Nya LAS innebär väsentliga förändringar när det gäller möjligheten att anställa vikarier och stapla vikariatsperioder på varandra. På den arbetsplats där jag själv jobbar har vi ett ganska stort inslag av tillfälliga anställningar, praktikanter och liknande. För dessa gäller en hyggligt lång upplärningstid. Ordningen med nya LAS blir sådan att den möjliga vikariatsperioden ungefär kommer att motsvara upplärningstiden. Behovet av lappande med tillfälliga inhopp kommer inte att försvinna men sättet de organiseras på kommer att behöva förändras i grunden. På arbetsplatser där upplärningstiden är kort är det inte givet att effekten blir lika stor.
Jag har nog inte varit med, om upplärning period som varar längre än 1 vecka med 1-2 frågor eller nån papper från ordinarie personal innan man få behörighet. Och då, var det mycket upplärning och det var på sjukhuset.
Många jobb har ingen konkret upplärning, du bara lär dig rutiner och schemat.
1 gillning
Det låter som att det är en uppgift hämtad ur någon utbildning som skall besvaras och lämnas in. Kan det vara så att det här egentligen är din skoluppgift som vi hjälper dig med? 
1 gillning
Jag tror att i princip alla fattar detta. Men man kan ju inte spela säkert hela livet, då har man ju så att säga redan tagit ut förlusten utan någon chans att vinna. Visst kan man råka ut för olyckor och inte kunna behålla huset etc., men om alternativet är att aldrig ens ha haft huset (som exempel)?
Om man ska titta på den här frågan från ett mer övergripande perspektiv tänker jag att arbetsmarknaden mer och mer är på väg mot en sorts klyvning. Å ena sidan finns premiumarbetsgivare av olika slag som erbjuder fina förmåner, höga löner och en genomtänkt personalpolitik. Å andra sidan finns en slumarbetsmarknad med dåliga arbetsgivare som utnyttjar sina anställda, fuskar där det finns utrymme och byter ut dig om du säger ifrån.
Det finns förstås ett samband mellan om man anställer högutbildade vs. lågutbildade men det är knappast så att alla arbetsplatser med högutbildad personal skulle vara justa och bra eller att alla arbetsplatser med lågutbildade skulle vara rent skräp.
Under en period för ganska länge sedan fick jag problem på en arbetsplats och sade upp mig. Det här var inte så roligt när det varade men det har gett mig en del att tänka på. Jag har inte brukat prata om de här erfarenheterna eftersom de kan uppfattas på fel sätt. Nyligen ändrade jag dock på det och upptäckte att många av mina nuvarande kollegor var intresserade. Jag fick både positiv återkoppling och intressanta vinklingar på det jag hade berättat.
Under tiden när jag var arbetslös sjönk min konkurrenskraft något oerhört. Jag mådde rätt dåligt under den perioden och det bidrog förstås också. På den här tiden hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet för att söka mer specialiserade tjänster utan var hänvisad till att främst söka tjänster på ingångsnivå. När jag till sist fick arbete igen var det på ett ställe med betydande problem och den anställningen slutade också i ett totalt magplask. Att det blev så var dock inte främst mitt fel, något som min närmaste chef (som jag inte jobbade med direkt) insåg. Han såg därför till att ge mig en helt fläckfri referens. Det blev sedan den första byggstenen i att komma tillbaka till ett mer fungerande arbetsliv.
1 gillning
Jag får bara inte ihop detta. Jag har jobbat mycket med programmering, inklusive varit anställande chef för sådana som jobbar med sådant. Denna marknad är glödhet och arbetsgivarna bjuder över varandra och kandidater tackar nej eller säger upp sig för de blir överrekryterade till annat bolag. Detta gäller även nyutexaminerade personer med driv.
