Tro inte att ni avskyr varandra. Ni har bara inte fått sova. Överlag prioritera sömn och återhämtning under hela första året.
3 gillningar
Vi hade inte behövt köpa nästan något alls. Barnet ratade både egen säng och vagn så vi hade bara behövt en barnsele i princip. Barnkläder till nyfödingar är perfekta att köpa second hand. Vi tyckte mycket om att vara lediga tillsammans så mycket som möjligt. In hind sight hade vi inte behövt snåla så gruvligt på fp-dagarna eftersom min sambo tillika pappan är ledig på skolloven. Så, köp nästan inget i förväg, innan ni vet vilken sorts knodd ni får, köp second hand och var lediga tillsammans!
Tillägg: hon hatar dig inte, hon kanske bara är fullkomligt “beröringsmätt”. Håll ut och fatta inga stora beslut om ni är mitt i sömnbrist alt kolikdimma.
1 gillning
Ångrar att vi inte funderade mer på att flytta nära “barnkära släktingar” för att lättare kunna få hjälp/avlastning i vardagen på olika sätt.
4 gillningar
Haha jadu jag har 2 så jag är nöjd😁
1 gillning
Jag har två barn. Önskar att man under det första året gav sig själv råd att jobba halvtid och nalla lite på kapitalet. Tror det behövs för hela familjen. Knyta an, hjälpas åt, umgås och njuta tillsammans, samtidigt som man faktiskt är mer ihop med sin partner. Önskar också att j gjade mer tålamod med skrikande barn klockan 3 på natten, men kan inte låta bli att koka inombords tyvärr. Alla har sina sidor de behöver jobba på!
1 gillning
Gå inte på myten att det är så himla härligt och underbart att vara pappaledig.
Nu var jag visserligen pappaledig i slutet av 80-talet första gången och jag kan med lätthet säga att det var den tråkigaste tiden i mitt liv.
Det häftigaste och ballaste som fanns vid sidan av fast telefoni var Text-Tv, bara så att ni förstår vilket DDR-land Sverige var på den tiden.
Dagen började med att jag och dottern vinkade av ”mamma” som motvilligt skulle åka till sitt arbete vid 7-tiden.
Därefter åt vi frukost bestående av pulvervälling man vispade ihop i kastrull på spisen och som sedan skulle kylas ner till lämplig temperatur.
Vi tvättade oss och bytte kläder, läste en bok och lyssnade på några barnvisor innan vi drog på oss ytterkläderna.
Efter ha tagit en lång promenad, gungat och lekt i sandlådan tog vi oss vidare till ”öppna förskolan” där jag satt tillsammans med övriga barns mammor som ivrigt och mycket ingående jämförde barnens utveckling med varandra.
Inget fel på dessa tjejer/kvinnor men för en ensam man blev det rätt enkelspårigt att diskutera barnens avföring, utebliven nattsömn, amningsproblem och förlossningsskador.
När alla dessa ämnen var avklarade och jag kollade på klockan så stod den endast på lite efter kl 10!! Va!!! Hela dagen var kvar och jag kände att jag hade gjort allt…
Efter 2 veckors lidande där jag höll färgen och försökte intala mig att det var kul att vara pappaledig så frågade min hustru om jag ville att hon skulle avbryta sin jobb-sejour och fortsätta sin mammaledighet.
Vilken kvinna!
Jag grät inte på min fars begravning men jag tror jag fällde en tår i smyg när vi gemensamt kom fram till att det bästa för familjen var att hon tog hand om föräldradagarna.
80-tal blev sedan 90-tal och vi fick ytterligare 3 barn varav den sista är född -96.
Bengt Westerberg var Socialminister i den borgerlig regeringen som införde obligatorisk pappamånad.
Efter många samtal långt upp i Försäkringskassans chefshierarki och överklaganden till Socialdepartementet lyckades jag överlåta denna pappamånad till min hustru med hänvisning till att jag inte var kapabel att ta hand om mig själv, än mindre ett litet barn med stort omvårdnadsbehov.
