Nog har det väl en viss betydelse? Det blir ändå ett gemensamt boende som bägge två troligen investeringar både energi, tid och pengar i. Man kanske renoverar med gemensamma pengar osv. Känns kanske lite dumt att göra det med en bostad som inte är ens egen.
Men det finns en annan variant som kunde vara lite intressant att överväga: skriv ett äktenskapsförord som blir ekonomiskt ofördelaktigt för TS. Typ att frun får 66% av de gemensamma egendomarna vid en ”worst case”-situation, alltså skilsmässa, om man tänker att hennes lön är ungefär 50% av TS. Då behöver inte hon känna att han ”tar” hans lägenhet (som då också skulle bli gemensam egendom i mitt scenario), men hon har samtidigt rimliga förutsättningar om det absolut värsta tänkbara skulle inträffa. TS har trots allt en betydligt enklare möjlighet att försörja sig själv på egen hand i en sådan situation. Han har mindre ”behov” av de gemensamma tillgångarna.
Denna modell betyder också att TS har starka ekonomiska incitament att hålla ihop äktenskapet, vilket jag ser som en fördel…
Och över lag: planera för att hålla ihop och inte för att skilja er. Tror dock att ett äktenskapsförord som skapar negativa känslor och bitterhet hos endera parten kan bli väldigt negativt för det äktenskap som ni är på väg att gå in i. Viktigt att ni hittar en modell som blir bra för bådadera på både kort och lång sikt.
Har inte läst precis hela tråden, men jag tänker att ett välskrivet äktenskapsförord (gjort i samrådan med jurist som tankespjärn föreslog) bidrar till ett bättre äktenskap. Då har man nämligen inte den här känslan av att man MÅSTE stanna ihop för att skydda sina egna tillgångar, eller att partnern gör det. Mer utrymme för kärleken
Arv bör ges som enskild egendom, så kan inte någon som konstrar med äktenskapsförord komma åt arvet ändå.
Vidare så bör man dra öronen åt sig om ena parten tänker arbetsmaximera och påstår sig kommer att göra halva arbetet med barn och hem. Så kommer det inte att bli. Det kommer att bli den andra parten som får dra största lasset med planering, inköp, markservice, tankearbete, stressbelastning, hämtning vid sjukdom, besök hos läkare, tandläkare o.s.v. I en relation där den ena arbetar mycket mer, bör den personen ersätta den andra för utebliven framtida försörjning och pension.
Så gjorde mina föräldrar. Min mamma var hemma, och min pappa arbetsmaximerade. Han satte därför in pengar till min mamma för att hon hade noll sparbar inkomst av allt markarbete. Detta var på 70- och 80-talet, så skärpning nu 50 år senare.
Det är lätt att räkna ut hur mycket bör sätta av i pension, och dör bör man dela lika.
Har man olika prioriteringar om vad man gör med överskott av pengar, där ena vill köpa saker och “äta upp pengarna” och den andra vill spara, så tar man med detta också i äktenskapsförord, där den ena då kan spara på ett specifikt konto som enskild egendom.
Att en person lönemaximerar (d.v.s. även arbetsmaximerar) och säger att “vi kommer att dela på allt hemarbete” är något som det aldrig kommer att bli verklighet av. Det är en omöjlighet. Läkare som arbetar dubbla pass, jour eller liknande, kan inte be dagiset att ta barnen, utan det får frun göra. Frun får troligen också planera och hämta akut om läkarmannen har viktiga patientmöten eller står i operation. Det är också bara att konstatera att vissa slags yrken, ofta mansdominerade, är svårare att komma ifrån akut för att vabba, medan det är enkelt inom kvinnodominerade yrken. Det bidrar till att det ofta blir ena förälderna som tar det.
Jo, det stämmer. Mycket enklare för lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden att hämta barn. Inte för att det inte är viktigt med människorna de arbetar med, utan för att arbetsgivarna verkar vara mer inne på att “så är livet och sådant här händer”. Det räcker att gå till ett sådant jobb som bilmekaniker för att det plötsligt (enligt arbetsgivaren/chefen) är jättesvårt att och omöjligt att lämna det viktiga jobbet “kunden räknar med detta nu, kan din fru hämta”. När jag genom jobb var i långvarig kontakt med en förskola var det genomgående vanligare att mammor kunde lämna sitt jobb för att hämta om det var akut. 2014-2017.
Jag skulle ju kunna ha fel, och problemet är i stället att för många män utnyttjar att använda detta som argument? Nu är jag ju inte heller 25-35 år, och kanske är det enklare för yngre än för oss vars barn nu är 20-25 år. Det verkar ju tack och lov gå åt rätt håll med just sådant här.
