Härom dagen berättade jag för en god vän om min fascination för hur min styvmor helt plötsligt slutade samla på ugglor, vilket hon gjort i många herrans år. (Inte fysiska alltså…) Hon hade ett helt vitrinskåp fyllt av vackra skulpturala ugglor, pyttesmå och stora, och även tavlor, kuddar, ja… allsköns ugglog. Tror hon hade uppemot femhundra om jag minns rätt. De reste mycket, hon och min far, och de fann därför fina ugglor som platsade väl i samlingen.
Men… ett tu tre så slutade hon. Och gjorde sig dessutom av med ugglesamlingen utom en handfull som hon behöll.
Och min fascination är just det:
Hur sluta?
Varför sluta, också så klart, men ffa hur sluta?
Efter att i ett eller två decennier varit på spaning efter ugglor ständigt och jämt till att se inte införskaffa en endaste uggla till (mig veterligen).
Själv har jag, som Upholder enligt Gretchen Rubins test om fyra tendenser, oerhört lätt att leva upp till både yttre och inre förväntningar, vilket gjorde att det tog mig drygt 1000 dagar av dagliga burpees innan jag insåg att min kropp inte alls mådde bra av just dagliga burpees… så då slutade jag. Men jag körde på i ettusen dagar. Galet.
Så… jag vet inte eg om jag har ett svar eller möjligt svar på din fråga, men tänker att det kanske kan handla om att sätta en gräns. och när den är uppnådd, så är det dags att göra skiftet. Inte flytta gränsen bara lite till, utan hedra den (och därmed dig själv)? Och för att sätta gränsen behöver kanske dags-för-stay-rich definieras tydligt? (För många hjälper det med yttre accountability för att inte flytta på målsnöret… inte minst för de som har tendens som Obliger, som de allra flesta har.)