Jag skulle säga att det finns en poäng i den här kritiken men att huvudfrågan inte handlar främst om ”lämpligheten” för högre studier generellt.
I tidigare generationer i Sverige och idag i andra länder är högre studier normalt förknippade med en klassresa uppåt. Det är centralt med en hög lön och att kunna försörja sin familj.
I Sverige idag finns det förstås fortfarande de som följer ”det klassiska mönstret” ovan men också många som inte gör det. Det har uppstått en form av bortskämdhet i samhället som lett till att samhällets värde av högre studier har minskat.
I Sovjet var det centralkommitténs order som styrde antalet platser på olika utbildningar. Antagningen var också strikt meritbaserad. Den information som kom fram om utbildningarna var också styrd/vinklad utifrån centralkommitténs önskemål. Efterfrågan styrdes mot sådant som låg i samhällets intresse.
I Sverige råder istället någon sorts sandlådemodell av ”fri konkurrens” där utbildningsanordnare gärna skapar utbildningar som är ”lätta och roliga”. Det beror inte på att behovet av sådan kompetens skulle vara stor utan på att många sökanden efterfrågar sådana utbildningar. Helst ska den ”lätta och roliga” utbildningen även ge en hög lön. Den här utvecklingen är särskilt tydlig på den del av ”utbildningsmarknaden” där det förekommer privata aktörer men finns egentligen överallt.
Utvecklingen ovan leder till en betydande ”övervolym” utexaminerade inom ”lätta och roliga” områden och samtidigt ett underskott av utexaminerade inom krävande områden.
Det är lätt att som svensk uppfatta Sovjet som
ett allmänt misslyckat samhälle. Det beror i sin tur på det överdrivna fokus på ekonomi och tillväxt som präglar vår tid. På just det området fungerade ”den sovjetiska modellen” sämre. På området utbildning fungerade den istället i flera avseenden bättre.
Eh, va? Sandlådemodell? Lätta och roliga? Pratar du om universitet och högskolor nu? Det här är uppfattningen man möjligen kan få om man inte är mer insatt än via kvällstidningarna men det har inget med verkligheten att göra.
Vi har bra kvalitet på universitetsutbildningar och de utvärderas löpande av både interna system och externa sakkunniga och det finns nationellt satta lärandemål som styr. Det är absolut ingen fri sandlåda.
Vi pratar inte om kvalitet i vanlig mening här. Det är fullt tänkbart och rimligt att även utbildningar som inte motsvaras av behov på arbetsmarknaden håller hög kvalitet. Jag menar inte att vare sig privata utbildningsanordnare eller offentligt drivna högskolor skulle ”fuska med kvaliteten”, åtminstone inte med avsikt.
Problemet är att ”valfrihet” i alltför hög grad varit styrande för hur utbildningsutbudet ska se ut. Om många vill läsa vissa typer av utbildningar så blir utbudet därefter. Många personer utbildas till arbetslöshet. De dräller sedan omkring och tar vikariat av olika slag inom andra områden. När de är över 30 (ofta) och vill bilda familj får de ta sig i kragen och utbilda sig till ”något riktigt” som det enligt AF:s prognos går att få jobb inom.
När jag skulle plocka ihop en 180p kandidat så fick jag höra att hälften av programmen är hopp- och lek-kurser och 90p behöver ha med kärnämnet att göra. Jag har pluggat både civ. ing. och civ. ek. och kan bekräfta att varannan kurs var flum. Sedan har univeriteten inget entydigt syfte. De flesta går där för att få välavlönade jobb. Men universiteten har något slags mål att odla akademiker och forskare samtidigt.
Vissa program verkar existera utan efterfrågan från arbetsmarknaden. En kvinna studerade journalistik i tre år. Hon tjänar inte över medianlönen nu. En annan pluggade scenkonst (tror jag det hette) i tre år. Hon jobbar av sitt studielån på en industri nu. Det finns inte tillräckligt många betalande jobb för många utbildningar.
