Jag förstår att det ofta finns flera potentiella fördelar med utlandsflytt. Dock är det sannolikt några som varit mer bestämmande och upplevts som viktiga. Det är de som är intressanta. Att man ofta får olika andra fördelar på köpet är givet.
1 gillning
Detta är lite snävt formulerat. Många tänker kanske inte bara på skolans kvalitet i utbildningen (även om detta har försämrats kraftigt), utan även på situationen för skolbarnen i relation till våld och hotbild generellt. Även mobbning och andra sociala problem, droger osv. Det kanske går att göra det lite bredare.
Iofs verkar det vara en av de största anledningarna så som det redan är skrivet.
Ja, mycket av det dåliga kommer ju från alla “rättigheter” som olika kategorier av barn ska tillerkännas på andras bekostnad och olika dumma påhitt av allehanda slag. Att själva undervisningen skulle vara dålig går knappast att säga generellt. Det finns stora problem kopplade till brist på likvärdighet i svenska skolor.
Pisa undersökningen har ju visat detta. Men min poäng var att det kanske inte är den största mest skrämmande anledningen till att man undvika att bo i Sverige.
Pisa-undersökningen har visat att en stor mängd elever som är hemmahörande i diverse olika länder med allmänt låg utbildningsnivå drar ner det svenska snittet något alldeles oerhört. Räknar man bara bort dem så ser allting fint ut. Däremot är det ju en realitet att Sverige har otillräcklig nivå i vissa ämnen, som matematik. Där är vi nog för dåliga även om man enbart skulle räkna med elever som inte till stor del är påverkade av olika utländska skolsystem.
Det kanske är intressant rent teoretiskt. Men för de som planerar sina barns skolgång i Sverige är det ju nivån på den praktiska utbildningen i verkligheten som är viktig.
Ja, visst. Det är ju det här som ligger bakom den utbredda ambitionen att sätta sina barn i “rätt skola” och föreställningen om ett samband mellan rätt etnisk mix bland eleverna och hög kvalitet. Det har samtidigt visats att elever som kommer från en problemfri högpresterande miljö normalt fortsätter att ha samma positiva egenskaper även i en mindre gynnsam skolmiljö, alltså även om vissa andra i skolan så att säga drar ner den generella nivån. Sedan kan ju mobbning eller omfattande stök göra att den enskilde eleven ändå drabbas negativt. Det är skillnad på den statistiska och den faktiska verkligheten, så att säga.
Berätta gärna mera om hur du ser barns rättigheter inom utbildningssektorn som problematiska. Är det din officiella hållning? Frågar med anledning av att du öppet tidigare framhåller att du är svensk tjänsteman.
1 gillning
För att detta ska bli relevant behöver man i så fall jämföra hur dessa elever presterar i relation till samma del i den utländska skolan. Det blir svårt och konstigt. Men troligen presterar en utvald topp del från en bättre skola ännu bättre än en utvald topp del från en sämre.
Mwn åter igen, poängen var att detta inte är det jag tror föräldrar är mest rädda för.
Jag ska till att börja med säga att jag inte tror på politisk korrekthet som idé. Om jag tycker att något är skräp så säger jag det öppet. Jag gör det även gärna på personalmöten med alla höga chefer närvarande. Rent generellt är cheferna inte dumma och när man pratar med dem på fikarasten om vilka som är “felen i det svenska samhället” så har de normalt ingen annan uppfattning än jag. Sedan kan man förstås uttrycka sådana saker på ett mer eller mindre tillspetsat sätt.
Artikeln nedan publicerades idag och handlar om samhället i stort, inte just utbildningsväsendet. Själva tesen är dock densamma som i många andra artiklar som handlat just om skolan. Fenomenet att lärare blir stämda av antisociala ungdomar efter att de blivit tillrättavisade är ett utmärkt exempel på ett fundamentalt fel i den svenska skolan.
I grunden finns de här problemen finns för att ingen gör något åt dem. Istället för att prioritera resultat och måluppfyllelse så har man en ängslig hållning där en massa fluff och meningslösa floskler ges stort utrymme. Det anses viktigare att upprätta dokument om olika teoretiskt grundade rättigheter och prat om “allas lika värde” än att leverera utbildning eller andra saker i samhället.
Jag diskuterar alltså dessa saker helt öppet med kollegor och chefer. Jag upplever att det är som att sparka in en öppen dörr. Ingen har hittills sagt emot mig på något konkret sätt. Sedan kanske de mest tillspetsade formuleringarna inte passar i alla diskussioner. Risken finns ju att någon hänger upp sig på vissa uttryckssätt istället för på sakfrågan.
1 gillning
Vet inte vilka boxar jag ska kryssa i. 
Jag ville sedan tidigt alltid jobba utomlands, så den planen fanns hela tiden. Jag hade ordnat en praktikplats utomlands under mitt sista sommarlov på universitetet i samband med en utlandstermin, och blev i slutet av sommaren erbjuden ett fast jobb som jag kunde börja när jag gick ut ett år senare.
Den största anledningen till att jag stannade utomlands så länge var dock att det i mina områden fanns och finns stora kompetenskluster där jag bodde, så det var en bättre miljö att själv stimuleras och utvecklas i (plus att den sociala biten passade oss bättre).
Född och uppfödd i Sverige, boende i Tyskland.
Far är lärare. Mor ä fd chef inom socialtjänsten. (Yes jag var “älskad” av alla mina klasskamrater i skolan)
Själv känner jag att barnen saknar respekt för lärarna. Lärarna har inga rättigheter och blir anmälda fram å tillbaka för att ha tittat snett på någon. Måste akta tunga varje sekund också.
