När vi fick brevet om avstängning inom två veckor var det INGEN som ville prata med oss. På beslutet vi fick fanns inga kontaktuppgifter alls. Vid kontakt via Mina sidor sa de att de inte hanterade det, vår “banktjänsteman” svarade varken på mail eller telefon, när vi ringde numret från bankens hemsida kom vi till någon som hänvisade att skicka in en blankett om överklagan, vilket vi gjorde. Vi fick aldrig något svar från någon och kontot stängdes bara av.
Eftersom sonen är minderårig var vi tvungna att helt byta bank med lönekonto och banklån. Detta inom en tidsfrist på två veckor. Vi gjorde allt de bad oss om, men det var en envägskommunikation där de fattade ett definitivt beslut utan varesig besked om hur många swish som är tillåtet eller om de behövde mer bevis på att vår son inte finansierade terrorism eller sysslade med pengatvätt.
Det var egentligen inte något större problem att byta bank förutom att processen tog långt mer än 2 veckor att genomföra. Ganska utmanande under tiden tills allt var på plats.
Så om vi ska försöka runda av tråden (tänker inte att den bidrar till mer nu när alla har fått skriva av sig och kräka lite. ) - vad har vi lärt oss? Vad tar du med dig? Vad kan vi alla göra annorlunda?
En sak jag tagit med mig är att man inte ska tro att nästa bank kommer tycka att ens pengar är ok bara för att föregående tycker det.
Vissa bankers riskaptit minskar om dina pengar flyttats mellan nischbanker/Finansinstitut såsom Lysa,Avanza, Nordnet.
Riskaptit minskar ytterligare om pengar lämnat det svenska banksystemet eller om pengar kommer in utifrån.
För komplexa transaktionskedjor godtas inte alls även om spårbarhet kan uppvisas.
KYC kan användas som ett verktyg av banken åt båda håll om man vill ha en kund eller inte. Det går tex väldigt enkelt om man betalar för vissa private banking tjänster och är lönsam för banken.
Att samla alla sina pengar på en bank kan vara riskfyllt då transaktionskedjorna blandas upp.
Det gillar inte banker då allt som inte direkt hänrör från lön ökar risk.
En sak jag tagit med mig från både den här diskussionen men kanske främst andra mer prylfokuserade forum: Var försiktig med att köra saker som kan likna näringsverksamhet via dina privata konton.
Att t.ex. ta emot en massa pengar till din personliga Swish i ett föreningssammanhang (kaffekiosken? delade resekostnader?) kan vara riskfyllt även om du gör föreningen en tjänst. Se till att föreningen skaffar eget Swish eller liknande istället.
Att köpa och sälja prylar som t.ex. armbandsur eller andra hobby/samlarprylar var och varannan månad kan också riskera ditt Swish eller ditt bankkonto - även om det är en hobby för dig kan banken tycka det verkar skumt. Om du ändå köper och säljer sådant, se till att ha kvitton på alla affärer.
Det kan vara en idé att inte göra såna här riskfyllda småtransaktioner från ett konto på samma bank där du har ditt bolån. Att byta lönekonto på kort varsel är jobbigt, men att tvingas hitta nya lån på samma tid är ännu jobbigare.
Handelsbanken, skulle sätta in 15000 kr cash. Gräns var 12000 kr. En typig person i kassan tittade på mig och frågade “vad är detta för pengar”. Jag fattade inget. Vad menar han? Jag var lite småstressad, hade väntat i 20 minuter på min tur (en pensionär som varken hörde eller såg före) och det var snart slut på lunchrast.
han upprepade frågan en gång till med högre röst “vad är detta för pengar”. Jag fick fram det enda svar jag kunde tänka på “det är ju svenska kronor ser du väl”. Då frågade han “var ifrån kommer pengarna”. Jaha tänkte jag, och svarade “gåvor från äldre släktingar”. Då suckade han djupt, tog upp sedelbunten, plockade bort 6 st femhundralappar och konstaterade syrligt "gränsen för kontantinsättningar är 12000 kr/dag. Pengarna rasslade igenom en maskin, jag fick ett kvitto och han gick tillbaka till kontorslandskapet. Jag stod där och visste inte om jag skulle göra en Falling Down eller om jag bara skulle gå. Slutade med att jag bytte bank dagen efter. Hade varit kund i 20 år.