Arbetsmarknadens efterfrågan kan man såklart begära att studenterna ska bedöma själva. Men hur ska de göra det? Hade de behövt ta studielån hos en bank eller arbetsgivare så skulle en utomstående investerare fått bedöma om de tror på eleven och utbildningen. Nu är det folk som gör bedömningar helt utan egna insatser. En lektor får inte sparken om eleverna presterar dåligt eller om utbildningen inte leder till jobb.
Men visst, amerikaner är nog avundsjuka på möjligheten till gratis utbildning.
Hur ser era förslag ut för att perfekt matcha mellan utbildning och arbetsmarknad? Det är gott om kritik men jag ser få förslag från er sida.
Ska staten helt enkelt säga åt de som har bäst förutsättningar inom ett yrke se till att dom går dessa utbildningar för att matcha samhällets behov på bästa sätt?
Hur har ni själva gjort? Är era utbildningar perfekta för det ni gör idag? Är det detta som er profilering säger och maxar ni er samhällsnytta i era respektive roller?
Några saker jag vill addera är en hel del mjukare värden.
Vi uppmanas till kritiskt tänkande i våra utbildningar. Inte bara rapa fakta utan tolka, utveckla och argumentera. Detta tar vi med oss till våra arbeten.
Ganska platt styrning av organisationer. Ger många infallsvinklar från all nivåer vilket hjälper organisationer att utvecklas snabbare och bättre än vid bara toppstyrda ”men chefen sa så” organisationer.
Värderingar, ett vilja att göra rätt för sig, bidra med värde. Framför allt inom bolag där detta uppmuntras, värdesätts och framför allt synliggörs från ledningshåll.
Kanske historiskt nu men ett i grunden kollektivt tänkande. Jag tror att vi iaf tidigare insett att vi som grupp gör något ihop. Ibland kommer man bidra mer än man utnyttjar och ibland utnyttjar man mer än man bidrar. Men vi gör det som kollektiv och för och med varandra.
Nej, inte perfekt matcha. Men sätta press på universiteten och skolan generellt. En utbildning som inte leder till jobb ska inte få finansiering. Och det ska finnas incitament att minimera utfyllnadskurser, vilket tydligen utgör 50% av alla program på universitetet idag.
Ingen av mina utbildningar var perfekt. Jag maxar inte min samhällsnytta. Det är därför jag är frustrerad och besviken.
Sverige har kraftigt byggt ut vår högskola, men vi har fortfarande inte många fler ingenjörsstudenter än på 70-talet. Många av de andra utbildningarna leder inte till mer än studieskulder och uppfluffade sekreterarjobb som förut kunde göras efter högstadiet eller gymnasiet.
Det beror på flera saker. Bland annat sjunker genomsnittlig IQ i Sverige. Ekonomisk tillväxt gör att man inte behöver vara så produktiv för att överleva bekvämt. Multimedia distraherar från studier. Familjer går sönder vilket försvårar barns lärande. Begåvade barn har sämre möjligheter till spetsutbildning när “alla ska med”.
Det som var bra med svensk ekonomi var svensk arbetsmoral, en stor välbefolkad landsbygd som försedde städerna med hårt arbetande personal, en stabil krona, lägre skatter än USA under större delen av vår historia och ett socialt kitt med stabila familjer och täta sociala strukturer. Allt detta har medvetet och metodiskt monterats ner av människor som drömmer om att ersätta svensk kultur med en “ny värld” där de själva regerar som sovjeter över oss andra.
Jag ser en del risker i detta. Om exempelvis 80 % av ekonomieleverna får jobba inom ämnet men 20% inom andra roller. Får skolan ersättning fullt ut eller bara för ekonomijobben? Hur påverkar det antagningarna? Kommer någon exempelvis skådespelarutbildning finnas kvar eller sopar vi bort det då det är så väldigt låg sannolikhet att bli lyckosam inom det området?
