Nej jag har ingen invändning mot det du skrev nu. Vi kanske bara har pratat förbi varandra.
1 gillning
Det är väl inget krav att alla ska tycka barnen är det mam mest av allt vill umgås med. Vissa gillar inte barn så mycket och föredrar istället arbete. Då får det väl vara så. Däremot tycker jag att om man verkligen vill bara med sina barn så finns det ofta sätt att lösa det på för att få mer tid med dem och då tycker jag också man ska skrida till verket.
Mina drivkrafter att få vara med barn är inte för att jag tycker synd om dem som måste vara på förskola/fritids. Det handlar snarare om mig själv. Att jag inte vill missa deras uppväxt och få försämrad kontakt. Kvantitet gör underverk i kontakten och relationen till barnen. Detta kan sitta i resten av livet. Därför väldigt viktigt om man nu tycker det är viktigt med god kontakt till sina barn
Låter som att du har gjort väldigt mycket av de förändringar som du velat göra. För att du kunde. Alla har dock inte samma förutsättningar att identifiera och lösa den här typen av problem. Och alla har inte heller samma åsikter och målbild som du. Det är inte av ondo utan för att man helt enkelt är olika.
1 gillning
Exakt. Min fru var förr ledig varannan måndag för att umgås med barnen. Det enda barnen tjatade om var att få gå till förskolan - otack är världens lön!
2 gillningar
Japp, är nog redan på väg i fällan. Håller koll på arbetstiden för att få betalt för rätt tid, men tror egentligen ingen kommer att titta på mina anteckningar med halvtimmar hit och dit..
Jobba 80 och få 100 vore bäst. Ska jobba lite på det töntiga samvetet bara.
1 gillning
Nej men det är ett åtagande man tar sig an som förälder. Jag tycker inte det är så förbaskat kul att gå ut i skitväder och sprätta runt i sandlådan. Eller klottra på papper för femtioelfte gången samma vecka. Eller ha diskussion om det mest basala för tionde gången samma dag. Jag gör det ändå för jag har valt barnen och de har inte valt mig. Då ska jag fan ta mig ta mitt vuxna ansvar och finnas där i det lilla och det stora i den mån det går. Jag ska göra mitt yttersta för att möjliggöra detta och inse att jag väldigt ofta kommer sekundärt och att det är helt okej.
Nej, det är en salig blandning av saker jag vill göra, saker jag verkligen inte vill göra och saker jag måste göra men som är jobbiga.
Jag har inte heller löst allt detta själv för det hade jag aldrig löst då jag inte är varken allsmäktig eller allvetande. Allt från professionell hjälp till fråga vänner och bekanta om både råd och praktisk hjälp. I litet och smått. Hade jag gjort allt själv hade jag inte nått upp tills ens en tiondel av det jag kommit till nu. Då har jag inte heller nått upp till någon nivå där jag lever i illusionen att jag är perfekt.
Jag är fullt medveten att alla har olika förutsättningar och det säger jag inte något om. Det jag vänder mig om är den utbredda flathet och ointresse att kämpa och utvecklas. Istället finner man sig i valda sanningar som går ut över barnen i stort och smått.
Det är nog många som vill hävda att man inte behöver dadda med barnen dagarna i ända bara för att man skaffat barn. Vissa vill nog hävda att det till och med är för mycket av den varan generellt i samhället. Även jag kan tycka det. Vissa föräldrar är så involverade i sina ungar att barnen knappt kan leka själv eller med andra barn. De drar in föräldrarna som nån slags lekledare när de umgås med sina kompisar och det värsta av allt är att föräldrarna går med på det. Jag tror inte alls det är bra varken för förälder eller barn.
Väldigt mycket svart-eller-vitt-tänk där.
Att vara med barnen behöver inte betyda att man “daddar” dagarna i ända. Däremot att man involverar utifrån ålder och förmåga i vardagen; följa med och handla, hjälpa till att tvätta bilen, göra en lek av att damma där hemma och så vidare. Detta varvat med lek med barnen, låta barnen leka själva, åka till öppna förskolan eller träffa andra föräldrar med barn i samma ålder.
Håller med om att det är för mycket styrd lek istället för fri lek men detta sammanfaller i min erfarenhet mer med att man spenderar (för) lite tid med barnen och när man väl är med dem vill man försöka kompensera frånvaro över tid med att försöka vara hyper-närvarande och vara så effektiv som möjligt. Spenderar man mer tid med dem löser det sig själv för ingen jäkel orkar med styrd lek dagarna i ända. Däremot orkar man med variationen ovan - en variation där man dock är just närvarande i olika utsträckning.
