Är per definition ingen extremsparare, men sparar 10-15% av min inkomst.
Sparar till pension, då jag kommer få garantipension.
Antingen tar jag ut pengarna kontinuerligt efter 67 år (eller när det blir) eller så köper jag ett boende för pengarna innan.
Beror på vad de små bostäderna kostar om x antal år och hur mycket pengar jag har då.
Är hellre halvfattig hela livet än utblottad som äldre.
Det som driver mig att spara är att eliminera ekonomisk ångest samt konsumtion som berikar mitt liv.
Jag vill spara för mitt framtida jag men vill samtidigt inte försumma mitt nutida jag.
Jag är en person som oroar mig ganska mycket och har lärt mig från att tidigare i livet varit mycket impulsiv när det kommer till min privatekonomi.
Jag har ingen ambition att leva som en asketisk munk, men vill inte heller slösa på ett sätt som försätter min privatekonomi i någon riskzon (vilket hände från och till innan jag fick större kunskap samt respekt för min privatekonomi).
Därför har jag mitt långsiktiga sparande för pensionsåldern men resterande av mitt sparande är för framtida konsumtion samt en buffert.
Vissa saker vet man ju att man villhöver för att berika sitt liv och är återkommande som tex att resa, så det sparar jag för årligen.
Jag vet att jag en dag (om kanske 5-6 år) kommer vilja köpa en ny bil, så jag sparar till detta redan nu för att slippa ta lån.
Jag vet att jag vill köpa mitt “forever home” när jag väl hittar det. Så jag sparar inför detta.
Osv.
Som med allt annat i livet blir det oftast som bäst när man hittar balans
För mig är det att kunna känna en trygghet och leva med en inre ro med vetskapen att man inte längre är beroende av jobbet. Att kunna betala räkningar med enbart avkastning från börsen och bara jobba för sig själv med det man vill och hur mycket man vill är drömmen. Det är viktigare för mig än att ge pengar till bilhandlare, restauranger eller diverse annat.
Frihet är den officiella förklaringen jag hållit fast vid på min sjuåriga investeringsresa.
Men, ibland tänker jag på det Jan sa i ett avsnitt om tanken kring varför Carolin är tillsammans med honom: ”jag bra på att tjäna pengar”
I mitt fall översatt till ”jag är iaf rik”. Detta är inte alls i relation till min partner men snarare outtalat till omvärlden de gånger jag känner mig ouppfylld i karriär och vägval.
Mitt driv att spara är till 100% av önskan att sluta jobba. Jag hatar verkligen att jobba, jag känner att min tid är förslavad. Det inte själva arbetet jag hatar utan hela iden med att gå till ett jobb vissa tider och dagar för att få en inkomst för att kunna leva. Jag tror inte heller att avskyn till konceptet arbete skulle ändras av att starta eget, det är bara en annan form av samma sak. Styrd av kunder istället för arbetsgivare. Jag vill vara fri. Fri att komma på under morgonkaffet vad jag ska göra under dagen. Läsa en bok, gå en långpromenad i skogen eller ta husbilen och åka iväg några dagar.
Frihet skulle jag säga.
Ifall du har något expertområde kanske du kan frilansa som konsult eller liknande?
Det är sällan lika bundet och du kan förhoppningvis även få en kick av att göra något du är bra på och där din kunskap ger ett mervärde för andra.
Om du inte vill/kan gör just det så rekommenderar jag dig att leta efter och ansöka till flera jobbannonser.
Även ifall du drömmer om att sluta jobba så behöver du ju jobba en hel del för att nå dit och det låter ju onödigt plågsamt ifall måste lida hela vägen dit.
Tro mig, det finns vanliga jobb som tillåter dig mer frihet under ansvar.
Jag jobbar tillexempel rätt ofta hemifrån och får mycket gjort under fm, sedan tar jag 1h promenad, går till gymmet, uträttar ärenden eller liknande vilket definitivt är en boost i livskvalitén och ger mig energi att jobba på bra under EM.
Detta är utöver min lunchrast då alltså men jag finns alltid tillgänglig genom min arbetstelefon.
Eftersom mitt jobb är förankrat till min laptop/telefon har jag även haft möjlighet att arbeta från annan ort eller till och med ett annat land.
Att hitta rätt arbetsplats för dig i rätt branch är en del. Del två är en fråga om inställning.
Du styr över dina tankar och det är lätt att hamna i negativ tankespiral om att vardagen är ett enda stort slaveri. Då blir det lätt inte mycket mer än det heller.
Ha kvar ditt mål, men försök att se över din vardag och vad du kan göra för att den blir mer som du vill. Att meditera över det du har just nu och vara tacksam för allt som faktiskt är bra, hjälper också.
Sorry för Ted Talk men har varit i de tankebanor det låter som att du befinner dig i nu och det sabbade verkligen mitt vardagsmående. Det mesta av livet är just vardag, så att göra den så trivsam som möjligt med de förutsättningar man har är superviktigt 
Ett lite parafraserat citat från Charlie Munger “I just want to be free, the wealth is just a side effect” är något jag skulle säga ligger väldigt nära anledningen för mig. Det verkar även ligga ganska nära det många i tråden tar upp.
För mig innebär frihet att kunna bygga, budgetera, konstruera och projektera på egen hand utan att någon kommer dragandes med en tidsplan, alltså helt enkelt skapa efter eget huvud.