Än idag kan jag gå förbi någon ensam pappa som mitt på dagen kommer dragandes med sitt barn i en Bugaboo och tänka; ”stackars jävel…”
4 gillningar
Herregud vad jag känner igen mig. Särskilt när barnet vaknade kl 04.30 och tyckte att det var dags stiga upp.
Jag har aldrig varit så uttråkad som under mina fyra föräldraledigheter. Har nog aldrig bakat så mycket, städat, promenerat, sjungit barnvisor, pratat i telefon med sladd, och önskat att klockan skulle bli kväll.
2 gillningar
Vad har du för relation till dina barn idag? Låter som du la ner mer energi på att överklaga din pappamånad än att ge föräldraledigheten en ärlig chans.
Jag tyckte inte heller att det alltid var så roligt att vara föräldraledig, speciellt under corona, men tyckte ändå det var viktigt och lärorikt att jag stannade hemma. Man hittar rytmen till slut. Man ska dock inte inbilla sig att man går på semester.
Något som jag tyckte funkade väldigt bra var när vi månaderna inför inskolning jobbade halvtid båda två och fyllde upp med FP. Att jobba 20 timmar var och vara hemma resten av veckan var en bra balans.
3 gillningar
Snåla inte för mkt med fl-dagarna. Vi fick höra att man skulle spara till sen och snålade en del under första året. Nu har vi relativt många dagar kvar och barnet har börjat skolan så det är mindre möjlighet att ta ut dem.
1 gillning
Vilken relation jag har till mina 4 barn idag?
Bra skulle jag säga i den meningen att jag lämnar dem ifred och låter dem forma sin egen framtid.
Vi som föräldrar har aldrig strävat efter att vara centrala figurer i våra barns vuxna liv i större utsträckning än de själva vill göra oss till.
Dem vet att vi ställer upp och stöttar dem i den mån de individuellt behöver.
Vi uppmuntrar dem snarare att som syskon vårda relationen sinsemellan med att hjälpa och stötta varandra då vi inom 20-30 år förmodligen är döda eller i så dåligt skick att vi snarare är en börda än ett glädjeämne.
Fram tills dess så firar vi födelsedagar och storhelger gemensamt och har kul när vi träffas.
Tillbaka till tråden och trådskaparens fundering kring föräldraskapets första år…
Jag puffar den här tråden då det säkert är många nya bebbar på väg i vår! Att välkomna en ny familjemedlem samt vara föräldraledig är en härlig och omtumlande period i livet.
För oss var starten kaosartad med för tidig förlossning och sjukhusvård den första tiden så det där “rosaskimrande” infann sig aldrig med bebis nr 1. Men det blev bra ändå, men annorlunda!
1 gillning
Känner igen mycket, men skillnaden idag är att det är nästan 50/50 mammor/pappor på ställen som öppna förskolan och liknande. Det är ju inte alltid roligt att vara föräldraledig, men skillnaden mellan män/kvinnor har iaf minskat.
Pappaledigheten med första barnet var hur mysigt som helst. Pojken var 11-14 månader. Go och glad. Vi badade, lekte på gräsmattan, läste pekböcker, han lärde sig att gå. En av de bästa tiderna i mitt liv. Skippa öppna förskolan dock, bara en massa mammor som pratade om sin förlossning. Kanske bättre nuförtiden.
Ledigheterna med de andra två var inte alls lika mysiga. Det blev exponentiellt mycket mer jobb. Det var alltid någon som var vaken. De större fick mest uppmärksamhet och den minsta fick inte alls den ompyssling som den äldsta fick. Sen gjorde inte min idiotiska idé att jobba med ett projekt på huset under ledigheten saken bättre.
