Läs om ovanstående och reflektera… du vill att folk här ska säga att du är olämplig (passar in i din svart/vita bild av det hela) och att du ska säga upp dig (det du redan redan bestämt dig för, eftersom det kommer bli en katastrof om du skulle ta tjänsten)
2 gillningar
Märkligt resonemang när det viktiga för mig är att jag slipper säga upp mig! Mest av princip för att jag tycker att det är fel och lite av ekonomiska fel!
Du vill bli uppsagd för att du anser att du vore en katastrof i mellanstadiet. Din arbetsgivare delar inte den bilden. Så nu tänker du säga upp dig själv och vill att folk här bekräftar: Ja, absolut, du kommer vara en katastrof som lärare i mellanstadiet.
Jag fattar att du inte ser det själv, men för en utomstående här är det ett aspie-liknande resonemang. Sen går det givetvis inte att säga något definitivt utifrån anonyma inlägg i ett forum. Därav min personliga rekommendation att det är kanske något du ska söka en extern motpart att diskutera med.
2 gillningar
Det känns som att jag behöver ge mera information. Jag valde att inte göra det tidigare eftersom frågan egentligen inte gäller min situation utan mera generellt, men det vet man redan om man läste det första inlägget.
Att många uppenbarligen inte förstår mig och tycker att jag är knäpp är uppenbart men om jag ska vara helt ärlig struntar jag i det.
Är jag jättekonstig för att jag tycker som jag gör? Kanske men jag är inte ensam om det. Vi är flera som har ungefär samma inställning till omflyttningarna. En är mest “tig och lid” eftersom hon behöver en lön, vilket jag förstår till 100% även om det kanske inte är det bästa för barnen. En annan är yngre och har som plan att börja studera för att slippa ta sin erbjudna tjänst. Jag hade sedan tidigare bestämt att jag ska jobba 2-4 år till och sedan sluta jobba så min situation är annorlunda, jag kan i nödfall sluta jobba nu för att slippa må dåligt på jobbet men det är inte optimalt.
Något jag tycker är sorgligt är att ingen verkar uppskatta att jag tänker på barnens bästa. Det vore jätteenkelt för mig att strunta i barnens bästa och tacka ja till tjänsten men det vore fel mot barnen. Tråkigt att ingen verkar uppskatta det.
Mina svar på trådtiteln:
- Pedagogik
- Sitt/sina ämnen
- Gruppsykologi
- Mänsklig omtanke
- En positiv inställning
1 gillning
Du är absolut inte konstig, inte det jag säger men vissa av oss resonerar annorlunda än andra. Som sagt, har diagnos personligen och kände igen lite för mycket i ditt sätt att resonera.
5 gillningar
Hur översätts “engagemang” till konkreta fördelar för barnen? Räcker det inte med att göra jobbet?
Vår klassföreståndare på mellanstadiet var musikintresserad och “engagerad” vilket gjorde att vi höll på med hans fritidsintresse hela tiden.
Men ett tag hade vi en mer barsk vikarie som bara fick jobbet gjort. Jag kan inte säga att jag upplevde det som sämre att fokusera på kärnuppdraget och lära sig något ett tag. Världen gick inte under iaf.
Jag vill att barnens lärare ska vara engagerad och motiverad, sedan skiter jag fullständigt i om det står lärare eller korvsäljare på legitimationen.
Men som sagt, arbetsgivaren har för det första rätt att tilldela dig uppgifter inom ditt kompetensområde, för det andra kan de inte säga upp dig mht arbetsbrist om det finns andra lämpliga tjänster. Lättast för arbetsgivaren är att se din legitimation som likställd med ditt faktiska lämplighets/kompetensområde.
Ett annat förslag skulle vara att söka företagshälsovården och hävda att det är ett arbetsmiljöproblem för just dig att få mellanstadiet, dvs stress/ångest. Men då har du slagit in på den vägen, och det lär inte underlätta karriären
1 gillning
Tack för att du svarade på min fråga.
2 och 4 fixar jag även på mellanstadiet. 1 och kanske också 3 i teorin men eftersom jag inte alls får samma relationer till de barnen kan jag det inte tillräckligt bra.
Snälla, blanda inte in mina barn när du rationaliserar dina yrkesbeslut!
Antingen gör du jobbet eller säger upp dig.
Kort svar.
Känns aldrig ok, OAVSETT vad som står på någon legitimation och oavsett om läraren ens har någon legitimation.
Sen kan alla ha bättre och sämre dagar/perioder ELLER vara ny på jobbet =oerfaren. Så är det för alla.
Samma sak med olika arbetsuppgifter. Finns extremt få som enbart får jobba med de arbetsuppgifter de gillar och är bra på.
Det brukar särskilt ofta göra sig påminnt vid omorganisationer och nya arbetsuppgifter. Där det gamla/invanda man kan och har erfarenhet av känns mer lockande/tryggt.
1 gillning
Jag tycker att det är viktigt att läraren kan lära ut, kan sina ämnen, kan skapa arbetsro och är en trevlig prick som barnen känner sig trygga med.
Engagemang är i min värld något som påverkar den egna trivsel men är inget nödvändigt för att få jobbet gjort på ett bra sätt. Den som är duktig på sitt jobb upplevs ofta ha engagemang även om det inte är så på riktigt. Jobbar man med människor är det ”game face on” som gäller även dagar då man är trött, omotiverad eller gör arbetsuppgifter man ogillar.
