Jag tycker det är intressant med kollegor som på ett väldigt tydligt sätt ”jobbar uppåt”. De har väldig koll på exakt ”vad som mäts” och gör allt för att framstå som duktiga.
De här kollegorna är normalt inte särskilt kul att ha som kollegor. Om en viss arbetsuppgift inte är ”karriärmässigt i fokus” så struntar de i den. Om du då prioriterar att ”göra ett bra jobb på riktigt” så får du inte sällan göra kollegans del av dessa uppgifter också.
I den statliga verksamhet jag jobbar i är det tydligt att man för att över huvud taget bli anställd behöver:
Ha jobbat länge i branschen.
Vara bra på sin grej.
Det finns så klart lönemässiga variationer. Dessa återspeglar oftare ens bakgrund och ”omständigheterna när man anställdes” än ens prestation i den nuvarande rollen.
Med ovanstående sagt skulle jag ändå säga att löneskillnaderna inte är så stora, på gott och ont. Inträdeskraven gör att antalet ”dåliga” kollegor är väldigt få. När jag jobbade inom kommunal förvaltning var skillnaden på denna punkt stor. Många var så klart duktiga men kategorin som underpresterade var lätt att hitta.
He he, nej det förstår jag. Med dom kvalifikationerna att man kan göra hopp i den storleksordningen på ett jobbyte jobbar du nog med helt andra saker än vad jag gör.
Då är det ju bara att byta jobb ett antal gånger, så du har X antal miljoner i årslön! (Om du inte redan har det)
Har få direkta invändningar mot något av det du skriver.
Däremot står jag fast vid att karriärsmöjligheterna inom offentlig sektor ofta lämnar mycket att önska. Lönebilden häger dessutom sällan nämnvärt med ett utökat ansvar annat än i undantagsfall. För självfallet finns det undantag. Det är ofta en enorm skillnad mellan att arbete som tjänsteman inom något så kallat modernt yrke (HR/kommunikation/projektledning e tc), och mer så kallad golvnära verksamhet. Ett annat undantag är självfallet traditionella högstatusyrken som exempelvis läkare.
Finns däremot gott om akademiska utbildningar som ger ungefär noll och intet i inflytande och dålig löneutveckling på det. Två nämnvärda undantag som faktiskt börjar gå åt rätt håll är däremot lärare och sjuksköterskor. Troligtvis beroende på att villkoren för dessa yrkesgrupper har lyfts något enormt i media under lång tid. Och sannolikt också tack vare att det för både yrkena faktiskt existerar åtminstone någon form av “fri marknad”.
Om du menar specifikt den offentliga vården så är ju regionerna relativt stora. Däremot anställer ju kommuner vårdpersonal och har högre löneläge. Att jobba privat kan säkert också fungera för många
Tycker också att det är tråkigt att behöva jobbhoppa, när man tycker att ett karaktärsdrag som lojalitet bör belönas av arbetsgivaren, vid bra utfört arbete.
Jag ser en tydlig poäng i att jobba inne i ett ”karriärsystem”. Diplomatvärlden är kanske det mest utpräglade karriärsystemet av alla. En massa smarta personer jobbar inom detta system och har en tydligt lägre lön än de skulle kunna få på andra ställen. Sedan vägs det upp ekonomiskt av att man får olika tillägg när man bor utomlands. Med familj kan tilläggen ofta bli lika stora som lönen.
Utlandslivet annars har sina för- och nackdelar. Direkt ”jätteglassigt” är det inte. När man bor i ett fattigare land är det en realitet att massor av saker fungerar sämre än i Sverige och att utbudet generellt är rätt dåligt. Sedan är det ju roligt med språk och kultur.
Det finns karriärsystem även i det privata näringslivet. De kanske inte är lika ”vattentäta” som diplomatvärlden men de skapar ändå lojalitet. Många jobbar i många år för samma företag och får en spännande utveckling där. Man jobbar i olika roller och kanske i olika länder och lär sig ”affären” på ett heltäckande sätt.
Den här modellen där man mekaniskt och andefattigt ”gör en enda grej” utan att ha något ”ägarskap för helheten” och fokuserar på att öka sin lön ”här och nu”, utan att ha något mer långsiktigt engagemang framstår i min värld som rätt trist.
Jag vill påstå att det är ytterst ovanligt, förutsatt att man då har marknadsmässig lön. Förutom om det är just som du skriver höga positioner.
På dom riktigt höga positionerna handlar det mer om andra förmåner än just lönen.
Exempelvis våran nya Regionsdirektör på min ort sänkte sin årslön med 100 tusen mot det jobbet han kom ifrån.
Nästa jobb kanske han får 200 tusen mer……
Att jobbhoppa är tyvärr ett bra sätt och få upp lönen, är upp sedan 1 år tillbaka över 12k i lön och chans på andra positioner på nytt företag med ännu högre lönespann.
Jag tittar inte tillbaka och tyvärr är man nog för trogen medan andra “hoppar vidare”.
Jag känner plötsligt en djup tacksamhet för att jag jobbar på ett globalt bolag i en roll där inte grannar, lokaltidning eller andra gamar förstår vad jag gör eller vad jag tjänar.
Den frågan kan man bara få svar på genom att förhandla, min erfarenhet är att dom betydande lönepåslagen gör man med resväskan i handen.
Har själv lyckats pressa upp min lön 35% de senaste 6 åren bara genom att byta arbetsgivare.
Mina tidigare medarbetare var för bekväma och klagade konstant, trivs du inte är det bara byta miljö.
Alternativet är dyra konsulter, ditt värde syns bara i lönekuvertet.
Så 5% i snitt per år. Det är ju något över märket men knappast något som kräver att man jobbhoppar om förutsättningarna i övrigt är de rätta. Jag fick 55% höjning ett enskilt år på samma arbetsplats en gång när jag tog ett större steg från mellanchef till lite högre chef.
De reala löneutvecklingen är nu nere på ca 2014 för genomsnittlige löntagaren pga inflationen.
Min nominella löneutveckling sedan 2016 överstiger inflationen med råge 2023.
Så visst jag tjänade på byta jobb, då andra fick en normal utveckling enligt avtalet, men jag tjänar trots detta 35% mer än dom idag.
Grattis till 55% löneökning , jobba inte ihjäl dig bara..
, jobba inte ihjäl dig bara..