Mitt sparande och investerande triggades av rädsla att hamna i samma sits som min mamma. Hon började arbeta vid 16, arbetade deltid när vi var barn. Skiljde sig. Hon blev sedan sjuk och inte arbeta till 65 utan gick i pension några år tidigare. Med superlåg pension eftersom hon drabbades av ändringarna i pensionssystemet. Hon har flera gånger uttryckt att hon tvekar att lämna sin nästa relation eftersom hon helt enkelt inte hade råd.
När jag blev vuxen och insåg att det som gjorde mamma sjuk var ärftligt så bestämde jag att den sitsen ska jag aldrig hamna i om det går att undvika. Jag ska tex aldrig behöva stanna kvar i en relation av ekonomiska skäl och jag ska ha råd att arbeta mindre när jag behöver.
Började spara intensivt och efter att mitt sparande nått en viss nivå så kändes livet tryggare och nu har jag mer vidlyftiga mål, som ekonomisk frihet och Fire strax efter 50 + att kunna stötta mina barn i livet eftersom de båda har ärvt diagnoserna. Har bra inkomst och känner inte att sparandet begränsar mig eller min familj. Jag känner mig på riktigt fri redan.
Jag har 11 år kvar till riktig pension och det är bara den tiden som behöver överbryggas. Det är max två år kvar till jag är i mål. Det var nog efter Covidpandemin jag insåg hur bra det kunde vara utan att arbeta. Då arbetade vi 60% och helt hemifrån i flera månader. Det är nog min bästa tid i arbetslivet. Men långt innan dess sparade jag med FIRE som mål.
Sparar för att jag har möjlighet till det, och för att inte behöva jobba mer än halvtid efter 50. Har 20 år dit och är inne på rätt spår nu. Har slutat dutta och köpa/sälja, ser nedgångar som köplagen. Matar konsekvent in 30% av nettolönen och kommer troligen ha kring 6 000 000 om 20 år. Antar att åren går snabbt dit. Känner ett lugn att ha tiden på min sida. Hade garanterat ångrat mig om jag inte gjort valet i nuvarande ålder.
Sen är det säkert naivt att tro att livet inte kommer ändra på sparmöjlogheterna. Har tex inte barn, inget ägt boende och ingen bil (hur vid behov). Men det tar vi då 
Friheten att äga mitt eget liv. Har vid två tillfällen kunnat lämna arbetsplatser med giftig kultur utan att behöva bekymra mig om mat på bordet och tak över huvudet. (Utan att ha nytt jobb)
Kunna ge sina barn bra förutsättningar i livet. Tex lägenhet om de vill plugga.
Tror inte att jag personligen kommer växla upp mitt eget liv bara för att jag har pengar och kan lyxa till det. Tror inte att pengar driver lycka plus att överkonsumtion strider mot mitt hållbarhetstänk.
Jag sparar eftersom jag tjänar mer än jag behöver för att kunna täcka mina behov. Ser det som moraliskt att inte konsumera mer än nödvändigt för att inte använda mer resurser. Tänker sluta jobba när pengarna räcker och om det blir något över i slutändan, köpa en plätt brukad mark och låta den slippa mänsklig påverkan.
Vad ger mig som människa rätt, att när mina basala behov är tillfredsställda, ta ännu mer resurser i anspråk för att tillfredställa en oändlig ström av “påhittade” behov istället för att lämna mer livsrum för andra arter
Det som fick mig att börja spara var oro och ångest att inte ha en buffert om livet skiter sig. Efter bufferten började jag investera i global indexfond, 10000/mån (lön 30000 efter skatt) så ca 30%, vet inte om det är å hårdspara, lever ändå gott. Vet egentligen inte varför jag sparar, men med brist på drömmar vill jag känna att den dagen jag hittar min dröm skall inte brist på pengar stoppa mig 
Är inte i målgruppen ”de som sparar väldigt mycket” men för min del har motivationen att spara verkligen ökat i samband med att min fru och jag fick barn. Bufferten har därtill känts mer angelägen sen vi blev med hus. Innan barnen var det mer ”målsparande” till diverse prylar för mig.
Sen är sparande till barn/familj ett lite flyktigt och svårfångat mål, vad vet vi nu om hur x kr kommer möjliggöra om 10-15 år? Hur mycket ska vi spara etc.
På tal om ”die with zero” träffade jag idag en pratglad relativt nybliven pensionär som berättade att hon levt sparsamt hela livet och nu upplevde det nästan tufft att ”leva upp pengarna”.
Jag sparar 30 % ungefär. Känns inte som att jag extremsparar. Men det är ju klart högre än medelsvensson, särskilt mtp att jag är ensamstående mamma, så jag svarar ändå:
Generellt ogillar jag starkt att bli tillsagd vad jag ska göra…Vilket då innebär att jag uppskattar min frihet, att kunna bestämma själv över mitt liv. Vissa kanske skulle säga fuck off-pengar. Detta kan innebära tidig pension, byte av arbete eller bara att kunna vara ledig ett halvår för att göra vad jag vill.
Nog för att man köper ”ränta på ränta” men är det inte lite paradoxalt att många av oss vill lönearbeta mer (nu förutsätter jag att lönearbete är inkomstkällan) för att sen just jobba mindre?
Jag säger inte att det är fel, jag gör det antagligen själv i nån utsträckning, men lite märkligt är det.
Det blir totalt sett färre arbetade timmar om man investerar halva sin inkomst och sedan slutar arbeta när kapitalet är tillräckligt stort jämfört med om man istället arbetar halvtid till pensionsålder.