2 gillningar
Vi jobbar fullt på veckorna men däremot så är vi tar vi semester/tjänstledigt när barnen är lediga från skolan (jul, påsklov, nästan hela sommaren etc). Så vi prioriterar barn före pengar, inser att vi är priviligierade att ha möjligheten till detta, förstår om inte alla har det. Barnen är tonåringar idag så det är väl inte så länge till de vill hänga med oss gamla. Vi har gjort så här i 5-7 år. Blir väl ca 12 veckor ledigt per år. Sen när barnen inte vill hänga med oss längre så jobbar vi istället.
Förlåt, men vad är “prata med psykolog om du inte vill spendera mycket tid med småbarn” för uttalande? Kör du den för alla åsikter som avviker från dina?
Man behöver knappast ha någon störning för att tycka hela helgerna och några timmar på morgon och kväll är tillräckligt med tid att umgås på (eller för mycket, för den delen).
Ytterligare en faktor är att vissa vid 80% ändå gör dubbelt så mkt som andra som på pappret jobbar 100%. Det är otänkbart för mig att gå ner till 80% och tjäna mindre än min slackerkollega som ändå jobbar 20%. Någon rimlighet i prestation kontra lön får det ändå vara. Då går jag tidigare ändå och eventuellt kompenserar lite på helgen.
(Jag förstår att den flexibiliteten inte finns i alla yrken)
1 gillning
Tror vi behöver komma tillbaka mer till detta med att man bara behöver ”vara” med barnen, inte detaljstyra allting och vara rolighetsminister samtidigt om vi ska få upp födelsetalen. Vi är inte byggda för att jobba heltid + alla dagens upplevda krav runt barn + (för många) i princip noll stöd från mor- och farföräldrar som ”lever livet”. En del behöver dessutom ta hand om en massa kring åldrande föräldrar. Då blir det 0-2 barn för folk.
Det här är det enda som fungerar för min del. Då kan jag faktiskt jobba åtta timmar mindre per vecka. Rekommenderar starkt.
1 gillning
Känner igen mig oerhört starkt i detta. Exakt så är det på min arbetsplats. Det enda som hjälper för mig är att vara ledig varje onsdag. Då blir det faktiskt betydligt lättare.
Ja, det är mer rimligt än att gå lite tidigare, om man kan stänga av jobbet helt.
Apropå släkthjälp som lever livet tog jag upp frågan med svärföräldrarna. ”Javisst kan vi hjälpa till att hämta tidigare! Men.. inte denna veckan för då ska vi 3 dagar till landstället, och sedan är det träff med bok/vinklubben (som tydligen tar en hel dag??) och sedan är vi upptagna fredag också.. en annan vecka?” 
. Men som sagt, om barnen trivs på förskolan, varför denna press att hämta tidigt? Jag tror definitivt min treåring har roligare på förskolan med sina kompisar än att gå hem med mina gamla svärföräldrar.
Det ska väl erkännas att jag ibland hämtar tidigare, ofta kring 16, men även om han är kvar till 17 så ser jag inga tecken på att det skulle vara skadligt. Brukar komma in där och han är i full färd att leka brandman med sin bästa kompis eller att de byggt en liten ramp och rullar ner bilar osv. Som sagt säkert roligare än att sitta hemma och uggla med mormor för att vara ärlig.
Att ta en halvdag eller heldag ibland och umgås med barnen låter som en vettig ide däremot om det är möjligt. Typ gå på Zoo eller nåt.
1 gillning
Inga konstigheter alls med det. Kommuners familjerådgivare (eller vad det nu heter), som hanterar allt från påtagliga kriser i förhållande till att finna sig i föräldraroller brukar ofta vara psykolog enligt en psykolog-bekant som haft just den rollen. En bekant jag lärt mig otroligt mycket av. Man behöver inte vara i upplösningstillstånd för att prata med psykolog på samma sätt som man inte vara döende för att tycke sig behöva träffa läkare.
Om något är det talande för dig och din syn på mental hälsa och egenvård om du reagerar så starkt på förslaget.
Precis, bra sammanfattat! Bara vara samt vara närvarande både fysiskt och psykiskt samtidigt som man ger utrymme för barnets eget upptäckande och utveckling tror jag är nyckeln.