Jag fattar att det är riktigt pissigt att behöva byta till mellanstadiet om du inte vill. Mellanstadiet borde innebära en fördubbling av lönen då vissa barn i den åldern ofta är riktiga odågor i skolan. Så var det när jag gick i skolan, och så har det varit i mina barns klasser. Världens lugnaste finaste klass i 3:an, kaos i 4:an. Sedan lugnar det ner sig på högstadiet när de fattar att det kan vara bra med betyg.
Samtidigt så förstår jag ledningen. Om de nu har för många på lågstadiet och för få på mellanstadiet, vad ska de göra? De måste spela med de kort de har på handen. Har du den formella kompetensen är det nog inte ens lagligt för dem att avskeda dig även om du skulle säga att du inte kan utföra arbetsuppgifterna. Jag skulle definitivt inte våga säga upp någon på de premisserna. Helt plötsligt kommer facket eller något och så tvingas man betala böter, hamnar i tidningen eller något annat.
Jag skulle försöka hitta ett nytt jobb och där få in i anställningsavtalet att du bara är lärare för lågstadiet. Då borde det vara svårare att omplacera dig.
4 gillningar
Några dumma frågor:
Har du lärt ut på mellanstadiet förut?
Om inte: hur kan du med säkerhet veta hur det kommer att vara innan du ens har provat?
Det finns ingen risk för att du i ditt huvud målar upp det till något värre än det faktiskt är?
Varför inte bara prova och se hur det faktiskt blir innan du målar fan på väggen?
Om det suger kan du byta jobb men göra det bästa av situationen tills vidare.
Om du är oengagerad är det åtminstone delvis ett val du gör, det kan väl rimligen inte på kort sikt vara så ostimulerande och ointressant för dig att prova något nytt ett tag?
Det värsta som kan hända är väl att du får rätt och att du hatar det, men risken är att om du går in med den inställningen från början blir det en självuppfyllande profetia, oavsett hur det faktiskt ser ut i verkligheten.
En till reflektion är att man kan rimligen inte vara bra eller bäst på något innan man har fått träna på det. Det tror jag att de flesta har förståelse för, att man får växa in i nya roller som skiljer sig lite från tidigare.
Intressant vinkling som jag faktiskt aldrig har tänkt på. Jag har alltid tänkt att man måste vara engagerad och förstår inte hur man annars ska få barnen engagerade.
3 gillningar
Det handlar inte om mitt yrkesbeslut! Jag har beslutat att jag ska jobba som lågstadielärare och det jobbet sköter jag jättebra.
Skolans ledning anser att det räcker att det står siffran 6 på min legitimation och jag tycker att det finns andra saker som avgör om jag kan ge barnen det de har rätt till.
Jag kan inte göra jobbet och borde därför hellre bli uppsagd än äventyra barnens framtid.
Jag kommer att säga upp mig men tycker inte att jag borde behöva det när jag inte erbjuds en tjänst jag kan utföra.
Jag gick i en klass (på 1970-talet) som var en grupp stjärnögda änglar (ok, nästan iallafall) fram till årskurs 4, och förvandlades till en flock uppkäftiga småjävlar i årskurs 5. Vår klasslärare gick på föräldraledighet och efter det knäckte vi - medvetet 
- vikarier på löpande band. Skolledningen kallade till föräldramöten men utan resultat. Även de som egentligen ville sköta sig gav vika för grupptrycket. Det var gräsligt att uppleva de vuxnas maktlöshet. Någon vikarie grät, en annan försökte muta oss med pengar. I årskurs 6 fick vi en ny lärare. Han hade tidigare varit lärare för ”obs-klassen” (för er som inte var med på den tiden: en särskild grupp för stökiga elever). Vi upplevde honom som sträng men också att han tyckte om oss.
Har full förståelse för att du inte vill utsätta dig för ett sånt helvete som våra vikarier hade. Alla har inte de personliga egenskaperna som vår lärare i åk 6 hade. Man kanske kan lära sig, men då anser jag att man behöver få stöd.
Tror dock de flesta av ungarna i klassen fick en ok framtid, så tänk på dig själv i första hand.
Bättre fly än illa fäkta.
1 gillning
Varför är trådtiteln ändrad?
Nu stämmer den inte alls med min fråga som var:
Vad tycker ni som har barn är viktigast att deras lärare kan/är bra på? Vilka egenskaper ska de ha?
Skulle tro att den som ändrade den tycker att den blev bättre.
Är du inte nöjd med titeln kan du ändra till det du tycker är bra.
Oengagerad låter så hemskt. Jag tror att du skulle göra ditt bästa om du i slutändan hamnade i mellanstadiet.
Är själv lärare i mellanstadiet och vet att det är ganska stor skillnad mellan dessa stadier. Framförallt är det svårt att motivera dagens 10-13-åringar (rent generellt) och det brottas man med dagligen.
I ditt fall hade jag nog sökt mig vidare (om du inte bor i en liten stad, för då kan det vara svårt). Om du är av manligt kön som ditt namn viskar om så lär det inte vara omöjligt att hitta jobb. Tror de skriker efter manliga lärare på lågstadiet.
Om du vill bolla vidare så skriv till mig privat. Är inte här så ofta längre.
Lycka till!
3 gillningar
Skriver i all välmening: kan det vara så att din arbetsgivare försöker bli av med dig? Det låter lite som ett typiskt kreativt sätt att bli av med en (besvärlig) medarbetare.
Det kan alltså vara så att du blir omplacerad för att de VET att du inte kommer vilja ha tjänsten och hoppas att du ska säga upp dig som följd av detta.
Vad tror du?