Jag är tillsammans med en specialist inom vården, och det är ju inte direkt överskott på kompetent specialiserad personal där heller. Personal säger upp sig pga för mycket att göra och arbetsgivarna letar desperat efter kompetent personal att anställa. Det förekommer även att man tvingas hyra in specialister från andra regioner pga brist, och då bor jag i en storstad.
Vad har jag missat, om du både är utbildad programmerare och specialist inom vården, varför har du inte ett fast jobb?
Haha, vad skulle ämnet vara? “Grundkurs i samhällsekonomi för rödgröna, fortsättningskurs, 15hp”? 
1 gillning
Nej, det är det inte
Exempel med “100% eller dra” kommer från underbemannad avdelning med chef som varit väl informerat att jag behöver jobba max 75%, istället för önskade 120% natt tid; för att kunna skaffa körkort & avsluta studier.Samma avdelning chef hånade sommarjobb sökare som gick fram till avdelningen med CV, 1 vecka innan det blev kris och alla gick på semester.
Till dem mindre grova uttalande från samma person gäller “Jag äger er, när ni är här.” m.mera
Jag tror, att jag har haft en kombination av otur med psykopater till chefer och faktum att det är landsbygd och ganska få it platser har råd med mer personal; man blir vikarierande ersättare då och då.
Men avsluta studierna (som jag antar är 100%?) och se till att du blir klar i tid och ta körkort, och börja därefter jobba 100%? Det låter lite mystiskt tycker jag att du dels vill ha ett vanligt fastanställt jobb men samtidigt inte är beredd att ta ett vanligt sådant som ju brukar innebära 100%. Jag tycker inte alls att det är konstigt att man antingen har ett vanligt fastanställt jobb och jobbar 100% som alla vanliga, eller i annat fall när man har något annat som huvudsyssla (i ditt fall studier) så får man helt enkelt skrapa ihop med extrajobb som då främst inte är fasta jobb.
Jag konsultade / jobbade timmar under min studietid. Något annat hade jag ju inte tid med. När jag hade studerat klart började jag jobba 100% och har så gjort sedan dess. Som programmerare har du dessutom utmärkta möjligheter att starta ett företag och bygga hemsidor / appar / projekt i din egen takt vid sidan om annat, och få betalt därefter. Det enda du behöver är en dator, och de har de flesta redan.
Det stämmer, Sverige har en ganska bra it grund.Tyskland har en del sidor, med pengar mot korta kod uppdrag, som är toppen för studenter.
Och det kommer väl en tid när allt är klappat och klart.
Hamnat i limbo med 6-8 månader väntetider på praktik VFU nu med Covid när jag jobbat där på 100% platsen.
Det skulle bli, en vanlig timanställning, men sen blev det mitt ansvar att täcka up och det hela gled in på 120% vissa veckor.Så under samtal om att gå ner i tid till 50-75%, blev sparkat.
Blev nekad jobb intyg, så tror att det var ovetande svart position, som kollegor där trodde.
Ett centralt problem är att vi har en stor grupp i första hand utrikesfödda som inte matchar behoven på den svenska arbetsmarknaden (det handlar inte enbart om detta; det finns en god portion infödda som också drabbas av detta inom vissa branscher). I grund och botten handlar det om ofta om bristande språkkunskaper, sociokulturell kompetens och kompetenser som matchar behoven på arbetsmarknaden. Det har skapat brist på arbete inom områden som inte kräver svensk gymnasieutbildning eller goda språkkunskaper. Inom dessa områden har då en “köparens marknad” uppstått, som är osund och har lett till att arbetstagare kan behandlas illa, som exemplen ovan visar.
Grupper som inte är matchade med marknadens behov har alltid funnits, också bland infödda. Skillnaden är att den nu är mångdubbelt större och består till stor del av utrikesfödda, vilket har till följd att din status på arbetsmarknaden på ett statistiskt plan bestäms av vilket land du är född i, vilket har skapat en försörjningsklyfta mellan invandrare och infödda. Arbetslösheten bland infödda är t.ex. låg, bland utrikesfödda mycket hög. En annan del av problemet är också en dåligt reglerad arbetsmarknad, även inom stat och kommun. Sedan tror jag att tillsvidareanställningar på sikt kan bli allt färre, en trend som vi redan sett, bland alla grupper.
