Jag tror inte att utbrändhet eller stressrelaterad ohälsa går att endast vila sig ur. I min erfarenhet är problemet i regel inte att man “bara” haft för mycket utan att man har tex en dålig arbetsmiljö, otillräckliga resurser i jobbet, problem privat, jobbar på fel sätt osv. Jag tycker att du ska söka vård. Du kan tex få hjälp av företagshälsovård eller din hälsocentral. Jag upplever att det finns ganska mycket hjälp att få i ett hyfsat tidigt skede. Vill också upprepa det läkaren säger ovan, det finns inget stöd för att lång sjukskrivning/frånvaro från arbetet är bäst.
3 gillningar
Jag vill varna dig och ge dig rådet att hitta en plan B.
Din SGI ( sjukpenninggrundande inkomst) NOLLAS om du har en enda dag som du är ledig utan att vara sjukskriven/ föräldraledig, studera eller arbeta. Du kan ha semester såklart men tjänstledig utan annan sysselsättning nollar din SGI. Det betyder att om du blir sjukskriven kommer försäkringskassan att ge dig ersättning på lägsta nivå.
Du kanske kan be en läkare sjukskriva dig med förebyggande sjukpenning och få en remiss till rehabilitering. Jag är inte 100 på att det inte finns något hinder för det men i så fall borde ändå vanlig sjukskrivning vara ett alternativ. Folkhögskolor kan ha kurser som är som rehab typ “livskunskap” och är du inskriven på ngt sådant skyddar du din SGI. Även om du hittar någon kurs på distans räcker halvtid för att skydda men det få inte bli en enda dag glapp. Ring gärna FK och kolla om du väljer något sådant och kolla att det du gör är godkänt och att SGI är skyddad
Om du väljer att studera på halvtid på distans kan du välja något du vet att du redan kan eller något du är väldigt intresserad av så att studierna inte blir en stress utan mer som ett nöje.
3 gillningar
Min fru brottas med utbrändhet. Vi kan ju å TRs vägar hoppas att det inte kommer en stor trötthet. Men jag håller med om ditt råd om att ligga lågt. Tröttheten kan mycket väl komma väldigt tydligt.
Om TS är intresserad av kunskap så finns det en del böcker på ämnet utbränd som kan hjälpa läsaren att förstå vad som händer i hjärnan. Kommer ej ihåg titeln… Men typ “Hjärnforskaren som blev utbränd”
Jag kan likt flera andra här råda TS att söka samtalsstöd! Låt någon med utbildning få möjlighet att hjälpa dig genom att lyssna till dig.
Klokt att bromsa! Mycket hellre tidigt än sent! Lycka till!
/Tobias
5 gillningar
Jag har erfarenhet av allvarligare utbrändhet på nära håll hos tidigare partner och familjemedlemmar. Mitt första tips är att undvika stadiet av riktig utbrändhet (vad det nu exakt är…) till varje pris. Det är en skada som det kan ta många år att helt återhämta sig ifrån utifrån vad jag har sett. Jättebra att ta det på allvar.
Jag kan tipsa om boken “Stressfrid”: “Linda Henriksson delar personliga berättelser samt tips från experter och forskare inom bland annat sömn, kost, fysisk aktivitet, självkänsla, stress och sjukförsäkring. Boken riktar sig till dig som är sjuk på grund av stress men också till din omgivning.”
Men det finns mycket skrivet, bläddra gärna i 1-2 böcker på området om du har ork och lust.
Precis som @Linnea82 är inne på är det ett klurigt och förädiskt område. Visst behövs vila (eller lättnad/avlastning från det som stressar), men basen är ju ofta något annat. Antingen externa förutsättningar eller interna regler och normer för hur man ska leva, vilket skapar den stress som leder till utbrändheten.
En annan aspekt är att fullständig återhämtning verkar kunna kan ta mycket längre tid än många tror och framförallt skulle vilja. Det skapar ytterligare frustration i ett läge när det gör mer skada än nytta.
Sist men inte minst sägs ju motion ha mycket goda resultat på återhämtning, det kan kanske @Carl-Fredrik säga något mer om?
4 gillningar
Det enda som gäller är att återhämta sig i en balanserad miljö
Massa boktips och terapiråd är sällan produktiva då det är så individuellt vad man svarar på.
1 gillning
Bra gjort att du agerar.
Jag tror du behöver gräva djupare för att förstå vad som är rotorsaken till dina problem.
Många bra tips i den jär tråden.
En grej jag vill trycka på är!!