Ett är säkert, om den ena parten, kvinna eller man, kommer att arbetsmaximera, så kommer den andra att få göra mer markarbete och planering, oavsett vad man säger innan. Vid skiljsmässa, eller dödsfall, så ska det märkas på sparandet att man har arbetat med livet ihop under den tid man levde ihop. Min svärfar dog nyligen, och hans “hemmafru” som aldrig hade jobbat alls, förlorade såklart hela sin livsstandard och är nu inne på över tio år som fattigpensionär. Det hade inte behövt hända om de hade planerat som mina föräldrar, och sparat till pension för den icke arbetande.
Det är både och. Jag jobbar i en mansdominerade yrke och alla verkar ha viktiga möte, projekt, osv osv som inte går att bara lämna för att dem är så viktiga och kunden vill ha detta NU, osv osv, och det är därför det är sina fruar som får ta hand om barnen osv osv och sanningen är att jag är på samma möten som dem och så viktiga är dem inte (både mötena och individerna som påstår vara så viktiga). Så ja, ofta är det en ursäkt.
Det där är ju absolut inte sant. T.ex. en lärare kan inte bara lämna sin klass för att hämta sitt barn. Du har rätt i att arbetsgivaren kanske är mera förstående men det kräver att någon annan kan ta över, annars är det helt omöjligt!
En bilmekaniker kan lämna arbetsplatsen men arbetsgivaren kanske inte uppskattar det.
Att hon på dagen ni gifter helt sonika skall ge dig hälften av mormors arv är inte rimligt. Jag håller med henne 100 procent där.
Däremot då du tjänar mycket mer så skulle jag också skriva in något som skyddar dina pengar. Att du har rätt till låt säga 10 procent av din skattade deklarerade inkomst som egen egendom vid eventuell skilsmässa.
Många äktenskap går inte som det är tänkt.
Att ha tydliga ramar för eventuellt separation är väldigt sunt.
Kan ni inte kommer överens om detta nu så löper ni stor risk att bråka om detta, eller andra komplexa känsliga frågor resten av livet också.
Detta är en prövning för er som jag verkligen rekommenderar er att lösa.
Tycker inte du skall vägra. Det måste finnas sätt för dig att skydda dig själv (om det är det du vill).
Jag rekommenderar definitiv äktenskapsförord, människorna kan förändras totalt när det är skilsmässa. Till exempel min ex-fru ville att moped jag hade fått från pappan 29 år tidigare och som stod i Finland räknas med i bodelning - allt ska räknas, oavsett värde…
Det beror nog lite på, min fru är lärar(vikarie) nu och det är definitivt jag som är den som får ta skjutsande till träningar och dylikt på “arbetstid” för hon kan definitivt inte bara gå ifrån. Nu har jag ett arbete där arbetstiden är ganska flexibel, men det är definitivt mansdominerat (i alla fall här i Norden).
Så är det definitivt, vi har gjort en del avväganden under vårt giftermål som gynnat oss mer ekonomiskt, men som inte delat upp uppgifterna helt lika. Men så delar vi på inkomsten lika med.
Statistiskt sett gifter sig kvinnor med män med högre social och ekonomisk status.
Därmed har männen, statistiskt, mer krävande och mer välbetalda jobb än sin bättre hälft. Kvinnor väljer också jobb som är mindre välbetalda samt i betydande omfattning av statlig/landsting/kommunal regi med helt annan förståelse och avsaknad av “repisalier” om man hämtar/lämnar/vabbar lite för ofta.
Antar att du letar råd?
Om du älskar henne på djupet och det känns viktigt för dig att gifta dig med just henne, skriv på äktenskapsförordet som en kärleksförklaring. Beloppen är som antyds små i ett livsperspektiv. Blanda inte in kronor och ören i kärlek och livslång relation. Men, ge i gengäld inte bort dina föräldradagar då tiden med era barn som små aldrig kommer igen. Den inte kan mätas i pengar. Dela lika även där alltså. Jobba mindre om du kan. De flesta regioner ger dig rätt att gå ner till 75% medan barnen är små. Arbeta tillsammans och satsa på er och er familj. Fokusera mindre på pengar eller vem som gör vad eller drar in mest. Ni verkar ha så ni klarar er och hennes pengar kan ju komma dig till gagn om det mot all förmodan skulle komma dåliga tider. Hon kommer sannolikt inte låta dig svälta eller ligga utomhus och sova om ni får dålig ekonomi bara för att hon “har mer”. Ett oombett råd från andra sidan.
En studie avseende inkomst, som inte ens berör hur föräldraledighet påverkar och utgår helt från amerikansk kontext. Att säga att den understödjer ditt påstående kring att kvinnor gifter sig med män med högre social status är direkt felaktigt.
Tror dock att ett äktenskapsförord som skapar negativa känslor och bitterhet hos endera parten kan bli väldigt negativt för det äktenskap som ni är på väg att gå in i. Viktigt att ni hittar en modell som blir bra för bådadera på både kort och lång sikt.
