Jag har bara lyssnat på första delen men mitt intryck från detta avsnitt var snarare att det handlade mest om att tjäna extrapengar snarare än mer pengar. Mer pengar tänker jag handlar om att få mer pengar för ungefär samma insats och tidsåtgång.
Jag älskar Tim Ferriss 4h arbetsvecka. Så jag skulle snarare vilja veta hur jag kan optimera min tid för största möjliga vinst.
För övrigt förvånar det mig att inte fler ser uberleveranser på cykel som ett sätt att få betald träning.
Spännande disktinktion, kan du utveckla? Jag tänker nämligen att det ena blir en följd av det andra. Framförallt när man t.ex. pratar om att höja priset eller försöka få till en twist på ersättningsmodellen - som att gå från att ta betalt per timme till att ta betalt i värde / resultat. Problemet är att för att kunna ta betalt i resultat / värde så krävs det att det första är på plats. Typ svårt att kunna springa innan man kan gå.
Jag tror problematiken här är att så länge man byter tid mot pengar så kommer inkomsten alltid vara begränsad. Visst, man kan höja växlingskursen mellan dessa två resurser, men den inneboende begränsningen kommer alltid vara där. Den mer intressanta frågan är:
Då börjar det bli spännande på riktigt. Men det är en superavancerad konversation. Det är ju bara ta den här tråden som exempel, invändningarna kommer ju fortfarande kring:
Ta betalt i resultat går, men man måste hitta en nisch där det går och där ens motpart (och en själv) behöver vara tillräckligt modiga och kompetenta att våga ta det steget.
Angående detta med att tjäna mer pengar utan att öka tidsåtgången så tänker jag att det är en spännande utmaning. En möjlighet om man jobbar på beting snarare än tid är ju att effektivisera sitt ordinarie jobb på ett sånt sätt att alternativa inkomster kan tjänas under det som egentligen är ens ordinarie arbetstid. (Detta resonerar ju tex Tim Ferriss om).
Något jag själv kan uppleva i mitt jobb som akademiker är att för att överleva måste jag slarva med vissa uppgifter. Jag kan inte leverera på 100% på alla plan, då skulle jag bränna ut mig. En ambition skulle alltså kunna vara att utveckla detta mer: vad skulle jag kunna strategiskt slarva lite mer med så att jag lägger min tid på det som ger mest bang for the buck? Om jag slarvar med det som är mindre viktigt kan jag tex ta ett sakkunniguppdrag som ger ett antal tusenlappar extra. Detta är förmodligen en provocerande tanke men ändå en möjlighet man kan fundera på.
Min tanke är alltså att om jag ska dra igång företag vid sidan om behöver jag sänka ambitionen i mitt ordinarie jobb, men på ett strategiskt vis så att det inte helt havererar. Optimera mina förtjänstmöjligheter, trots samma energiåtgång. Detta motsätter alltså inte att starta företag vid sidan om men jag tänker att det antagligen kommer att vara en period då man jobbar fullt med sitt ordinarie jobb och sen bygger företag parallellt som man under ett par år inte tjänar särskilt mycket pengar på och som kommer att innebära ett visst energitryck och att man ska leverera (även om man gillar det man bygger företag inom). Detta skulle jag helst vilja undvika.
Vet inte om detta är begripligt. Men det jag är ute efter är att energiåtgången kommer in i ekvationen. Man kan hävda att en hobby fyller på energi men det kan vara dränerande (enligt min erfarenhet) när man får förväntningar på sig och man måste leverera. I alla fall för min del är det inte så enkelt att bara jag tycker att det är kul är det oproblematiskt att blanda in andra människor i det.
Jag tror att du slår huvudet på spiken exakt här.
Så här tänker jag. Det finns INGEN anledning att lägga ner mer energi / tid / resurser än vad mottagaren av leveransen önskar för att bli nöjd. Jag upplever att många går långt bortom ”good enough” (undantaget de som inte ens gör tillräckligt). Problemet är att du har en avtagande marginalnytta och en hög alternativkostnad.
Inom mjukvaruutveckling där man kommit ganska långt i dessa frågeställningar pratar man om t.ex. MVP (”Minimum viable product”). Det är något som jag tror att fler borde applicera. Det vill säga att om du ska leverera något och index 100 är kundens förväntning / krav då finns det ingen mening att leverera 130. Du får inte mer betalt för 130 än 105.
I grunden handlar det om att ställa sig frågorna:
Varför skulle det vara en provocerande tanke? 
I min värld är det snarare tvärtom. Jag blir ju provocerad av motsatsen eftersom det är en ineffektiv användning av resurser. Snudd på slöseri.
Det här är nog kärnan för de flesta och jag instämmer
Jag ber verkligen om ursäkt för att var provokativ med följande:
Har du provat att byta jobb eller kariärr?
