om Elsa inte jobbade här”. Men Elsa jobbar här, arbetstiden har ingen flex och ni har ingen kaffeförmån, det är så arbetsplatsen ser ut, vad är det värt för dig. Inte en påhittad drömverklighet om hur den kunde sett ut.
Kombinationen av dessa två är möjligheten att köpa sig fritid.
För min egen del såg nivåerna istället ut ungefär så här:
Varje nivå har sina förutsättningar och tillkommande kostnader. Sedan skulle man så klart kunna börja skära ner kostnader men det är en annan fråga. Jag utgår från att respektive nivå ska vara bekväm och problemfri, utifrån förutsättningarna.
Kruxet är väl när man tjänar över brytpunkten vid 60 års ålder och sedan får en värdelös löneutveckling. Då smälter tjänstepensionen ihop rejält fram tills dagen för pension.
Fick själv jobba som ett djur för att få en anständig löneutveckling efter 60.
Du får gärna utveckla lite vad du menar för jag förstår inte. Jämfört med vad blir tjänstepensionen dålig? Vad menar du mer exakt med ”usel löneutveckling”? De flesta byter inte arbetsgivare under åren före pension. Befordran till chef eller olika ansvarsroller kommer väl oftare något tidigare i karriären. Jag uppfattar att löneutvecklingen för många inte ligger i topp i den åldern. Samtidigt har ju löneökningarna generellt legat lågt under åren med låg inflation
För mig stämmer det absolut. Jag kan lätt spara mera pengar genom att minska utgifterna men jag vet faktiskt inte hur jag skulle göra för att öka mina inkomster. Dela ut reklam? Tveksam om det skulle ge mera än om jag slutar dricka alkohol.
Jag tror att alla jag känner har det lika, lättare att minska utgifter än öka inkomsten.
Kortsiktigt stämmer det för alla, alltså om det handlar om att göra något med direkt resultat. Ditt exempel om att sluta dricka alkohol är bra.
Om vi pratar om att öka intäkten varierar potentialen mycket mellan olika personer. Det var det jag syftade på med analys. Det är också sannolikt att det kan ta 1-2 år av förberedelser för att kunna realisera förändringen.
Du kanske skulle tjäna massor på att bo t.ex. i Malmö och jobba i Köpenhamn. Du har dock inte koll på vare sig vilka kostnader du skulle ha i Malmö eller vilka intäkter du skulle ha i Köpenhamn.
Du bor någon annanstans och att göra de stora förändringar som skulle krävas för att markant höja inkomsten är inget du har tänkt på. Om du skulle träffa någon tidigare kollega som gjort slag i saken kanske ribban skulle sänkas något. Att sedan ställa om livet är ändå en stor fråga, även om det handlar om en inkomstmässig jackpot.
Även om det i sak kan vara jätteenkelt att få en viss typ av jobb i Köpenhamn och att hitta en viss typ av bostad i Malmö är det ändå en stor omställning.
Det är den dåliga löneutvecklingen efter 60 som är problemet. Arbetsgivaren vet att det är svårt att byta jobb i den åldern.
Om du vid 60 års ålder har en månadslön som ligger 10 000 kr över brytpunkten: Bra då förväntar du dig att få 9000 mer i tjänstepension. Sedan går 5, 6 år och du skall gå i pension: Din dåliga löneutveckling gör då att du enbart ligger 3000 kr över brytpunkten. Din tjänstepension sjunker som en sten. Obs. Olikheter finns mellan olika fackförbund.
Det är svårt att generalisera när det gäller många sådana här frågor. Jag kan dock se själv att jag borde ha sparat mer och konsumerat mindre under de första 10 åren efter att jag börjat jobba. Jag sparade en del då men inte så strukturerat eller medvetet som jag borde ha gjort.
Om man lever tillsammans med någon kan det sannolikt ha en viss ”fokuserande” effekt, i meningen att det man lägger pengar på kan få ett mer långsiktigt värde. När man lever själv blir det lätt så att stora resurser går åt till olika ”kortsiktiga hobbies” eller saker som är ”roliga här och nu”.
Jag insåg också under de åren att det inte finns någon större koppling mellan kostnad och kvalitet. Det är inte svårt att tänka sig en väldigt billig och enkel semester som är mycket roligare och bättre än en som kostar mycket. Det tror jag gäller oavsett mer personliga preferenser gällande semestrar.
Jag uppfattar allmänt att om fokus nu ska vara att folk ska satsa på sparande så går det inte att komma runt ”konsumtionsmyten”, alltså idén att om jag hade en sådan väska/bil/jacka/dator så skulle min nivå av lycka bli oerhört mycket högre.
Att tänka att ”alla får göra som de vill” eller ”alla alternativ är lika bra/dåliga” när det gäller pengar och sedan plötsligt när månaden är slut ska varje beslut gällande det som blev över vägas på guldvåg, pengarna satsas enbart i den bästa indexfonden etc.
Jag vet inte om det finns en enda metod som passar alla när det gäller hur utgifter ska planeras och hanteras. För någon är en budget bra, för andra passar andra modeller. Det viktiga är att ha någon typ av övergripande genomtänkt förhållningssätt.