Att jämföra dagens situation med vad som hände under Finanskrisen 1990-94 är inte som att jämföra äpplen med päron. Skillnaden är ännu större.
Först lite historik. I början på 80-talet var nyproduktion av bostadsrätter extremt gynnat. Banken lånade ut 70 procent av produktionskostnaden, Staten lånade ut 25 procent via något som hette Länsbostadsnämnderna och köparen av en bostadsrätt satsade enbart 5 procent.
Inte nog med detta. Sverige var då ett högränteland med räntor som närmade sig tvåsiffriga tal. Staten subventionerade då räntan så att föreningen slapp undan med att betala 3 procent första året. Sedan steg räntan med 0,25 procent varje år.
På den tiden hade man också annuitetslån. De första åren var amorteringen extremt låg, men steg sedan något varje år.
Ytterligare en sak. Sverige i början på 80-talet fungerade på ett sätt som folk i 55-årsåldern och yngre knappast kan föreställa sig idag. Bankerna var extremt reglerade av staten via lånetak. I första hand skulle bankernas pengar gå till ny och ombyggnation av bostäder. I andra hand gick pengarna till industri och lantbruk. De smulor som sedan blev över kunde gå till privatkonsumtion, om man bönade och bad tillräckligt mycket. Uttryck som ”Köp först, betala sedan” fanns inte. Kreditkort existerade inte hos gemene man. En företeelse som Klarna skulle ha betraktats som en ren utopi. Sparkvoten var hög och de som köpte sin bostadsrätt betalade oftast kontant.
I november 1985 släpptes kreditmarknaden fri, och bankerna betedde sig som kossor på grönbete. En enorm kreditexpansion följde, inte minst på bostadsrättfronten.
I början på 90-talet hade vi då mängder av bostadsrättsföreningar som var belånade till 90 till 95 procent av produktionskostnaden. Vi hade dessutom ett antal bostadsrättsköpare som också var belånade till 90-95 procent av köpeskillingen för bostadsrätten, ofta med en svag kreditprövning. Det fanns därmed underlag för ”a perfect storm”.
Finanskrisen kom. Staten hade levt över sina tillgångar, inte minst på grund av sina vidlyftiga bostadssubventioner. Jag har till om med sett fall där räntesubventionerna var lika stora som årsavgifterna (!). Inte undra på att Staten fick dålig ekonomi och att föreningarna var sårbara. Omvärlden tappade förtroendet, och långivarna ville ha en riskpremie för att låna ut pengar. Räntorna steg.
I detta läge beslutade sig staten för att försämra räntesubventionerna. Bostadsrättsföreningarna med stigande räntor och minskande subventioner tvingades höja sina månadsavgifter. De boende hade samtidigt drabbats av höjda räntor på sina egna lån fick svårt att betala, och många lämnade tillbaka sina bostadsrätter till föreningen. Intäkterna minskade och föreningen kom på obestånd. De som hade lämnat tillbaka sina bostäder kunde ju däremot inte lämna tillbaka sina lån, varför många personliga tragedier följde.
Ett exempel som jag följde väl i många år, eftersom en bekant till mig var köpare:
1981 köptes en bostadsrätt för 50 000 kr. 1990 hade värdet 10-dubblats till ca 500 000 kr. Detta belopp låter inte mycket idag, men på tidigt 90-tal motsvarade detta runt fyra årslöner. Sedan kom finanskrisen. Månadsavgiften höjdes och värdet störtdök. Som lägst låg det runt 30 000 kr. Runt 1994 gjorde föreningen en ackordsuppgörelse med långivarna. Banken skrev av 10 procent av sin fordran och Länsbostadsnämnden skrev av hela sin fordran. Värdet på bostadsrätten började därefter återhämta sig. Efter några år låg bostadsrättsinnehavaren på plus igen. När räntorna började sjunka kom den verkliga uppgången. När jag kollade för några år sedan var värdet långt över miljonen. Förmodligen betydligt högre idag.
Är det något som kreditgivare avskyr, så är det att förlora pengar. Idag gäller helt andra förutsättningar. Statliga lån med räntesubventioner är helt bort. På nyproducerade föreningar går bankerna extremt ogärna över 25 procent av produktionskostnaden. Resterande har hamnat på ökade insatser från köparna.
Vad händer vid en ny fastighetskris? Säg att fastighetspriserna sjunker med 25 procent. Då får alltså bostadsrättsföreningen som ligger på 25 procents belåning en höjning till 50 procent. Definitivt ingen risk för konkurs. Bostadsrätten får däremot ett rejält minskat värde, men medlemmen i föreningen behöver i alla fall inte ligga sömnlös för att bostadsrättsföreningen skall gå i konkurs eller att värdet på bostadsrätten skall bli noll.
Det finns mycket mer att tillägga, men inlägget blev stort nog ändå. Jag stannar här.