Det här låter som ett påstående du får backa med någon slags statistik. Jag läste 0 utfyllnadskurser men det kanske är kraftigt förändrat idag.
Vem ansvarar då för detta? Ska skolan ordna detta eller ligger ansvaret för ditt liv på dig? Jag tycker människor ska söka de utbildningar de lockas av. Alla kommer inte bli maximalt nyttomaximerande men det kanske inte är så alla ska leva sina liv heller.
Jag kommer släppa detta nu då det ligger utanför ämnet. I korthet tycker jag att Sverige är ett fantastiskt land. Inte perfekt men det finns bara ett fåtal länder i världen jag skulle se mig leva i med samma goda förutsättningar. De råkar i huvudsak vara våra grannländer. Min lotterivinst i livet var helt klart att födas här.
Tack till @Unsmooth8340 för denna trådstart. Mer positiva infallsvinklar behövs med dagens klimat. Jag hoppas tråden fortsatt fokuseras i en positiv riktning där fler bra saker med landet lyfts snarare än kritik mot detsamma. Ber om ursäkt för mitt bidrag i de mer negativa vinklarna.
Framför allt behöver antalet utbildningsplatser anpassas till behovet. Antagningen kan också behöva anpassas så att det inte bara blir de med högst betyg som kan välja de ”roliga” utbildningarna.
Det finns redan krav och regleringar på universiteten som gör att man inte kan utbilda tusentals psykologer och journalister (som är populära utbildningar) utan man måste begränsa efter samhällets efterfrågan och för att kunna ha den sortens bredd som universiteten har i uppgift att ha. Det finns en begränsad pott pengar, man är inte fri att lägga dem hejvilt på det som för stunden är populärt.
Universiteten har också till uppgift att hjälpa människor att utvecklas i livet så att det finns kurser som inte omedelbart leder till ett yrke är fullt rimligt. Vad ska alla FIRE människor annars studera?
Sen vet jag inte vad du tänker med ditt exempel. Det låter lite Nordkorea att man inte är fri att utforska olika ämnen och det bara ska få finnas utbildningar som leder rakt in i en öronmärkt tjänst. Om man studerar just scenkonst kan man bara inte vara så naiv att man tror att alla enkelt ska få jobb bara för att utbildningen finns.
Frågan här handlar inte specifikt om universitet utan om ”helheten”. Det har för övrigt konstaterats att det t.ex. utbildas många fler ekonomer än det finns ekonomjobb. Det är nu bara ett exempel. Samtidigt finns underskott på andra områden.
Frågan är väl om det är dessa industriers ansvar att göra det mer attraktivt eller om det ska tvingas från statligt håll isf?
Själv tycker jag att det ansvaret ligger hos industriernas ansvar, det borde ge en trevligare arbetsmarknad överlag. Det kräver såklart att man enkelt kan omskola sig och byta yrken eller ha breda utbildningar som gör det möjligt att byta. Detta är något jag tycker Sverige är riktigt bra på
Utbildning är en väldigt komplex apparat. Dels ska man ha disputerade lärare som täcker det man ska utbilda i, dels behöver man hantera utbildningar långsiktigt, så man kan inte med kort varsel kraftigt minska eller utöka antalet platser med tanke på resurserna. Det finns dessutom en massa andra faktorer, allt från lokaler till ämneskompetenser som behöver funka.
Säg tex att man behöver många fler ingenjörer i IT säkerhet. Då behöver man en massa disputerade i IT säkerhet som är intresserade av att undervisa. Man behöver ev också dra ner på platser på andra utbildningar (det är INTE fritt blås att ta in hur många studenter man vill). Vad gör man isf med dessa lärare och forskare? Och vad gör man om it säkerhet plötsligt inte är så attraktivt länge? Det går helt enkelt inte att ha så tvära kast i utbildningarna, det behöver av förklarliga skäl gå mer långsamt och gradvis.