Sluta tänk i måsten. Har du massa måsten och vad folk kallar “positiv stress”, vilket för övrigt är ett riktigt skituttryck i min bok. Så jagar du upp dig och skaffar stresshormoner i onödan.
Mina råd är.
Jag har varit nära utbrändhet 3 ggr och vänt det så detta har funkat för mig.
- Vila som andra här redan föreslagit.
- Käka massa magnesium, b och c-vitamin.
- Rensa bort alla måsten. Ha inga forcerade agendor för att få saker gjorda.
- Gör det du vill och var fysisk närvarande med alla sinnen. Handdiska, känn vattnet, tyngden i disken. Använd sinnena. TÄNK INTE OCH PLANERA ANNAT NÄR DU DISKAR
- öva på mindfulness.
- Se inte din den här resan som ett slutmål i att bli frisk. Du kommer förmodligen att behöva anpassa ditt förhållande till arbete, måsten och listor resten av ditt liv. Detta betyder inte att du blir mindre produktiv men du behöver hitta ett annat sätt att förhålla dig till arbete och ansvar.
DMa om du vill veta mer eller har frågor.
3 gillningar
Jag har viss egen erfarenhet av att vara nära, eller i tidig utmattning.
Det först jag vill skicka med är att jag , personligen, inte tror att tjänstledighet eller sjukskrivning för den delen alltid är den bästa lösningen. Absolut en liten andningspaus, men fråga dig själv om du verkligen tror att det kommer att gynna dig på sikt att vara borta en längre period. Särskilt som du ska prestera under den tiden med (göra något vettigt), det låter likt hur jag brukar resonera. Med det så tänker jag att du kanske ändå kommer tillbringa tid med att fundera och tänka på ditt arbete och då är ju det som gjort dig stressad ändå i högsta grad närvarande, men utan att du är på plats där och kan påverka. Om ”problemen” uppstår kopplat till arbetet så är det ju där som du behöver bygga lösningen med. Såg något tips om att göra en sak i taget, skriver under på det alla dagar. Jag sätter en timer och har fokustid med en uppgift, stänger ner annat då för att kunna ha ett skarpare fokus och inte sväva iväg.
För mig så har det gått i vågor under en längre period (3 år+) av överbelastning på arbetet, ibland har det varit slitigt, men det har gått att trycka på och köra. Jag har en hög kapacitet vilket gjort att jag kan ta på mig lite extra, men det blev extra på extra på extra, och jag har uppenbart svårt att säga nej och sätta gränser. Sen har vår organisation varit fluxx och det har gjort att tjänster inte ersatts (chefer som vill styra upp på sitt sätt, andra delar av organisationen som ändras etc). Jag drog i bromsen själv för någon månad sen, då gick det inte längre, pratade med min chef och kontaktade företagshälsan för samtal. Det var inte lätt, det är det fortfarande inte, men det blir bättre. Jag blev inte sjukskriven, men jag lyfte aldrig det själv som en potentiell lösning. Tanken på sjukskrivning stressade upp mig (och mitt kontrollbehov, vilket också bidrar till att jag hamnat här 
). Jag tog ledigt ett par dagar och min chef hjälpte mig att styra bort uppgifter samt hjälpte mig att sätta gränser som jag själv inte lyckades göra just då. Ex så var jag beredd att trots hela situationen som var som värst just då att hoppa in i ett möte för att jag blev ombedd, där sa min chef nej och det var lite förlösande att få stöd i det läget. Tillsammans har vi skalat av en del uppgifter som inte är prioriterade (eller i många fall, inte mina att göra), men det stora för mig är att jag har börjat ställa krav och sätta gränser mot min omgivning. Inte att jag struntar i mina uppgifter, utan att jag faktiskt inte behöver göra saker som jag inte behöver göra egentligen eftersom det finns någon som ska göra det och de ska kunna göra det utan min inblandning. Det har dock varit svinjobbigt rent ut sagt, jag är så van att göra saker, att prestera att när jag ska fokusera så känns det som att jag inte gör något (samtidigt som jag också vet att jag gör och presterar just nu med).
Det samtalsstödet jag fick var en bra ögonöppnare för mig, vi har inte pratat om det som är jobbigt i sak mer än första gången utan istället om varför jag reagerar och tänker på det sättet som jag gör. För mig handlar det mycket om att sluta vara i mitt eget huvud hela tiden, att sluta analysera saker non-stop och hela tiden bara tänka. Jag hamnade i en ond cirkel av att tänka, analysera, värdera (mig och min insats), överväga, utvärdera, försöka prestera max i alla lägen etc. Det funkar ju inte, eller det funkade inte för mig i längden i alla fall, utan det blev stopp. Jag fick ett boktips av psykologen, för mig var det givande, Tänk mindre, lev mer. Jag tänker nog att allt sånt som är borderline eller fullt ut populärvetenskapligt är lite sisådär, pallar inte för mycket flum och sånt, men denna gav mig en del om att sluta tänka hela tiden. Tesen är väl lite grovt att vi tänker oss till depression, även om det låter hårt så slog det an något hos mig och det hjälper mig att styra upp mina tankar och har underlättat för mitt mående.