Jag tror att problem är betydligt djupare än så.
Som, född i Sverige, andra generation invandrare som har fullständigt gymnasium samt snart 2 universitet utbildningar; jag träffar många första generation invandrare inom lärosäte som ser ingen koppling mellan innehåll i studier och verklighet.
Ofta, så finns det t.ex inga läkare, lärare och psykologer på respektive utbildning; utan det är forskare som tar hand om olika kurser och utgår från en generell kurs plan, och det dem tror ingår i yrke.
Svensk universitet; är varken lärorik,inspirerande eller uppmuntrande; i t.ex vård professioner det enda man utvecklar är tolerans mot att bli konstant nertryckt och kritiserat.
För människor som inte kommer från kulturer, där det är normalt med påtvingat jäntelag; i princip ingen gemenskap och social plågeri i form av 20 pers som söker enbart fel i allt du har gjort.Så är det rätt tufft.
Det är varken betyg eller kunskap nivå som student kollapsar på; det är den sociala biten som gör det och helt separata bias och krav, som ställs på en svenskfödd och utländsfödd student.
Kraven är högre, på invandrare, och i bråktal av fall är det språkliga krav.
Sen, finns det moment i det sociala livet, där svenska människor uppfattar känslighet och ärlighet som en form av agressivitet.Man pratar inte känslor och lever helst ett liv, där dem inte behöver ta några konkreta beslut och förändra saker; i både relationer och på arbetsplats.
Av dessa, utbildade invandrare och barn av invandrare som startat om hela livet, det är väldigt få som vill stanna i Sverige på långt sikt, i princip ingen vill bli gammal i Sverige.
Många, tjänar pengar och flyttar tillbaka hem eller planerar att göra det.Andra, försöker att enbart dejta svenska män, komma in i föreningar, grupp middagar och svenska afterwork; för att gråta med vänninor att dem tvingas le igenom racistiska och homofobiska skämt efter en eller två öl; när den svenska toleransen krossas.
Mentala avstånd mellan invandrare och svenska människor, grundas inte enbart i class och inkomst, utan till stor del i djupt besvikelse.
Jag, här vet jag knappt var jag ska börja…
Jag kan hålla med dig i en del av din kritik av svenska universitet. I övrigt verkar det bara som du har haft dåliga erfarenheter av högre studier i Sverige. Vad det beror på är det ingen poäng att spekulera i. Mitt intryck är att det snarare verkar vara av personliga skäl snarare än att det skulle vara fel på lärosätena.
Om svenskars syn på känslor, jantelag, syn på aggressivitet är ett hinder för dig i din studieframgång kanske du kan överväga att studera någon annanstans? Säg om jag har fel men du ger intrycket av att överhuvudtaget inte tycka om varken Sverige eller svenskar och verkar ha haft svårt att hitta din plats här.
Jag vet inte riktigt vart du vill komma här, men har du kollat hur många som valt att flytta hit de sista 30 åren? Ett ganska talande tecken på att Sverige kanske inte är så förskräckligt ändå.
Jag vet (igen) inte exakt vad du far efter men om jag tolkar dig rätt provocerar det mig på ganska många plan, av skäl jag låter vara osagda.
1 gillning
Jag håller inte med dig.
Samhälle behöver inte att i princip varje vuxen har forsning nivå utbildning.
Samhälle behöver folk som jobbar.
Sverige, agerar, som att man är ovillig att jobba och ta hand om t.ex dem äldre som blir allt fler till antal.
Jag har språklig och erfaranhet perspektiv, på hur utbildning och arbete ser ut utomlands.
Jag kan enbart tala om it och vård, som jag har fördjupat mig i.
