Det var självklart inte rätt! Men jag tror inte du kan utöka det till alla som gick i skolan då.
Tråkigt, men som arbetstagare måste man vara beredd att byta jobb om man inte är nöjd med lönen. För många innebär det att flytta, och det är det många som inte vill.
“låna hos oss” är en fin klassisk kampanj med mycket tidsanda!
Allt är inte pengar. Den yngre generationen idag möter en enorm otrygghet när de rör sig i samhället.
Personrån med förnedringsinslag kombinerat med övergrepp i rättssak ökar dramatiskt, dvs rånare stjäl och förnedrar, sedan avslutar de med att fotografera rånoffrets ID-handling och säger de skall skada dig och din familj om du anmäler.
Polisen kan inget göra och ger ofta tipset att det bästa är att köpa en ny mobil och inte anmäla, för de kan inte komma åt t.ex. klanfamiljerna.
Mina föräldrar hade inga pengar. Så där fanns inte någon ”överföring”.
Jag älskar mina barn och det är av den anledningen som jag inte vill ge dem pengar. Självklart ska det få hjälp i kris, och möjligen hjälpa dem med ett första lägenhetsköp (där är jag och fru ej överens ännu), men allt annat tror jag är onyttigt.
Pengar är viktigt och det är viktigt att respektera dess värde. Jag tror det är lättare för mig att få dem att förstå detta, om de får tjäna sina egna pengar.
Det är väl bara att följa dit tips nedan om man är otrygg i sin nuvarande bostadsort, bara att byta ut arbetstagare mot medborgare och lönen mot trygghet.
Jag tror inte att vi behöver fler människor eller dynastier på planeten. Jag vill hellre bara vara fri och lycklig medan jag lever och lämna resten till en välgörenhetsorganisation eller någon annan älskad.
Som barn till en förälder som valde FIRE vid 50 års ålder sitter jag bevisligen i omvänd sits och vill ändå ge min syn på detta. Först och främst vill jag understryka att jag tycker ordvalet “försvara” är minst sagt knepigt då det antyder att det finns något etiskt tveksamt i välja frihet och lycka i sitt eget liv efter många år av slit (som troligen till stor del motiverats av en dröm om att få styra över sin egen tid).
Hade jag önskat att få ett stort arv i framtiden? Självklart! Vem vid sina sinnens fulla bruk hade tackat nej till det? Hade jag önskat att min förälder valt att leva ett annat liv än hen önskat bara för att vi barn skulle få lite extra trygghet i ett land som redan har ett av världens bästa skyddsnät? Absolut inte! Jag upplever snarare det är smått beklämmande att anse att det på något vis behöver försvaras.
Jag anser att det är varje människas rätt (kanske till och med plikt) att förverkliga sina egna drömmar. Har man valt att sätt barn till världen så har man, som jag ser det, förstås en skyldighet att ge dessa de absolut bästa förutsättningarna för att de vid vuxen ålder ska ha möjlighet att klara sig bra på egen hand i det samhälle vi lever i. Kanske innefattar detta en viss ekonomisk stöttning i form av en kontantinsats för att ha möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden. Men allra främst handlar det om att förse dessa individer med sunda värderingar och en vettig uppfostran som gör att de kan ta sig fram i livet på egen hand och inte anser att enbart deras existens på denna planet gör dem berättigade till det ena och det andra.
Som jag ser det har varje individ rätten att skörda frukten av sitt eget arbete. Inget mer, inget mindre. Om det är något som bör ifrågasättas ur ett etiskt perspektiv så är det väl snarare att leva på andra människors hårt förvärvade pengar, oavsett om det är ens föräldrar, tidigare generationer eller vår gemensamma stadskassa.
Äntligen någon som lyfter barnbarnsperspektivet. Så planerar jag att göra och barnen hinner förhoppningsvis fylla 50 innan dem får mandat att förvalta pengarna vidare. Troligen är det då låg risk för att pengarna helt trollas bort och en rejäl summa går vidare till deras barnbarn.
Att hjälpa dina barn med bostadsköp är ju just att ge dem ganska mycket pengar.
Jag håller med om att man inte skall strössla pengar på barnen, det är av ondo. Men jag tror också att man skall vara försiktig med att vara kategorisk och säga nej till allt annat, som du verkar göra.