Jag ber om ursäkt för frågan men samtidigt anser jag att det är viktigt att ha ett jobb som inte 100% dränerar en på energi (anser jag). Jag beundrar alla som vågar göra hoppet men möjligheterna som presenteras är ofantliga, om man har tid och energi över från arbetsdagen.
Och det finns sådana även som högbetalda. Helt ärligt är min erfarenhet att ju högre man sitter ju slappare är det
Alltså, jag skulle ta det ett steg längre och säga att det är ens förbaskade ansvar att se till att man har ett jobb som 1) inte dränerar en på energi och 2) faktiskt ger energi.
För om man blir dränerad på energi på jobbet så kommer det - förr eller senare - gå ut över antingen ens nära och kära eller ens hälsa och välmående.
Jag fattar att det är kontroversiellt i en situation där nästan 7 av 10 i Sverige skulle byta jobb om de bara vågade. Men vi spenderar för h-e tusentals timmar på jobbet, vad är det för ett liv att alla dessa timmar ska kosta en energi?
Notera dessutom att energi är en upplevelse. Ovan är ingen motsägelse mot att man ibland kan ta ett ”skitjobb” för att man är ung, inte har erfarenhet eller inte har andra möjligheter. Men många gånger ger bara skiftet i attityd: ”Jag gör det under en begränsad tid för att mitt långsiktiga mål är X och det här är ett viktigt steg på vägen.” Det gör att man kan få energi även från saker som annars hade tagit energi.
Jag fattar det. Men det är bara ett tydligt tecken på att du inte bör diskutera ämnet med de människorna. Det är ungefär som de personerna som säger att rika människor inte kan ha problem med pengar eftersom de är rika. Eller när jag resonerar som ”Vad ska man med mer pengar efter en viss nivå?” och får svaret: ”Du kan ge dem till mig…” Goddag yxskaft.
Det ledsamma är att de inte ens förstår hur de gör bort sig och att det är anledningen till varför de är där de är i livet. Men, det är en annan konversation.
Det är bara att gratulera! Hoppas att du har firat och uppskattat dig själv. 
Har flera kompisar som har det likadant. Det är sjukt provocerande för många. Men det är viktigt att det kommer fram eftersom det faktiskt visar att det går och inte är omöjligt.
Utmaningen för dig skulle jag säga är:
Det är här jag tänker att det blir intressant också i relation till att bygga företag parallellt. Energikontroll kräver utvecklade ”överlevnadsstrategier” upplever jag. Folk beter sig dessutom allt mer som om deras behov är det jorden snurrar kring så jag kan uppleva att en hel del av denna strategi handlar om att ge andra rätt förväntningar.Nu jobbar jag ju i akademiska sammanhang och har studenter och där blir det oerhört tydligt med detta.
Just de här strategierna för att renodla sina arbetsuppgifter tror jag är det som krävs för att orka gasa på en annan front i livet, tex bygga företag. Det handlar alltså om att för varje större uppgift man gör (löpande eller engångs) bestämma sig för en nivå, och förbereda omgivningen på den nivån. Men jag tycker inte alltid att det är så lätt att managera energiåtgången. Särskilt om man har mycket kan det lätt bli så att man bara gör för att man orkar inte dividera med folk.Här skulle man egentligen ta fram en lista på strategier som passar en svensk kontext, eller har du något boktips om detta? Vad kan/bör man fuska med? För jag tror faktiskt att det är oerhört vanligt att folk hanterar andras förväntningar och krav genom att helt enkelt bara jobba mer.
Det här är en mycket spännande diskussion. Jag håller helt med. Jag tror att många, särskilt ambitiösa människor (och pleasers som jag) hellre jobbar mer än säger ”nej” eller tar konflikten. Både för att det (kortsiktigt) är enklare utifrån energimässigt perspektiv (slippa säga nej, slippa konflikt, slippa att andra blir sura på en och så vidare).
Problemet är att det är kortsiktigt och som att kissa i sängen. Lite klassikern att man gör det som är akut snarare än det som är långsiktigt viktigt men inte akut.
Jag raderade för övrigt mitt inlägg för jag såg inte skogen för träden. Förstod i efterhand att det var mer av en retorisk fråga och mitt konkreta förslag på lösning inte är relevant om inte någon vill fråga om det
Mitt råd är att börja alltid här. Din absolut lägsta definierade kvalitets-nivå på leverabel är alltid det första steget. Sedan gör man en utvärdering över värdet av att leverera mer. Jag arbetar själv inom IT just nu där detta är jättestort men det är väldigt få som förstår vad MVP faktiskt är.
Jobbar du linjärt? Jag som har många spår samtidigt och jobbar med ett antal parallella uppgifter av olika slag kan uppleva att MVP kan hamna på nivåer SOM OM jag bara jobbade med enbart den uppgiften och ingen annan.