I t.ex IT; det är otänkbart att html, css och JS är kvalificerande för front end nivå av programering; det är nivå som 15 åringar kodar med, med andra ord; svenska 40 åriga programerare kodar sämre än tonåringar utomlands.
Och det finns ingen chans i världen, att svenska programmerare kommer ikapp.Noll.
Men det är knappast en nyhet att företag behöver investerare; och förerag i rikare länder kommer att uppfattas som högre kvalitet och bättre byggda på grund av bättre marknadsföring.
Och inom vård, är läget så katastrofalt, att hela min familj reser utomlands för både vaccin, årskontroller och alla former av operationer.Man få betydligt bättre, snabbare och patienterfaranhet grundat vård,inom dagar; även om lokaler är varken fresha eller snygga.
I Sverige man skulle behöva vänta månader om inte år, nu i Covid tider.Det är sämre, än man tror; patienter med bevisat tumör växt skickas hem i väntan på symptom (när symptom väl kommer, utveckling av betydligt mera dödliga former av cancer är omöjlig att undvika) i fall, där preventiv operation är akut och standard ingrep utomlands.
Det är fall från min egen familj.
Jag rekomenderar till alla jag känner att söka vård utanför EU, vid seriös sjukdom.
Varför gör jag det?
Sjuksköterskor och läkare, börjar arbeta inom yrke, samtidigt som dem studerar som assistenter och så småning om själva; vilket innebär att en färdig utbildat läkarstudent redan har 6-8 år erfaranhet; när dem få legitimation.
I Sverige, man har en sådan ovilja att göra minsta möjliga misstag; att syfte med vård har flyttats från effektiv åtgärd mot besvär; mot rutin utveckling och undanflykter och rädsla att göra fel.
Big newsflash, är att man kommer alltid att göra fel.Byggnader kommer att falla i bitar och patienter kommer att skadas och dö.
Huvud inställning till medicin utomlands; är att det är inte en mirakel kur, medan i Sverige blir människor arga på vårdpersonal om dem inte få omöjlig, omedelbart, grattis och snabb mirakel på posten.
Självklart, har dessa patienter varit extrem fall; men sådan attityd i lättare grad är ganska vanlig,dyr för vården, konsumerar energi och skapar frustration.
Och för att sätta, kronor och dollar på det hela.
Svensk pension 10k med start investering av 100k “fattig pensionär” är tillräckligt för att äga ett hus med stor trädgård, vid havet, med egen kökspersonal och sjuksköteeska på beställning i min hemland.
Både mat och väder är bättre.
Varför skulle man vilja stanna i Sverige efter 50?
Det är ju inte en slump att vi har den svenska solkusten i Spanien och ett tusental som valt Portugal på ålderns höst. Allt jag ser beskrivas är hur samhällets strukturerar värderar det ingrodda och normativa över allt som bryter av. Jag blir förbannad på diskriminering, rasism och nedvärdering av kvinnor. Den dag fler folk också blir förbannade på samma sak, då kanske vi kan skapa något bättre tillsammans.
Det hoppas jag på; för Sveriges bästa.
Men, man ska vara realistisk; sannolikt inte inom vårt livstid.
För effektiva förändringar krävs grundläggande attityd förändring.
Och Sverige förtsätter hävda, att dem är bäst i världen, på allt.
Vad är då anledningen till att du inte redan bor där om det är så mycket bättre?
1 gillning
Nu hängde jag inte med. Tonåringar i även Sverige kan vara duktigare rent kodmässigt än äldre och mer erfarna kolleger. Men att bara koda är inte allt, isåfall hade det inte funnits kvar mjukvaruutveckling i Sverige med våra högre löner gentemot resten av världen.
I övrigt bra svar från @SVJ. Du verkar uppgiven av flera skäl, varför vet i bästa fall bara du… Inom utveckling har jag inte sett annat än tillsvidareanställningar, förutom någon traineeanställning. Absolut ingen systematisk utnyttjande av visstidsanställda som i andra branscher.