Många avskriver idén om att det är bra att ackumulera generation efter generation. Åsikten var vanlig att “jag har minsann klarat mig själv utan att få något från mina föräldrar”. För det första, grattis, alla har inte sådan tur. För det andra försökte jag förklara att det är andra tider nu.
Då framfördes åsikten om att det alltid varit jobbigt. Då motbevisade jag genom att ta upp de stora problem vi har med trygghet i Sverige idag, som verkligen inte fanns tidigare.
Så flödade diskussionen. Det är ju ytterligare en faktor som försämrar ett dynastibygge, och går emot teorin om att ackumulera olika sorters kapital efter tid i ett land. När den efterkommande generationen får ärva ett “sämre land” än vad föräldrarna själva tog emot.
Det Sverige vi lever i idag är frukten av oerhörda uppoffringar i århundraden, från krigens slagfält till 1900-talets slit i hemska fabriker etc, att tro något annat är totalt historielöst. Det är också anledningen till att Sverige är ett så mycket bättre land än många andra.
Ett enkelt exempel: Hur tror du det sjukhus betalades och byggdes där du föddes? Hur fick personalen sin utbildning?
Diskussionen om familjedynasti kan anses handla om mikroperspektivet, sedan finns det ju också ett makroperspektiv.
Att inte vilja ackumulera olika sorters kapital och föra vidare till nästa generation är inte receptet för ett framgångsrikt land. Det behöver inte vara svårare än att se till ett barn till en fåraherde, skall inte han få ärva några får, och är det inte bättre för honom att ärva några extra får?
Minskar denna viljan att ackumulera olika sorters kapital så tappar Sverige global konkurrenskraft - något som redan har börjat hända och om vi inte ser upp kommer det att accelerera.
Vi behöver återfå förmågan att se de långa perspektiven, inte bara vad gäller miljöfrågan.
Måste erkänna att jag inte inte riktigt ser motsägelsen i det jag skrev och detta, men jag är hur som helst helt enig om att vi har tidigare generationer att tacka för det samhälle vi lever i idag. Med det sagt så vill jag förtydliga att min poäng är att det inte det inte bör finnas någon skam i att leva och njuta av de tillgångar som en individ själv har skrapat ihop genom år av slit. Givetvis bör vi alla bidra till att bygga upp ett bättre samhälle för efterkommande generationer, därav min åsikt att frågeställningen är fel och att det etiska dilemmat snarare ligger i att leva på tillgångar som en själv inte varit delaktig i att bygga upp.
Samma sak gäller väl egentligen detta. Ser inte riktigt hur det jag skrev skulle hävda motsatsen, men jag misstänker att min förvirring består i om vi pratar om gemensamma medel (dvs. vårt samhälle och statskassan) kontra privat egendom. Som jag nämnde i mitt inlägg så ser jag det som en förälders plikt att se till att ens barn har rätt förutsättningar att klara sig i det samhälle vi lever i. Om det innebär ett antal får eller en kontantinsats till en lägenhet beror förstås helt på samhällskontexten. Jag ställer mig dock ytterst tveksam till att valet att använda eget förvärvat kapital under sin livstid och inte överföra ett överflöd av privat egendom till efterkommande generationer är etiskt problematiskt.
Detta är väl ändå ett tecken på att vi har det väldigt bra i Sverige? Svenskar ser ett stort arv som fult eftersom dom tänker att det ska gå till resor, stora bilar, lyxprylar eller för att sluta jobba. I andra länder så går ett arv till en bostad där hela familjen får plats, college fund, läkemedel, hjälpa släktingar, donationer till lokala hjälporganisationer etc.
Att kungar, rövarbaroner och de tidiga industrialisterna kunde sko sig på folkets liv och arbete för att bygga upp enorma rikedomar ser jag inte som ett framgångsrecept för ett land.
Däremot när Sverige hade en vettig plan på att utveckla hela samhället med ett välfärdssystem med någon form av jämlikhet från 50-talet och framåt DÅ ledde det till det landet vi har idag.
Men det samhället bygger på progressiv beskattning för att inte för mycket av landets rikedomar ska hamna i just enskilda händer i dynastier samt att man som individ inte ska behöva vara beroende av avdöda släktingars framgångar för att lyckas.
Så jag ser snarare avsaknaden av fler dynastier som ett framgångsrecept
Japp! Som min mormor, som var med och startade fackförening i skofabriken för att få till vettiga arbetstider, ackord och löner sa tidigt 1970tal: ”Nej nu har det gått för långt” Jag var dock för liten för att komma ihåg temat, men jag tror det var när man började låna till välfärden 1973.
