Orkar inte ens läsa igenom alla svar. Tid med barnen. 100%!
Eg är 80% för mycket det med. Det är en magisk ålder. Mina barn är större nu. Jag saknar den tiden trots att jag utnyttjade den.
Vi arbetade nog 100-150% tillsammans då. Guess what, du kan tjäna pengarna när barnen är större. De är ändå inlåsta i skolsystemet. Du har en bra grundnivå ekonomislt bara genom att vara svensk. Du når mest teoligt aldrig nivå 5 och skillnaden på att ha 3 eller 7-10 miljoner är marginell.
Du borde kanske jobba 4 dagar i veckan och vara ledig 3 om du inte hinner bli klar i tid. Barn varken måste eller borde inte vara på förskolan 5 dagar i veckan 8-17.
Jag tror så här: Om man är det minsta nostalgiskt lagd, så spelar det ingen roll hur många procent av sin vakna tid man umgås med sina barn. Man kommer ändå känna efteråt att den tiden var kort, magisk och att man längtar tillbaka. Kanske borde ha gjort mer si, mer så. Älta lite, fälla en bitterljuv tår eller två.
Det är mycket viktigare att ha föräldrar som mår bra, som kan försörja, som kan stötta, älska, vara förebilder och som finns där när det gäller. Än att föräldrarna spenderar mer tid, mätt i minuter eller timmar, med ett barn som utforskar världen.
Så baserat på din beskrivning hade jag snarare ifrågasatt om det är rätt jobb för dig där du är i livet, eller om det går att söka sig till något annat - som inte skapar dessa känslor du beskriver.
Jag väljer absolut tid med barnen. Har inte haft jobb där det är möjligt att jobba deltid men har fått känna på mycket tid med barnen genom långa föräldraledigheter och två arbetslösheter.
Mina barn har absolut inget emot att vara långa dagar på förskola eller fritids men sen hämtning påverkar kvällen mycket. Hemkomst efter 17, laga mat och äta och sedan är en stor del av kvällen slut. Att kunna hämta efter 14 ger otroligt mycket bra tid tillsammans. Man kan gå på badhuset när det är lugnt, åka skridskor på allmän åkning i ishallen som alltid är på dagtid, gå till biblioteket, lekplatsen när det är ljust osv och ändå hinna med kvällen hemma.
Det har påverkat mig på så sätt att jag numera valt bort jobb som kräver mycket tid och närvaro och istället valt mindre pengar och större flexibilitet. Tex kunna jobba på kvällen när barnen lagt sig.
Hur mycket kväll finns det kvar med en treåring om man hämtar kl 17?
40 timmar i veckan för ett barn i alla former av förskola eller fritids/skola är väldigt mycket. Om man är ensamstående och inte har ekonomisk möjlighet att jobba mindre än 100% har jag förståelse. Men är man två i förhållandet och rimlig lön så förstår jag inte varför man skaffar barn och har dem borta 8-9 timmar om dagen.
Siktar man dessutom på FIRE så hade jag skjutit på det några år istället.
Men att barnen är stora när de börjar skolan vet jag inte direkt… att sluta fritids 1430 eller 1700 är jättestor skillnad även för en 8-åring. Det är en så stökigt miljö i skolan att varje minut man kan hämta är värt det.
Jag är väldigt nöjd att jag tog mig mycket tid med barnen när de var små. Känner inte igen det du beskriver att man aldrig skulle vara nöjd. Jag tänker ofta på hur klok jag var som prioriterade barnen och att jag aldrig kommer behöva känna ånger för att jag inte spenderade mer tid med dem.
Jo med tanke på dina inlägg i andra trådar där du har nanny för att ta hand om dina barn för att du på dina lediga dagar ska sitta med datorn istället så är det väl inte orimligt att det är roligare för barnen att vara på annat håll.
Utan tvekan mer tid med barnen! Pengar kan du tjäna in i framtiden. Tid kan du aldrig någonsin få tillbaka.
Jag har gjort valet att jag väljer tid och energi framför pengar. Inte ångrat mig än och kan inte föreställa mig att det kommer ändras. Tror för egen del att det hjälper att arbeta i sjukvården där döden är en naturlig del av livet och man varje vecka blir påmind om att tid inte är lovat.
Fast nej, kvantitet är en kvalité i sig själv. Mer tid innebär fler tillfällen för det där, ur vuxnas ögon, lilla obetydliga som för barn kan ge en känsla av att bli sedd.
