Svårt att avgöra vad drivet kommer ifrån. På samma sätt fungerar träning för mig, det är något jag känner att jag behöver göra och därför behövs det inget driv för att göra det… Det sker automatiskt liksom.
Tror dock att den underliggande faktorn är en stark önskan om att bli ihågkommen. Läste någonstans att man i snitt blir bortglömd två generationer efter man gått bort. Lämnar jag ett arv stort nog att ändra banan för generationer framåt, då lär dem inte glömma mig 
Att spara mer pengar än vad man tror sig behöva i framtiden ger trygghet. Med det sagt, livet levs idag och inte i en avlägsen FIRE framtid 
Varför vill du bli ihågkommen efter din död i flera generationer?
Du kommer att vara död och kan omöjligt glädjas av det.
Att du vill se till att framtida generationer får det bra är en fin tanke, men då kanske du ska göra det för rätt anledning? Alltså för att du vill hjälpa och inte för att smeka ditt då avlidna ego?
Kanske donera pengar till forskning eller donera dina organ är ett bättre ändamål som hjälper fler än bara dina närmsta utan mänskligheten i stort?
Skulle säga att det är en mycket större frihet att inse att du, precis som alla andra bara är en pytteliten anekdot i världens miljardåriga historia.
Fokusera på att leva ditt liv i detta nu och att ge så mycket mervärde till de i din närhet du kan under tiden du faktiskt lever. Ifall 00 i ditt användarnamn syftar på året du föddes så är mitt råd att inte slösa din ungdom och energi på att skapa någon form av ”legacy”.
Den vägen leder dig mest troligtvis inte till någon form av lycka och du kommer aldrig känna dig nöjd eller tillräckligt legendarisk.
Läs på om Getty-familjen och se ifall det känns som ett värdefullt ändamål för dig att satsa allt på.
Att smeka något ego handlar det inte om. Att idag leva ett liv i överflöd och kasta bort pengar (dvs tid) på temporär lycka, det hade varit att smeka ens ego i min mening. Jag lever idag exakt det liv jag vill, samtidigt som jag har möjligheten att skapa något stort för framtiden. I mitt arbete träffar jag 100-tals människor i veckan och har en positiv inverkan på deras liv, samtidigt som jag får syssla med mitt livs största hobby och få betalt för det.
Har en vision att pensionera mig vid 50 års ålder!
Är det ens någon i denna tråd som passat in på den frågeställningen? Jag kanske missat något svar, men det tycks som att (nästan?) alla svarat på rubriken snarare än inlägget. Själv sparar jag också en bra bit mindre än jag skulle kunna göra.
För en del är det nog ingen speciell drivkraft att spara. Utan dom bara inte har en tillräcklig drivkraft att slösa upp inkomsterna i tillräckligt hög takt. Och då sparas det automatiskt.
Sedan finns väl en del som vill ha lite marginal så att det inte är 0 på kontot emellanåt. Dom ser väl det som mentalt påfrestande att ha det så. Och då ser dom till att ha en hygglig buffert. (Och då talar vi om klar lägre belopp än 20 mille).
En del sparar väl med något syfte. T ex att köpa större/bättre/finare/whatever bostad, vilket då kräver ett sparande.
Sedan har vi de som sitter med lån. Och där kan det handla om en vilja att göra sig skuldfri. Även om det innebär att man har ett överdrivet sparande (men då i själva bostaden).
Och slutligen de som vill ha en buffert ifall de blir arbetslösa senare i livet. Kan nog kännas bra för den som är 55 att veta att blir jag uppsagt och inte hittar ett nytt jobb, så kan jag leva på besparingar fram till pension (och utöka pensionen med besparingar).
För många äldre så är det nog första alternativet som gäller. Dom har redan köpt allt, och har små utgifter. Och då uppstår ett massivt sparande.
Säkerhet och frihet. Kunna spendera mer tid med familj och det jag känner för, även om det är att sova länge eller se en ny film. Känslan att bestämma själv är rätt skön. Känslan att ha slantar på konton ger mig ro. 
Att kunna bo i ett varmare land samt ha mer fritid och kunna äta ute varje dag.
Sen vill jag ha så mycket pengar som möjligt när jag dör så att det kan doneras till människor och djur i behov.
Det är ett stort antal av svaren som inte direkt specificerar sparkvot men det betyder ju inte att den inte är hög.
Jag skrev inte det i mitt svar i tråden men jag sparar 60-70% av nettolönen årligen, det finns säkert fler som svarat som också gör det.
Att “spara så mycket du bara kan just nu” som TS skrev finns det ju visst tolkningsutrymme i.
Sparar jag så mycket jag kan just nu eller måste jag flytta in i en hyres-etta och spara 80-90% för att kunna säga att jag gör det?
Ska man tolka frågan totalt ordagrant kan väl nästan ingen säga att de gör det, det finns alltid något mer man kan skala bort.
Med det sagt håller jag väl med om att det var många svar i stil med “jag sparar inte så mycket jag kan eller har hög sparkvot men…”.
Ligger på dryga 50% sparkvot av nettolönen här, då exklusive bonus, utdelningar, värdeökning, pensionsinbetalningar etc.
