Mest handlar det om förmågan att skapa goda relationer. Jag har den förmågan när barnen är yngre men inte när de blir äldre. Sen är förstås alla barn olika men i det stora hela är det absolut så. På lågstadiet är det tillräckligt många barn som verkligen älskar mig för att jag ska få med mig alla och så är det inte när barnen blir äldre.
Jag tycker också bättre om att vara länken mellan riktigt liten och ett större barn än mellan ett större barn och en nästan tonåring.
Varför tror du att ledningen agerar som den gör? För att ledningen inte känner till din hållning i frågan? För att ledningen vill göra det obekvämt för dig? För att ledningen sitter med ett svårt pussel och att övriga lösningar är ännu sämre? Annat?
Om min arbetsgivare hade omplacerat mig till en tjänst jag inte är bekväm med så hade jag först försökt ha en dialog och därefter börjat leta jobbannonser.
Ser det som två frågor. Vad är rätt för dig att göra i situationen är den första!
Fråga 2 är varför de erbjuder dig tjänsten vad är alternativen och hur analyseras alternativen och dess faktorer. Är arbetsgivarens beslut rimligt och rätt?
Egentligen tycker jag inte frågan om rätt och fel och vad du borde göra ska påverkas av fråga två.
Att det i form av känslor gör det är förståligt men för mig i grunden irrelevant för vad som är rätt eller fel i fråga 1.
Vad som är rätt eller fel i en situation borde helt enkelt inte påverkas av de personliga konsekvenserna av beslutet. Jag inser naturligtvis att ingen människa är stark nog att agera enligt den principen jämt eller generellt nästan aldrig.
I all välmening och efter att ha läst även andra trådar och resonemang du har. Du har aldrig funderat på att utredas för aspebergers? Du verkar se världen extremt svart och vit. Lever själv med högfunktionell aspbergers och man måste hantera sina egna tankar och inte låta dom spåra ur så här.
Det finns inte tillräckligt många jobb på lågstadiet och de som har en 1-3 legitimation går före för de tjänsterna. Jag förstår det men tycker ändå att det är fel att jag ska tvingas säga upp mig om de inte kan ge mig en tjänst jag kan utföra.
Du har helt rätt!
Hur tänker du, i det här fallet, att jag ska hantera tankarna? Ska jag ta jobbet och offra barnen eller hur tänker du att jag ska göra?
I det här fallet handlar det ändå i första hand om barnens bästa.
Jag kommer att tacka nej till erbjuden tjänst för barnens skull men tycker inte att jag borde behöva säga upp mig.
Givet att du har utbildning och legitimation som täcker alla årskurserna och desutom relevant erfarenhet tycker jag att det är svårt att argumentera för att det är en tjänst du inte kan utföra, så jag förstår skolans utgångspunkt. Det låter mer som att du vill att ett inte vill skall accepteras som ett objektivt inte kan, vilket för mig verkar långsökt.
När jag har varit i liknande situation, dock inom ett annat yrkesområde, har jag valt att säga upp mig och hitta nytt jobb.
Är det verkligen så att du går från duktig och kapabel lärare för åk1-3 och och i stort sett ej lämplig för åk 3-6. Att man är bättre på en sak betyder ju inte att man inte är duktig och duglig på en annan. Framförallt när det är så nära varandra som det här. Är du verkligen säker på att dina tankar och känslor kring det här inte är irrationella och beror på något inom dig som du kan jobba på och inte har något med jobbet att göra överhuvudtaget?
Det spelar kanske ingen större roll i korta perspektivet. Det är kanske något som du behöver lösa innan det är lämpligt för dig att vara lärare för åk 3-6. Jag är bara frågande till om problemet är vad du tror att det är. Löser man fel problem löser man inte situationen man befinner sig i.
Rekommenderar att börja på vårdcentralen och ta upp dina tankar, jag fick bra hjälp den vägen. Det påverkar ju uppenbarligen ditt liv eftersom du tänker att enda alternativet är att säga upp dig.
Under tiden acceptera tjänsten, antar att start är höstterminen och det är en bit bort.
För barnens skull är ju enda alternativet att jag säger upp mig. Om jag börjar där till höstterminen och har rätt, att jag inte kan utföra uppdraget, har jag tre månaders uppsägningstid och barnen måste invänta hela processen till en nyrekrytering. Det känns inte rättvist mot barnen.
För mig blir det ett objektivt inte kan när jag inte vill. Jag kan inte välja att vilja eller inte vilja. Hur gör man för att entusiasmera barnen när man inte själv känner någon entusiasm? Hur man skapar bra relationer med barn i den åldern har jag ingen aning om, det är inget val jag har gjort.
Hur får jag barnen att trivas och må bra i skolan om jag inte trivs och mår bra själv?
Jag vill att de om de inte kan ge mig ett jobb jag kan utföra ska säga upp mig pga. arbetsbrist. Det tycker jag vore rimligt.