Sen fattar jag inte varför du, och många andra, verkar sätta förmågan att må bra som vuxen som en motpol till att vara mer tid med barnen. Jag tänker att det inte är motpoler och kan existera samtidigt. Upplever ofta att ens egna mående dock ofta används för att motivera för sig själv och andra varför man inte spenderar mycket tid med barnen.
Det var inte vad jag skrev, eller menade isf. Nöjd kan man vara och samtidigt känna nostalgi. Jag menade att den känslan jag beskrev inte blir mindre av mer tid.
Jag håller med om detta på så sätt att det finns en undre gräns. Det behöver finnas tid för både “fest” och vardag med sina föräldrar. Själva gränsen är svår att definiera, beror på många faktorer runt omkring så som syskon/vänner/släkt, barnets behov, personlighet, aktiviteter osv.
Men över denna gräns tycker jag inte att föräldraskapet eller barnets liv blir bättre av mer vardagstid med just en förälder. Det blir lite annorlunda - mysigt men också bara mer av samma.
Bra att sätta saker i perspektiv och inte problematisera TS redan sunda strävan och situation. Jag har inte presenterat dem som motpoler, utan gett dem en prioritering.
Själv är jag allergisk mot att se föräldrar umgås med sina barn när de uppenbarligen inte har varken glädje eller livskraft att förmedla. Men givetvis gör även dem sitt bästa, med de förutsättningar de har.
Nej man hinner ju inte gå och simma och spela bandy om man hämtar upp vid 17 utan det blir mer middag, 30 minuter TV och sen läggning med bokläsning typ.
Men det är ju så verkligheten ser ut. Allt i livet är inte latjolajban. Jag har förklarat det för mina barn. Visst kan pappa sluta jobba men då får vi bo i ett väldigt litet hus och det blir ingen glass förutom möjligen på födelsedagar i så fall.
Jag vet inte hur andras förskolor är men min son trivs som fisken i vattnet på sin. Men vi valde väldigt medvetet och han började på förskola först när han var nästan tre år och redo.
Jag tror att det kan vara en större grej att de flesta (?) barn slängs in på dagis kring ett års ålder. Det kan nog ingen förälder egentligen tycka är rimligt. Mellan två och tre år är väl mer naturligt. Men som sagt så finns det en verklighet också och barn anpassar sig och överlever alla former av miljöer. Det är nog värre för barnen i Ukraina just nu, men även dem kommer det bli folk av. Eller för att inte tala om alla årtusenden fram till nu. För hundra år sen hade barnen förmodligen fått slita på åkern redan i sexårsåldern. Vad vi talar om här är lyxproblem.
Vad är det du menar här, det är ju ingen som påstår detta? Fråga mig vad jag menar, istället för att dra mer och mer märkliga egna slutsatser. Blir bara förvirrat.
Det jag menade var att man inte bör låta förväntningarna från en framtida nostalgisk jag, styra beslut om hur jag löser vardagen och förväntningar från olika håll på bästa sätt idag.
Det här är ett argument som jag upplever att föräldrashamers använder (“Tänk när du ligger på dödsbädden/de flyttar hemifrån, då ångrar du att du inte umgicks mer med barnen!”). Och givetvis utgår de från att man är ond om man inte gör som de vill. Men jag menar att känslorna kring att tiden är kort, finns där oavsett - så det är inget bra argument eller råd för hur man ska lösa sin vardag, jobbsituation osv i dagsläget när barnen är små.
Väldigt svårt att förstå vad du menar. När man har barn vill man umgås med dem. Tiden är kort som sagt. Har man tagit sig tid att umgås mycket med dem så har man fått njuta av den tiden. Det kommer sedan innebära att man senare i livet har nostalgiska minnen (vilket är positivt) och möjligtvis längtar tillbaka men man kommer i alla fall inte samtidigt behöva känna sig ångerfull (något negativt) för att man att man prioriterade arbete/pengar före tid med barnet.
Det jag skrivit ovan verkar du ju på något sätt vilja invända mot men jag förstår fortfarande inte vad invändningen är.
Tänkte du att man skulle känna att tiden skulle kännas längre när man blickar tillbaka på tiden ifall man hade prioriterat tid med barnen?