Skulle rekommendera pottträning så fort bebisen kan sitta. Har vi gjort i ett par månader nu med våran 7 månaders. Skulle säga att hon bajsar två ggr per dag som snitt och vi behöver byta bajsblöja varannan vecka. Vet inte om vi har tur men är väldigt enkelt att se när det är behov numera. Är typ när man sitter i bilen eller är borta som det blir ”olyckor”
Värt att pröva tycker jag iaf. Så mkt enklare när bebisen inte kan springa iväg när du sätter henne på pottan 
och roligt verkar hon ha det så länge man ger leksak eller underhåller henne 
Tyckte öppna förskolan var perfekt efter första barnet. Där fick de äldre barnen leka av sig med jämnåriga samtidigt som jag hade tid och möjlighet att främst fokusera på den yngsta.
Tidig potträning är ju bra, men träning i flera månader, är det värt det? Runt 2 års dagen så gick det på typ en vecka.
Vet nog inte av någon som lyckats på en vecka så grattis till det!
För min del tycker jag det är otroligt trevligt att slippa bajsblöjorna nu när man hanterar dem varannan vecka istället för två ggr per dag
Sen kan man ju fundera om man väntar till 4 års ålder är det självlärt då eller klarar man sig på en dag då? 
Noll olyckor efter en vecka var det ju såklart inte, men då satt rutinen. Jag tror nog iaf att en sweet spot ligger någonstans runt 2-årsdagen, med rätt mycket +/- såklart.
Stimulera bebbens hjärna. Ge mycket ögonkontakt.
Första året med mycket kroppskontakt, massage och smek. Stimulerar nervändar som ju går till hjärnan och utvecklar signalvägar.
Invänta och svara direkt på den lilles initiativ. Var inte den som alltid styr “samtalet”. Ge bebben tid till att härma dina mun-rörelser med mera. De älskar att leka “följa John”
Kanske inte snabbt nog 
Första tiden är bara jobb. Förbered dig på att du inte heller får sova även om det är mamman som är hemma om dagarna den första tiden. Blir det amningsproblem så duger ni båda lika bra till att ge barnet mat (mjölkersättning). Du känner att sömnbristen går ut över din prestation på jobbet. Din partner kommer också bara trött men det går ut över ert barn! Detta är en god insikt. Du kommer älska när barnet fäster blicken på dig, de första leendena och tiden när ni bara myser. Men det är mycket jobb och det är i praktiken en krukväxt du har att göra med rent kognitivt och en tamaguchi operativt.
Efter sex månader går det fort. Det börjar skymta en människa, en identitet. Jag tog över efter nio månader och stannade hemma lika länge. En extremt värdefull tid för både dig och barnet. Utvecklingen går mycket snabbt här. Min dotter lärde sig stå och gå vid 6 mån. Tidigt. Men det skapade möjligheter och när jag gick hem köpte jag en cykelbarnstol. Varje dag ett äventyr och vårt band blev starkt.
På BVC sa man i början ”ta till vara på den här tiden, den bästa tiden är nu.” Min inställning var att den bästa tiden är imorgon. Jag hade rätt.
Vid sju års ålder blev det äntligen ”imorgon”. Allt arbete bar äntligen frukt och jag kände att det här kommer bli en fantastiskt individ och vi som föräldrar kände att vi kunde slappna av lite mer och ha roligt tillsammans istället för att behöva hantera allt mellan himmel och jord, men framförallt barnets känslor som styrt dittills. När de lär sig identifiera och kommunicera sina behov blir livet enklare. Nu är hon 8 och livet har lekt i över ett år. Har ingen aning vad som väntar men det viktiga är att vi tagit vara på det positiva. Det kommer alltid positiva perioder efter de tuffa. Det tråkiga glömmer man. Annars skulle folk aldrig skaffa fler än ett barn.
Med det sagt, det kommer små framsteg hela tiden. Utvecklingssprång om man säger så. Använd dem som bränsle. Givetvis är alla barn olika och längden på olika perioder varierar. Men det finns alltid ljusglimtar. Bara man inte inbillar sig att det blir lätt.
4 gillningar