Oavsett, var rädd om dig själv, man blir ganska tilltuffsad och risken finns ju att man blir lite kantstött även om man kommer ut på rätt sida.
5 gillningar
Du behöver fokusera på varför du blir utbränd…Jobba med detta så får du kraft och en medvetenhet som hjälper dig resten av livet. Jag åkte till Spanien, för värme, miljöombyte och att inte ha så mycket distraktioner. Där lästejag varje dag i en bok som hetet Kroppen håller räkningen, reflekterande och behandlade mig själv med EMDR för olika trauman. Kom hem som en ny människa med många nya insikter och självkännedom. Lycka till 
2 gillningar
Börja med kalla bad/ dusch och WimHof-andning.
Jag läkte ihop efter lång utbrändhet och kände god förbättring redan efter ett par gånger
I kombination med tidigare råd i denna tråd, så klart.
Allting livet är en helhet och allting har en orsak till varför kroppen reagerar och utbrändheten knackar på
Det tar lång tid att bli sig själv igen, men jag personligen blev 50% återställd på kort tid när jag prioriterade mycket sömn, långa promenader och begränsad skärmtid på kvällen
Jag har varit MYCKET nära utmattad av jobbet en gång (2010) och en gång ganska nära; 2006.
Samt ytterligare 2 ggr på väg dit efter 2010. Med ungefär 4-5 års mellanrum. Jobbiga o dåliga projekt på jobbet och envisa strukturella problem med resurser och kompetens som aldrig löstes.
Jag blev aldrig sjukskriven, ville inte det. Def inte långtids-.
Jag tog (komp) ledigt & semester 2-3 v när det var som värst för att sova mycker och vila hjärnan, och jag överlevde – nätt och jämnt. Med mina närmastes hjälp o stöd. Mycket hjälp. Dock: har man gått in i väggen helt, kroppen stänger ner, då är det nåt helt annat.
Det kräver i princip alltid en bra lång ledighet och vila, “öva” på att göra först absolut ingenting (meditera), och sen lättare fysisk aktivitet. Det tar typ 3 mån att komma ur ett sådant dåligt tillstånd. Som redan sagts här: UNDVIK DETTA TILL VARJE PRIS!
Dvs när det är en utmaning att komma ur sängen på morgonen varje dag, sömntabletter behövs åtm i början nån månad, och när du gjort och ätit en macka t frukost måste du vila igen i 1,5 h. Självklart är långtidssjukskrivning den enda lösningen då. Och därefter 50% jobb när man alls klarar av det, med adekvata förändringar på arbetsplatsen så stressen inte äter upp en igen. Detta tarvar AG (chefers) fulla stöd, annars går det inte. Då är det kört och man hamnar i en ond cirkel. Att skaffa nytt jobb när man tryckts ner under isen är mkt svårt.
Jag instämmer i att sjukskrivning är det rätta, inte tjänstledighet.
Bra det, ja det hjälper snabbt i början om man inte har gått in i väggen. För det är nåt annat, det.
Att s.a.s. “bli sig själv igen” tar 9-12 mån eft långvarig, många år, av stress och problem på en arbetsplats. Det leder till humörstörningar och lättare personlighetsförändringar – de går tillbaka med tid och frånvaro av stress, men måhända inte 100% ens. Vilopuls och förhöjt blodtryck går tillbaka fortare, tar kanske 2-3 mån. Men man kan förbli överkänslig mot saker som man inte var tidigare, kort stubin o.d.
Bra sömn är mkt viktigt och om man är stark o pigg nog att promenera mkt, vara ute, hjälper det mycket att komma ur det värsta. Men som sagt: det förutsätter att man inte gått in i väggen för då orkar man i princip ingenting.
1 gillning
Några konkreta råd till dig är att:
- Ta god tid på dig för återhämtning annars är du förmodligen tillbaka på ruta inom kort. Tar ofta längre tid än man tror. Första tiden behöver man bara vara, utan krav. Har du någon i din närhet som kan hjälpa med allt det praktiska, låt denne göra det. Var tydlig med när orken inte finns för dagliga sysslor.