Då gäller det att kunna kommunicera vad MVP är ur mitt perspektiv (om det går att vända på begreppet😁). Och det gäller att stå ut med att det alltid finns de som förväntar sig att få mycket mer än vad jag får tid för att ge.
Du slår huvudet på spiken med de 2 största utmaningarna med MVP, enligt mig
Det är riktigt utmanande att hålla koll på vad som är MVP när flera uppgifter utvecklas och utreds samtidigt. Det kräver en kontinuerlig synk mellan de olika uppgifterna för att den enas utveckling sätter krav på den andra
Den andra stora utmaningen är att folk inte är vana vid MVP. Det är ganska idiotiskt egentligen hur vi som människor brukar göra Vi väljer att lägga ner 10 år på att utveckla något och varför det tar tid är för att vi försöker ha en hög kvalitets-nivå. Sedan om 10 år om resultatet visar sig vara skit så har de involverade gjort ett dåligt jobb i folks ögon, trots att man jobbade för hög kvalitét och presterade bra. Istället hade man kunna leverera något halvkasst på 1-2 år, för att redan då veta om det har potential nog att jobba vidare med. På detta sättet slipper vi att slösa 8 år i onödan samt har tid att utvärdera fler vägar att gå.
Summa summarum är att det traditionella sättet att arbeta, med att sätta guldkant på sin insats, skapar väldigt lätt en loose/loose situation där man förlorar även om man har gjort en bra insats.
Egentligen är det här en variant på:
sälj skinnet innan björnen är skjuten
Vill ingen ha skinnet så slipper du ansträngningen med att jaga och skjuta björnen.
Jag skulle säga att problemet här är inte MVP utan snarare hårdare prioritering. En bra fråga när man får en fråga från en överordnad kring en ny sak är:
Vilken arbetsuppgift vill du att jag ska misskötta för att göra den här?
Lite provocerande men tänkvärd.
Ett problem uppstår när ansträngingen med att jaga och skjuta björnen är en del av “vinsten”… när man tycker att det sätter guldkant på ens insats…
Vissa (natural-born entrepreneurs) får till 99% sin kick av att se om något blir framgångsrikt, trots att det innebär hårda prioriteringar som för majoriteten bara ger känslan av att göra allt hastigt och halvdant.
Absolut, jättebra poäng. Frågan är dock om man tycker lika mycket om att lägga ner hjärta och själ i 10 år för att inse att det man gjorde är totalt värdelös, förutom kunskapen man fick om att det är totalt värdelöst. Jag ber om ursäkt för de starka orden Men jag håller med om att man ska köra den metoden som får en själv att må som absolut bäst!
Jag funderar på om detta egentligen handlar om att man är mest intresserad av idegenerering och sälj?
Jag inser mer och mer genom den här tråden att jag behöver ta kontrollen över kommunikationen mer. Inte lita fullt så mycket på att görandet och producerandet ska tala för sig själv. Det saknas en paketering kring en del av det jag gör som är ganska osynligt.
Jag tror inte det.
MVP mentaliteten handlar om riskhantering i grund och botten. Det går att göra en liknelse med att “ha inte alla ägg i samma korg”, dvs att satsa allt på ett projekt som du aldrig vet blir så lyckat som det är menat…är rent ut sagt farligt.
Varianten på MVP som vi nämner lite i ditt fall handlar snarare om att EFTER du har nått MVP, så är det upp till dig att bestämma dig för hur längre du ta resultatet. Du kan ändå tuffa på som tidigare och maxa kvaliteten på nivån. Jag menar bara att du bör fråga dig själv om du anser det vara värt det.
Sen är det ett annat ämne att sälja vad man har gjort. Vet ingen om hur bra man är så är det svårt att bli belönad för det.
Angående MVP
Jag är med och leder IT-arkitektur. Om vi satsar alla våra resurser på ett projekt i 8 år som bygger om ett helt företag och inte visar sig vara värt det så är det hög risk att vi sätter företaget i konkurs. Det får helt enkelt aldrig någonsin hända
Ja absolut, det håller jag med om. Satsar man för att få betalt (i pengar, ej tillfredställelse) för sin insats i slutänden, ja då är det väldigt dumt att finlira i 10 år.
Det tror jag är en viktig insikt. Den som är diametralt på motsatt sida från det är ju t.ex. Trump. Mycket marketing och yta och väldigt lite substans och kvalitet. Men det är ju svårt att argumentera för att det inte fungerat. Nu skulle varken du eller jag lyckas gå till den extremen, men ändå för att sätta det i perspektiv. Grundregeln t.ex. i bloggande är att lägga lika mycket tid på marknadsföring som på produktion…