Jag tror absolut att tiden skulle kännas kort så där i efterhand eftersom tiden faktiskt var kort. Har man dock spenderat mycket tid med barnen vet man ju dock om att man ju faktiskt tog vara på tiden och även om tiden ändå kändes kort så slipper man iaf känna ånger för att man inte tog tillvara på tiden bättre.
Om man vill tänka på det lite mer konkret tänker jag såhär:
Om du jobbar 100% får du kanske max 1 timmes kvalitetstid med barnen per vardag men 100% lön.
Om du jobbar 80% får du kanske 3 timmar kvalitetstid med barnen per vardag men 4/5 av din lön.
Så för 1/5 av din lön får du 3 gånger mer kvalitetstid med barnen på vardagarna.
Det tycker jag känns som ett värt köp och ett bra sätt att ta veckan från att vara något man bara vill ta sig igenom i väntan på helgen, till att även vardagarna har ett värde. Men man är ju såklart färgad av att man har okej marginaler i sin ekonomi, sina egna livsförutsättningar osv. Jag har möjligheten att hämta tidigt och precis som har sagts tidigare finns risken att man ändå jobbar 90-100% till 80% lön och den tiden man lyckas hämta tidigare går åt till vardagssysslor ändå. Så knepet för mig är att se på tiden mellan 15-17 som helig kvalitetstid med barnen.
“Barn brukar väl ha kul på dagis med sina kompisar.”
När jag hämtar och lämnar eller partar om förskolan vill barnen alltid vara hemma istället för i förskolan och då har vi världens bästa förskola(den är väldigt bra). Däremot vill min 5åring gärna åka hem till sina kompisar och leka men mina barn vill vara med oss om de får välja, helt klart.
Jag har också svårt att släppa pengarna/arbete och prioritera barnen men jag jobbar på det.
Jag tror jag kommer ångra att jag inte spenderade mer tid med småbarnen nu när de vill vara med oss föräldrar. Jag misstänker att när de växer upp så gör barnen som vi gjorde när vi var små, är med sina kompisar till 100%. Då har jag möjlighet att jobba hur mycket jag vill om jag önskar det.
Men det är fortfarande svårt att gå ned i arbetstid eller sluta arbeta. Pengar måste in och vi vill göra saker samt att vi vill ha vårat sparande.
jag hämtade alltid rundt 1530 med när ungen var på dagis.. jag prioriterade tid med barnen över allt annat, och ångrar ej. mera penger på sparandet betyder rett lite mot den lilla tiden man har med sina barn. Before you know it är dom 13-14 och vill inte umgås längre.
Första stycket: Sant men med tanke på hur det “normala” ser ut idag jämfört med vad som var normalt för nu levande generationer vågar jag påstå att de flesta ligger kring undre gränsen.
Tredje stycket: Själv är jag allergisk mot att föräldrar som umgås med sina barn när de uppenbarligen inte har varken glädje eller livskraft att förmedla OCH SAMTIDIGT INTE GÖR NÅGONTING ÅT DET. Många förefaller vara tämligen lata där man inte ser det avvikande att inte vilja vara med barnen man själv skaffat. Prata med psykolog, prata med terapeut, se över vad som gör att man känner så OCH LÖS PROBLEMET! För egen del har det varit att hantera saker som påtaglig ångestproblematik som jag innan föräldraskapet tänkte skulle omöjliggöra att vara god förälder. Även anpassat val av arbetsplats för att agera möjliggörare med tid/energi/pengar istället för ett hinder. Ser till att träna när jag ändå inte kan vara med barnen för att hålla huvudet och kroppen i schack. Håller igen utgifter så att jag inte behöver arbeta mer för att ha råd med en viss livsstil vilket resulterar i att jag har mer tid/energi till barnen och så vidare och så vidare… Många verkar dock inte ens komma till steg ett utan passivt och oansvarigt landar i att lösningen är att inte umgås med barnen. Nu verkar detta dock inte gälla för TS.
Gå inte i kvinnofällan och jobba 100% för 80% av lönen. Gör istället tvärtom, jobba 80% för 100% av lönen. Vet inte vilken typ av tjänst du har, men de flesta tjänstemän brukar ha flex samt kärntid mellan 09-15, så då brukar man kunna komma senare och gå tidigare vissa dagar mot att man tar igen det på kvällen (eller inte alls). Tyvärr extremt sällsynt att man får något extra för att vara en “mönsteranställd”. Lägg istället energin och kärleken på barnen, det kommer sannolikt ge mer i det långa loppet.