Kommer och tänka på detta citat som är tänkvärt:
“Jag förbannade att jag inte hade några skor tills jag träffade en man som saknade fötter.”
Jag som träffat så många svårt sjuka människor känner en väldig uppskattning för helt vanliga normala dagar.
Jag är frisk och därmed rik. Därmed känns det lättare hjälpa andra. Om du känner att du själv har ett överflöd är det ju lättare dela med sig.
Det är lättare ha ett hjärta av guld om man har gott om guld.
Hur lätt känns det att hjälpa andra om man själv kämpar för att ha näsan ovanför vattenytan och kunna betala hyran och livets allra nödvändigaste omkostnader?