Om det är så mycket jag bara kan? Nej, jag äter bra mycket trevligare än ägg, havregryn, smör/olja och multivitamintabletter om jag får säga det själv. Jag bor även relativt centralt och i en rymlig lägenhet med min sambo, inte hemma hos päronen i någon form av generationsboende eller i ett kollektiv. Sen har vi en liten bil som rullar på och kostar en del även om värdet på bilen ökat sedan jag köpte den. Det händer även att jag köper nya kläder till fullpris ibland. Så det finns ju mer att ta av om jag verkligen skulle vilja, men det kostar så otroligt mycket glädje, energi och tid att jag inte ser att den sista biten på kanske 25-35% som skulle kunna vara möjligt är värt det.
Men dryga 50% av nettolönen tycker jag ändå får kvala in som “så mycket det går”, fast inom på något vis rimliga gränser med en skälig levnadsstandard.
Jag sparar också runt halva lönen, men eftersom jag slösar mycket mycket mer idag än för säg tio år sedan (och med tanke på hur många det är som slösar långt mindre än vad jag gör) skulle jag ha svårt att säga att jag sparar så mycket som jag bara kan, utan jag ser det mer som att jag sparar lagom.
Likställer du inte slösa med konsumera nu?
För att uppnå mål och drömmar. Jag älskar allt som har med hus och hem att göra, därför är det extra viktigt för mig att kunna bosätta mig på den plats, i det hus jag verkligen verkligen vill bo i. Sådant som att gå FIRE och att spara för att kunna sluta jobba har aldrig kittlat mig, inte för att jag har något emot att vara ekonomiskt oberoende, men om jag så hade haft en 1 miljard på kontot hade det inte ändrat min förhoppning om att kunna fortsätta arbeta långt efter pensionsåldern. Jag får ändå bara problem med axeln om jag skulle spela golf hela dagarna
Jag tror att man får tolka TS formulering lite friare om det ska bli någon tråd.
Det kanske var en olycklig formulering eftersom den gör att nästan ingen då egentligen kan svara även om de sparar 50-80% och inom rimlighetens gränser så mycket de kan.
Att maximera sin sparkvot kanske ska räknas från 0-50% / 0-80% och inte de sista stackars procenten därefter som man hoppade över. Det är ändå tämligen aggressivt sparande, som var en annan av TS formuleringar.
Jag vill leva mitt liv baserat på vad som ger mig mening. Dvs, om jag jobbar utan att behöva lönen - hade jag då fortsatt jobba? Idag kan jag svara ja på den frågan och älskar att jag känner tillfredsställelse genom att jobba med det jag gör. Dock är inte formerna stabila och vill veta att jag alltid landar på fötterna om jag en dag ofrivilligt står utan jobb.
För mig har inställningen att omfamna risk alltid lönat sig. Det kräver att jag är tillräckligt ekonomiskt trygg för att kunna välja annorlunda mot för många i min omgivning. Är så glad och tacksam över att jag gjort det då mitt liv blivit så mycket rikare.
Livet är livsfarligt - vi dör lite varje dag. Vissa av oss blir sjuka. En dag är tiden slut. Vill känna att jag levt mitt liv till fullo, utan att pengar blev en begränsande faktor. 
Inser nu att jag kanske enbart svarade halvt på frågan.
Med en historik av sjuk konsumtion (givetvis relativt), började jag inse att jag inte vill ta ett till bolån som gör att lånekvoten ökar. Insåg också efter en mycket insiktsfull YT:er att varför lägga pengar i fickor på andra, när jag först kan lägga pengar i mina egna? Detta enkla skifte i sinnet, gjorde att jag från en lön till en annan gick från en sparkvot på ca 5% till en på 50-60%.
Tyvärr flyger ju tävlingsidioten i en fram och nu handlar det mest om hur kan jag öka kvoten, diversifiera aktieportföljen och säkerställa högre inflöde/inkomster för att ytterligare säkra en bra portfölj och avkastning. Så i praktiken konsumerar jag ännu mer, men i andra produkter… 
Jag drivs att kunna gå ner i tid och/eller ta vilket jobb jag känner för. Tänk om man hittade ett jobb man trivdes med och där man slipper pendla bort dagarna och skita helt i att lönen är låg eller där reallönehöjningar uteblir. Jag vill sedan kunna ge allt som blir över så att min son ska kunna få göra likadant. Jag är totalt ointresserad av att köpa dyra prylar eller förgylla vardagen med restaurangbesök. Jag vill bara köpa tid och slippa ekonomisk oro.
“Why would you buy much of anything at all, when you haven’t even bought your own freedom yet?” frågar Mr Money Moustache på sin blogg. Detta var vad som fick mig att sluta smådutta med 10-20% i sparkvot till att satsa på att skaffa mig en riktig pengamaskin. Vad skulle kunna vara mer värdefullt än frihet? Att arbeta inte för att man måste, som löneslav, utan för att man vill?
Min drivkraft är helt klart FIRE.
Att inte vara beroende av min arbetsgivare för att kunna få en dräglig tillvaro. Tänk att ha en passiv inkomst i form av avkastning från sparat kapital, vore ju underbart!
Närmare 40 år gammal, Sparar minst 33% av lönen varje månad. Kommer under förutsättning att jag har kvar mitt jobb och inte blir sjukskriven, kunna gå i FIRE vid 55 år ålder utan problem ,förmodligen tidigare än så. Känns mycket bra.