Jag förstår hur du menar och håller med dig. Skillnaden mellan 3 och 4 kan tyckas liten även om hoppet kan vara stort för vissa barn och hoppet mellan nivån på kraven i trean och fyran är STORT, mycket större än man tror.
Visst kan jag jobba i fyran även om jag hellre jobbar i ettan men mellanstadiet är 4-6 och då förlorar jag den kompetens jag har i de lägre årskurserna.
Det gör jag. Jag har varit på två intervjuer men de hade ungefär 50 behöriga sökande till båda tjänsterna.
Det är mycket lättare att få tjänster på mellanstadiet.
Jag förstår problematiken med att säga upp mig eftersom det formellt, utifrån min behörighet, finns jobb åt mig fast jag inte tycker att jag har kompetensen för det. Skulle jag se på det själviskt skulle jag strunta i barnens bästa och tacka ja men det vore orättvist mot barnen.
Jag vill ju bli uppsagd för att de inte har en tjänst jag kan utföra och det är ju inte arbetsvägran. Om jag tackar ja till tjänsten och sedan inte kan utföra den kan det nog räknas som arbetsvägran.
Om jag slutar nu kommer jag att få goda vitsord men om jag först börjar på mellanstadiet är det inte alls lika säkert att jag får det.
När det gäller chanserna att få ett nytt jobb känner jag faktiskt inte att det är bättre om jag redan har ett jobb. De flesta tjänster ligger ute nu eller läggs ut snart inför hösten. Om jag under hösten har ett jobb och det läggs ut nya jobb då är det troligtvis lite akutare tjänster som måste tillsättas och då är tre månaders uppsägningstid är stor nackdel, att kunna börja jobba på en gång är en stor fördel.
Det är väl just det som är problemet. Formellt sett har du kompetensen vilket jag antar är det de objektivt måste titta på i ledande ställning.
Om det är så att skolan har för många lågstadielärare beroende på ändrat elevunderlag, är de lärare på skolan som blir kvar som lågstadielärare också formellt behöriga att undervisa på mellanstadiet?
Jag tänker inte ge mig in i diskussion, för det där är så uppenbart aspie resonemang för mig. Du har bestämt dig utifrån din svart/vita världsbild, upplever det oerhört orättvist att arbetsgivaren inte ser du ser det du ser och nu söker du stöd för din bild av det hela på internet.
Uppsök din läkare, diskutera detta, få stöd!
Det är f.ö. inte ditt ansvar, det är din arbetsgivares ansvar att avgöra om du är olämplig.
Vad tycker du att jag ska säga till läkaren? Ska jag säga att det finns jobb jag inte är intresserad av? Eller ska jag vara mera specificerad och säga att jag inte är intresserad av att jobba inom vården eller är det viktigt att jag säger till läkaren att jag inte vill jobba på mellanstadiet eftersom jag inte känner att jag har kompetensen för det?
Finns det jobb du inte känner att du vill ha eller har kompetensen för? På vilket sätt har du diskuterat det med din läkare?
Jag har inte sökt något stöd. Var har du sett det?
Väldigt få har svarat på det jag egentligen frågade om. Det jag egentligen ville veta var att om ni har barn, tycker ni att det är okej att era barn får en oengagerad och omotiverad lärare bara för att det står 1-6 på legitimationen.
Varför jag är det och om det är fel av mig att vara det är egentligen inte relevant för frågan. Om jag är det, tycker ni ändå att det är rätt av arbetsgivaren att försöka tvinga mig att ta tjänsten?
Du ska säga att du har utmaningar som påverkar ditt liv och fråga om du kan få prata med kurator (de brukar ha sådana knutna till vårdcentralen) och då gå in på att du märkt av att du har utmaningar i ditt liv baserat på att du ser på saker extremt svart och vitt o.s.v. D.v.s. hur du upplever ditt liv, jag antar här att du emellanåt har stött på en och annan situation som varit utmanande för dig både på jobbet och privat. Har du t.ex. katastrof-tankar någon gång? T.ex. om du måste jobba på mellanstadiet så kommer det bli katastrof och du kommer göra mer skada än nytta för dina elever? (också klassiskt tecken, katastrof-tänket som kommer om saker man själv inte tänkt, eller när saker/planer förändras)
I mitt fall började det med en diagnos för högt blodtryck där jag efter påbörjad medicinering även frågade om jag kunde få träffa kurator för att diskutera stresshantering både på jobbet och privat. Min fyrkantighet är emellanåt jobbig, framförallt för mig själv och mina egna tankar men även för familjen.
Sen finns det självklart fördelar också, jag är högintelligent, ser saker andra inte ser o.s.v. som gör att jag är extremt duktig på allt jag intresserar mig för och jag har lyckats bygga en framgångsrik karriär på det.