- Gör något helt tvärt emot vad du jobbat med i.e. har du haft kontorsjobb, gör något kreativt. För mig blev det möbelsnickeri.
- Om du är öppen för det, testa basal kroppskännedom. Finns ofta inom den regionala sjukvården och går på högkostnadsskyddet. Mer info samt övningar hittar du på https://www.ibk.nu/vad-ar-bk/
Varit sjukskriven för utmattning två gånger. En gång 2004 och en gång 2018. Första gången lyckades jag bromsa det hyffsat själv och slutade mitt dåvarande arbete och började efter en tid plugga. Återhämtningen blev kort. Kanske 8-9 månader. Sista gången blev det rätt in i kaklet i 200 knyck. Än idag känner jag av detta, men arbetar heltid (på annat arbete) sedan 2020. Jag har min fru att tacka för mycket av återhämtningen och att jag kom tillbaka till arbete igen. Hon tog ett stort lass med det dagliga, samtidigt som min kropp inte orkade mer än att sova.
När man väl återhämtat sig från en utmattning, så är det för de flesta en omöjlighet att fortsätta som man gjort innan. Man behöver lägga om sitt liv till något som faktiskt fungerar. Är det att sluta ett arbeta, då är det så det får bli o.s.v.
Och för att svara på din fråga om tjänstledighet är det rätta, så är mitt svar nog nej. Sjukskrivning är förmodligen det enda rätta och under så lång tid som det behövs.
1 gillning
Jobbat inom it sektorn och vi hade en rejäl del utbrända, tyvärr har de flest som kommit tillbaks till samma ställe snart kommit in i gamla traditioner med nya problem.
Skulle råda att titta efter nytt jobb inom eller utanför jobbet, vissa jobb bränner ut folk på löpande band, bättre undvika dessa.
1 gillning
Skulle i all välmening vilja kommentera “det finns inga belägg för att det är bra att var långtidsjukskriven på heltid”. Nu har jag visserligen dålig koll på forskning kring det säger och vad “långtidssjukskriven” är i tid, men har för mig att det ligger runt 180 dagar och uppåt.
Jag vill hävda att attityden “vara sjukskriven några veckor, hinna tänka över var problemet sitter” är en ganska olycklig, för att inte säga respektlös, attityd gentemot en ganska allvarlig åkomma. Det är ungefär som kommentaren “Ryck upp dig” (som jag fick vid min utmattning). För mig personligen tog det ett år innan jag var människa nog att kunna gå och handla i matbutiken på egen hand. Det tog mig två år innan jag var tillbaka i arbete. De komplikationer som uppstår, hjärntrötthet, ont i hela kroppen, inflammation i hela ryggraden, inte kunna röra sig, glömma bort sitt efternamn, glömma sitt personnummer, försöka räkna baklänges från 20 och fastna på 17 o.s.v., har knappast “ett par veckor” i rehabiliteringstid. Snarare en livstid. Otroligt viktigt att man inom vården är medveten om detta.
4 gillningar
Ta din tjänstledighet på sommarhalvåret och ägna en stor del av din tid i utomhusaktiviteter av olika slag så kommer livslusten tillbaka.
Frugan har bränt ut sig en gång och är på väg och göra det igen. Se om du kan sjukskriva dig istället, värt ett försök.
Det var tråkigt att du uppfattade mig som respektlös, det var inte min avsikt. Jag förstår att du har blivit dåligt bemött (att be någon som söker hjälp att “rycka upp sig” är såklart fruktansvärt dåligt bemötande) och beklagar det.
Jag tycker fortfarande att kort sjukskrivning för att få andrum så att man kan kartlägga situationen, etablera goda levnadsvanor samt en dialog med arbetsgivaren är att föredra framför lång sjukskrivning för att vila sig frisk för majoriteten av de som drabbas av stressrelaterad ohälsa.
Det finns som sagt undantag vilket också är anledningen till att man ska söka vård och sedan göra upp en individuell plan framåt med den vårdpersonalen som man träffar.
1 gillning
Fantastiskt ju! Jag tror inte på heltidsarbete i den mening som normen är, att vi bara ska jobba på 40h/vecka med 5 veckors semester ända fram till pension. Om en har ekonomisk möjlighet att ta tjänstledigt/paus från yrkeslivet är det väl bara att gratulera? Testa och se, kanske klättrar du på väggarna men då vet du det till nästa gång, jag tror du kommer få mersmak! 
Kolla in folkhögskolan annars, finns många självutvecklande kurser på distans och deltid, obs att heltid är ca 20 h/vecka (som man dessutom får tjänstledigt för eftersom det är studier). Har själv läst psykologi, matlagning, personlig utveckling mm!