Jag uppfattar att frågan här handlar om de krav som gäller för att ta ut en viss examen.
I Sverige finns möjligheten att skapa sin egen examen och plocka ihop kurser själv. I de flesta (alla?) andra länder finns inget motsvarande utan man läser olika program med fast studiegång. Redan Olof Palme ville på sin tid avskaffa detta och det var den frågan som den berömda kårhusockupationen handlade om.
Att det finns möjlighet att som t.ex. ekonom läsa kulturhistoria som en del av sin examen uppfattar jag som en styrka. Jag är själv civilekonom och plockade ihop min egen examen enligt en egen plan. Så som jag lyckats styra min karriär har utfallet blivit ganska bra. Jag läste en kombination av FEK, juridik och miljö. I den roll jag har idag har jag användning för alla tre delarna.
Vilka kurser som uppfattas vara meningsfulla eller ”flum” beror ju mycket på ens egna planer och ambitioner. Jag valde själv att styra min examen just för att få de kurser jag själv ville ha, inte det som någon ”klok gubbe” tänkt ut att jag skulle behöva.
Jag ser inget fel med att läsa t.ex. scenkonst, kulturvetenskap eller något annat inom humaniora. Problemet är mest att vissa föresatt sig att lösa olika saker utan att det finns en relevant arbetsmarknad. Jag har en bekant som under lång tid ”satsade” på att få jobba med teater. Det gick inte så bra men hon ”satsade” iallafall. Efter nästan tio förspillda år skaffade hon sig en fungerande utbildning och har numera jobb.
Frågan handlar inte om att via någon quickfix öka antalet platser på vissa utbildningar. Hade efterfrågan funnits hade det redan gjorts.
Det finns flera delproblem kopplade till den här frågan och ska det få någon effekt behöver man rimligen jobba med flera av dem.
Att begränsa antagningen till olika ”roliga” utbildningar som inte leder till jobb vore en möjlighet. Att införa någon form av egenfinansiering vore också möjligt.
Om efterfrågan på ingenjörsutbildningar (till exempel) ska öka så behöver ”glappet” i exempelvis matematik mellan gymnasiet och högskolan minska. Idag uppfattas vissa utbildningar som svåra för att man på gymnasiet inte fått tillräckligt med undervisning. I andra länder, som inte har det här problemet, är unga generellt mycket bättre på matte.
Det jag tycker är bra med svensk ekonomi:
Alla har råd att gå till läkaren.
Alla kan starta företag och testa sina idéer.
Skyddsnätet som Akassa, som gör att du inte behöver sitta fast på ett jobb utan du kan utvecklas, och vill du byta bransch helt kan du gå i skolan och få pengar för det. Det är helt galet hur häftigt det är egentligen. Du behöver ensam inte betala för utbildning OCH du får pengar för att gå utbildningen.
Sen, trotts alla negativa saker man läser, är vi ett otroligt rikt land jämfört med resten av världen. Vi är nästan på toppen och hälften av svenskarna är top 10% av VÄRLDENS RIKASTE. Har du 1.300.000kr (inklusive pension, värdet på bostad, sparkonto) Till hör du dom 10%. 7.1 miljarder människor av världens 7.8 miljarder människor, är fattigare än oss.
Nu är jag inte helt 100% säker då jag inte har förstahandsinformation, men som jag har förstått det så fungerar t.ex. det amerikanska systemet så att man väljer en major, minor och sen även måste läsa x credits/hp inom vissa speciella ämnen? Alltså t.ex. en major i masninteknik med en minor i scenkonst och ett gäng kurser i typ amerikansk histora är full möjligt och i stort förväntat från universitetets sida?
Det är gott om kritik men jag ser få förslag från er sida.
Jag hoppas tråden fortsatt fokuseras i en positiv riktning där fler bra saker med landet lyfts snarare än kritik mot detsamma. Ber om ursäkt för mitt bidrag i de mer negativa vinklarna.