Visst har vi det relativt bra i Sverige, men jag tror att vi kommer tappa och inte längre befinna oss i toppen av världens länder om vi inte är mycket försiktiga.
Redan nu känner många att de inte får så mycket för de skatter de betalar. Vissa av dessa väljer att flytta utomlands, etc.
Håller inte alls med om det som ett generellt påstående. Beror ju helt och hållet hur man har utbildat och hur de är som personer. Pengar är inte en lösning eller något annat, pengar är, i min värld, bara en förstärkare. Har man gett barnen sunda värderingar, verktyg, ett ekonomiskt självförtroende och självkänsla så kommer de använda pengarna väl. Varför skulle det då vara av ondo?
Håller helt med.
Ja, så är det. Men jag förstår inte att du formulerar det som en invändning?
Ja, så är det. Men hänger inte riktigt med på hur det hänger ihop med ursprungsfrågan?
Min tanke är precis som @Anonym skriver att det finns inget att gå i försvar kring. Vi har ett samhällskontrakt, min uppgift är att uppfylla min del i det och (försöka) förändra det som jag inte gillar. Eller om jag inte kan förändra det, då får jag ta beslut om jag vill vara en del av det (och acceptera det med dess brister) eller flytta på mig till ett annat samhällskontrakt. Min uppelvelse är ju att vi alltid har ett val att göra.
Som det redan har sagts tidigare i tråden så har var tid sina kriser, sina problem och sina fördelar. Tricket är ju att spela dem och sina egna kort så väl man kan. I vissa perioder är det enklare än andra - t.ex. nu är det svårt att göra vissa dramatiska förändringar som direkt efter andra världskriget var relativt lätta till följd av krigströtthet.
Men det är fortfarande oavhängt mina beslut kring generationsförmögenhet. Jag själv personligen tror på det i en viss utsträckning. Men jag upplever ingen ambition att bygga ett 1000-års företag som jag har kompisar som försöker göra. Jag har sett på nära håll hur stora arv kan komma med ganska väsentliga nackdelar. T.ex. en kompis som ärvde skog för drygt 20+ Mkr i sjätte generation, innebär nästan bara problem i hens liv.
Jag ser det ungefär så här, man försöker ge sina barn bästa möjliga förutsättningar. Även om jag har lyckats få min familjs kapital att växa, så är det inte min rättighet att förbruka detta. Ett lands lycka växlar, och det är inte säkert att kommande generationer kommer att ha samma chanser.
Det är därför jag vänder mig så mycket mot de som är så stolta att de skapat sig själva från noll till max, och anser att barnen därför skall få noll. Visst har de jobbat på hårt och bra, men de kan inte anta att samma chanser alltid kommer att finnas.
På samma sätt som vi bygger ett allt bättre land och samhälle och ackumulerar kapital i detta, tycker jag att varje familj bör göra detsamma.
Jag tror detta gör oss till ett mer framgångsrikt land, och att det gör medborgarna mer självständiga och motståndskraftiga mot olika kriser, t.ex. ekonomiska.
Jag vågar mig på en jämförelse:
I Sverige har vi en stark stat (ekonomiskt) men svaga familjer, fallerar staten blir många individer lidande.
I Italien har de en svag stat men ekonomiskt starka familjer.
(Båda påståendena ovan stämmer väl överens om man tittar på privat och offentlig skuldsättning.)
Det optimala är att man kombinerar dessa två, kom gärna på ett förslag på land där detta lyckats, jag har några egna idéer men jag avstår initialt att berätta så får vi se.
Ett land med en stark stat och starka familjer blir bäst. Det blir helt enkelt en båt med dubbla skrov.
Därför anser jag att de som har chans till FIRE, bör överväga att istället börja bygga på sin egen familjedynasti, alla efter egen förmåga, med samma målsättning.
För att bevisa att jag inte bara hittar på om detta, som vuxen kan det vara svårt att märka och förstå. Ett litet humorinlägg kring samhällsutvecklingen, och om det var bättre förr, och lättare för barn.
Teckningen lär ha grund i ett faktiskt inslag på SVT Barnkanalen.
Jag var dock för liten för att komma ihåg temat, men jag tror det var när man började låna till välfärden 1973.