Baserat på hur du argumenterar i denna tråd verkar du inte vara helt lätt att ha att göra med. Har du funderat på om det kan vara din inställning?
Bra svar på vilket sätt? Jag ser en berättelse om en person som försöker gång på gång men ständigt går på pumpen och som ständigt behandlas dåligt. Att då efter flera år av detta upprepade mönster inte känna sig uppgiven och trött på allt vore konstigt i min värld.
De som har ursprung i Sverige, Västeuropa och Nordamerika tjänar bättre, får oftare gå internutbildning och har tagit fler steg uppåt i karriären genom befordringar än de med ursprung i andra delar av världen.
Samtidigt svarar 32,5 procent av dem som i studien kallas ”icke-vita” att de har blivit annorlunda behandlade på arbetet den senaste månaden på grund av sin etnicitet eller hudfärg.
Allra vanligast är att personer från Mellanöstern eller Afrika har denna erfarenhet – 46 procent svarar ja.
Och till sist bomskottet jag ser alldeles för ofta. Också här på dessa forum:
Samtidigt finns det ofta ett motstånd mot förändring, enligt de svar forskarna fått.
– Det är laddat. Svenskar känner sig obekväma när man pratar om rasism.
Hur hade din inställning varit om du haft samma upplevelser och arbetslivserfarenheter?
I Sverige är universiteten genomgående forskningsinriktade. På en del andra ställen i världen, exempelvis USA, har undervisningen större fokus. Det är inget unikt för Sverige att universiteten har den här karaktären utan det är så det ser ut i den flesta länder och universitet i Europa.
Att universiteten är forskningsinriktade betyder i praktiken att mycket som man lär sig på olika utbildningar inte är så praktiskt tillämpbart utanför forskningsvärlden. Det här är normalt. De flesta anser inte att det är ett problem utan mer en del av hur verkligheten ser ut. Om man nu inte gillar forskningsfokuset finns yrkesutbildningar av olika slag som är mer praktiska, inte minst inom yrkeshögskolan. Där är fokus helt annorlunda och för många kan det alternativet passa bättre.
Tidigare var universitetsvärlden mer elitistisk, dvs. inriktad på personer med särskild begåvning och inte sällan uppväxta i högre samhällsklasser. Idag är universiteten “för alla” och det leder till vissa motsättningar. Inom elitgruppen är det vanligt att inte vara så fokuserade på användbarhet utan att se lärandet som ett sätt att bekräfta sin tillhörighet till elitgruppen. Många inom den gruppen kan tycka att teorier och avancerade resonemang är roliga, även om de inte har med någon arbetssituation att göra.
Bland personer med enklare bakgrund är det vanligt att inte vara så intresserade av att tillhöra någon akademisk elit utan mer att få ett jobb. När jag själv pluggade på universitetet hade jag väldigt tydligt “elitens perspektiv”. Jag ansåg mig inte direkt höra till någon elit men när jag nu ser tillbaka på den tiden kan jag se att det var så. Jag hade en hel del kurskamrater som inte hade en akademisk tradition med sig hemifrån. De var ofta kritiska till de forskningsinriktade inslagen och ville ha tydligt jobbfokus. Jag uppfattade då den här kritiken som dum och primitiv, även om jag inte sade något öppet. Idag skulle jag se på frågan mer neutralt. Det finns två tydliga grupper och de har olika perspektiv och intressen.
Även inom arbetslivet finns en uppdelning i mer akademiska och mer praktiska arbetsplatser. Jag har jobbat på båda typerna av arbetsplats och för mig passar det akademiska bäst. Jag jobbar inte inom forskningsvärlden men på en annan typ av arbetsplats där forskning och teorier har hög status och även används praktiskt i viss utsträckning. På andra typer av arbetsplatser är fokuset ett helt annat och det passar förmodligen bättre för många.