Det gemene man retar sig på är nog denna misstänksamhet TROTS att banken har full kännedom om mig och mina ekonomiska aktiviteter. Vid utländska överföringar är de hopplösa, trots att landet (där min fru kommer ifrån) inte har någon sorts terrorism eller liknande som t.ex. arabländerna, samt att landets egna regleringar kring penningtvätt är stenhårda. Man måste ringa till nån sorts telefonbank som sköter överföringen, samt att man innan dess måste ha fyllt i ett elektroniskt formulär och skickat in det. Superkrångligt, man kan inte ens överföra 1000 kr till fruns utländska bankkonto utan att behöva gå igenom denna cirkus som tar typ 3 timmar varje gång totalt. Ibland överför min frus svenska släkting pengar till henne, och då blir det givetvis frågor där med, varifrån kommer dessa pengar osv… hårt arbetande invandrare som skickar pengar till sin gamla mor och far. Där vi om och om igen har “bevisat” att det inte är svarta pengar, inte är terrorism osv. När är det nog?
Som svar på Jans fråga, vad har jag lärt mig? Att denna skit är här för att stanna, att det bara blir värre och värre samt att bemötandet man får är helt slumpmässigt och har inget att göra med hur många år du varit kund, hur väl banken känner dej eller något annat sånt som man tycker borde underlätta.
Inte läst allt ovan.
Men blev för ett tag sedan förvaltare till en man som hade hyresvärden på sig för obetalda hyror.
Problemet var att det här rör sig om en svårt sjuk man som saknar anhöriga, har alla betalningar med autogiro och inte släpper in någon att hjälpa sig.
Vad händer då när banken inte får svar på sina frågor?
Jo, kontona spärras, inget dras och han hotas av vräkning.
Nu grep soc och överförmyndaren in. Jag har svarat på bankens frågor efter bästa förmåga. Jag har betalat skulderna och nu är allt lugnt.
Men det har kostat honom hans självbestämmande. Detta med FK som enda inkomst, 10k/månad netto. Det mest suspekta här är bankens agerande över en skitsak. Det är uppenbart sjukersättning, inte oligarkpengar.
Svarar man inte på frågor, så tolkar troligen banken det som att man inte vill svara. Inte att man inte kan. Många svårt sjuka har förmyndare som hjälper till, banken gör nog tyvärr inte skillnad på sjuka som inte kan svara och kriminella som inte vill svara.
Det finns även kriminella som har sjukersättning, tyvärr. Men kan tycka banken borde tagit FK utbetalningarna som en ledtråd, att det troligen rör sig om sjukdom och inte ovilja. Men tyvärr är nog deras ramar lika fyrkantiga som FKs och de följer troligen strikta direktiv.
Frågan är vad banken skulle gjort i stället? Ringa kommunen? Polisen? Vården? Socialen?
Fick senast svara på frågor från banken i början på denna vecka, de dyker upp 4-5 gånger per år. Jag skulle nog hamnat i samma sits om jag inte svarat.
Hoppas det finns rutiner framåt för den drabbade. Måste vara tufft att vara sjuk och inte ha hjälp.
Mitt personliga rekord i dåligt bemötande över en petitess var häromdagen när jag behövde höja swishgränsen tillfälligt.
Jag har köpt en hundvalp för 20 000 kr. Högsta swishbelopp är 15 000, så jag behövde ringa in för att höja denna. Jag blev utsatt för ett långt förhör där man bland annat ville se annonsen för valpen och jag fick frågor om jag visste att hunden verkligen var född i Sverige och inte insmugglad osv.
Detta för en skitsumma om 20 000 kr som uppenbarligen är mina egna. Det är mindre än de flesta har i månadslön.
Ekot kan avslöja att SEB misstänker att bankens konton kan ha använts för att kringgå sanktionerna mot Ryssland.
Det här efter att drygt 60 miljoner kronor överförts till ett konto i Sverige.
Pengarna kommer från Olga Pavlova tidigare vice ordförande i statskontrollerade Gazprom – ett bolag som ses som avgörande för Rysslands krig mot Ukraina.
) - vad har vi lärt oss? Vad tar du med dig? Vad kan vi alla göra annorlunda?