Det finns typexempel på där läraren blivit åtalad (och dömd tror jag) för misshandel/övervåld då de brutit upp en fight i skolan.
De får stå ut med att bli kallade saker och vet om tillfällen då de rent utav blivit spottade på - utan att ha rätt att göra något annat än att skriva ett argt brev. Inte direkt så att de kan skicka ut barnet från klassrummet då de har skolplikt.
Jag tror mer på svenska skolan än tyska. Men mer på Tyska respekten och hållningen mot lärarna än svenska.
1 gillning
Frågan var ställd i relation till det inlägg som personen som skapat tråden gjorde. Ponera att hen jobbar på valfri myndighet så förväntas man lägga sina personliga åsikter åt sidan för att inte kompromissa förtroendet för den myndighet man företräder. Blir ärligt talat lite förvånad att någon skulle framhålla sin funktion och sedan gå in i politiska diskussioner.
7 gillningar
Sedan jag flyttade har min nettoinkomst ökat nästan 4x jämfört med hur jag startade 2023.
Det som jag har över nu efter levnadskostnader är mer än 10x det som jag tidigare hade att leka med.
Det fanns mycket annat som motiverade flytten men ovan nämnda gjorde valet ganska enkelt.
2 gillningar
Som statstjänsteman har man en hög nivå av yttrandefrihet. Det gäller i lika hög grad när jag jobbar utomlands som när jag jobbar i Sverige.
Den som jobbar för en annan typ av arbetsgivare kan ofta ha andra och ev. sämre förutsättningar.
Om jag skulle kommentera politiken i det land jag jobbar eller andra liknande frågor skulle det helt klart vara mindre lämpligt. Av den orsaken avstår jag från det, iallafall i digital form. Jag kan prova möjligen kontroversiella idéer i dialog med lokala kollegor eller vänner. Det har jag gjort vid ett antal tillfällen. Ofta har de inte tyckt att idéerna varit så märkvärdigt radikala, eller kommit med andra bra och relevanta kommentarer. Man lär sig mycket genom att föra sådana diskussioner, alltså att våga sig ut på djupare vatten och inte vara rädd för att trampa någon på tårna.
Att jag som boende utomlands kommenterar saker kopplade till situationen i Sverige som inte alls har koppling till vad jag jobbar med är i formell mening en icke-fråga. Om jag typ skulle förhärliga nazism, folkmord, diktatur eller något liknande vore det så klart inte helt bra. Att i övrigt kommentera utvecklingen i Sverige har jag svårt att se skulle vara ett problem, särskilt i frågor som en mängd kända personer i Sverige sedan länge omtalat som problematiska.
Om du tycker att jag missat någon aspekt här får du gärna förtydliga vad det handlar om. Jag anser inte själv att jag sagt något som är direkt kontroversiellt över huvud taget.
2 gillningar
Jag vet inte vad @Anonym menade exakt, men jag kan hålla med om grunden.
Alla barn har - och ska ha - rätt till fullgod undervisning. Tyvärr upplever jag att det har svängt över på ett sätt som gör att de barn som är skötsamma, kräver lite ”tillrättavisande” och inte stör andra, får mindre resurser än de som bråkar, har inlärningssvårigheter eller vad det nu kan vara. Man har valt att designa skolsystemet med målet att ”ingen ska lämnas efter” snarare än ”alla ska nå sin potential”.
När grabben på lågstadiet kommer hem och berättar att de delar ut hörselkåpor till de lugna barnen för att de inte ska störas av skrikbarnen, istället för att låta de 1-3 skrikbarnen sitta i ett separat rum och de andra 20 ha undervisning i lugn och ro…
2 gillningar
Detta är en lite annan fråga än det jag syftade på men förstås relevant också. Den här inriktningen i skolans värld fanns även när jag själv gick i skolan på 80-talet. Det kan iofs ha blivit värre när problemen i den svenska skolan växt. Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om det.
Det jag syftar på är mer den kategori elever som kommer och går från lektioner, beter sig öppet provokativt mot både andra elever och skolans personal och där liksom ingenting händer för att de nödvändiga åtgärderna skulle anses kränka någon punkt i den tjocka katalogen med rättigheter.
Det du beskriver grundar sig i den befängda svenska synen på utbildningsansvaret där det är staten som är ansvarig för att tillgodose att alla barn går i skolan och inte föräldrar som bär det yttersta ansvaret för att barnen får den utbildning de har rätt till.
Stöket kommer fortsätta tills det att skolplikten rivs upp och lärare faktiskt erbjuds disciplinåtgärder som har lite bett genom att till exempel kunna skicka hem barn som förstör utbildningsmiljön.
På vilket sätt skulle det vara en lösning att överlåta frågan om barns skolgång till föräldrar som tackar nej till socialens åtgärder och uppmuntrar barnens kriminella aktiviteter? Jag förstår inte det.
1 gillning
Om man är publik med kontroversiella åsikter och i sammanhangen väver in vem som är ens arbetsgivare så kan det reflektera illa på arbetsgivaren. Upplevs man som ett problem för arbetsgivaren så tenderar det att påverka ens karriär.
Man får komma ihåg att en arbete inte är en demokrati. Vill man utöva sin yttrandefrihet så ska man nog undvika att göra det i en kontext där arbetsgivarens rykte kan påverkas. För ens eget bästa.
Man kan även titta i sitt anställningsavtal och se vad som nämns där kring lojalitet och att inte orsaka men för arbetsgivaren. Jag har haft ganska tuffa klausuler kring detta dvs orsak till avsked om man har negativ påverkan på arbetsgivaren.
2 gillningar