Nyligen hade vi en tråd om okonventionella sätt att få ut extra medel från föräldraförsäkringen. Den tråden väckte en del känslor, främst kopplat till vissa formuleringar och kopplingen till barn.
För mig väckte dock den här tråden en tanke kring en mer principiell fråga som jag tycker är värd att diskutera. Förhoppningsvis kan den här tråden bli mer neutral och sansad.
Vi har ett välfärdssystem där människor stoppar in och får ut olika mycket. En del är nettovinnare och andra är nettoförlorare. Detta är i sig acceptabelt i allmän mening. Om man har problem med detta väljer man kanske att flytta ifrån Sverige.
Om vi nu tittar specifikt på gruppen kulturarbetare så skulle jag se det så här:
Arbetet är nära sammankopplat med hobby.
Man gör det man gör för att det är roligt, inte för att ”tjäna pengar”. Det inslag av ”andlig prostitution” som kan finnas i vissa yrken saknas. Man har privilegiet att på jobbet få göra det man gillar.
Ordningen ovan kommer med ett pris i form av en osäker arbetsmarknad. Man jobbar ofta som frilansare med varierande inkomst, både i fråga om man alls får den och vad den uppgår till. Man får anpassa debiteringen till vad olika beställare kan betala. Konkurrensen är hård eftersom många ser det som attraktivt att arbeta med sin hobby.
De ojämna och osäkra intäkterna leder till att ens inbetalningar av skatt (inkl pensionsavsättning) är lägre än om man haft ett vanlig anställning med förutsägbar arbetsvecka.
Personer som har andra typer av yrken kan exempelvis få klä på sig obekväma kostymer och sitta på massor av dödligt tråkiga möten om saker som affärsplaner och vinstmarginaler. Detta kan man (om man vill) se som en form av andlig prostitution. Man gör saker som man har precis noll intresse av enbart för att ”tjäna pengar”.
Ordningen där man arbetar med sin hobby istället för att ”tjäna pengar” leder totalt sett till att man blir en nettovinnare av välfärdssystemet. Man får ut mer än man stoppar in. Ingen kritiserar detta. Det är ok att det ser ut så.
Rimligen borde man i den sits man har som kulturarbetare känna tacksamhet för att man har det som man har det. Man kan jobba med sin hobby och ha det roligt. Man har kunnat välja denna ordning själv utan hinder. Någon annan sitter i dödligt tråkiga möten för att täcka upp för delar av den välfärd man konsumerar, för att den egna intjäningen är otillräcklig.
Trots ovanstående förhållanden sitter somliga och försöker hitta på okonventionella metoder för att öka sitt uttag från välfärden ytterligare, trots att man redan från början är en vinnare. Det uppfattar jag som ganska annärkningarvärt.
Jag tänker att om man nu vill ägna dagarna åt konst, kultur eller vad man nu vill kalla det, så är det fritt fram. Men kräv inte att nån annan ska betala för det. Jag är en stor kulturkonsument, främst musik, men köper inte att mediokra eller dåliga artister ska få betalt för det de gör.
Samhället sponsrar och subventionerar alldeles för mycket skitdålig kultur och konst. Det kanske är rationellt på så sätt att utövarna annars hade fått lyfta bidrag, men det sticker ändå i ögonen när det anställs kommunpoeter, läggs skattemedel på sagoläsning av tveksamma figurer eller investeras i samtida konst som allmänheten inte ens ser att det ska föreställa just konst.
Jag skulle inte själv vara så kategorisk när det gäller genrer. Det finns en anledning till att Camilla Läckberg inte vinner Nobelpriset i litteratur, till exempel. Det är ju bra om vi har några som kan spela med i det spelet också.
Att en del ”sämre” konst (i mitt eller ditt tycke) köps in är, eller betalas för i någon form, är kanske priset vi får betala för ett levande kulturliv med oberoende ”tyckare” och budgetposter på olika nivåer.
Gillar man inte det kunde ju alternativet vara ett centralt Kulturministerium styrt av några politiskt sinnade herrar som bestämmer vilken konst som är den rättta. Det andra kan man elda upp. Jag har en känsla av att det provats tidigare.
Jag har absolut inget emot Camilla Läckberg även om jag hellre stirrar in i en vägg än läser hennes alster. Hon försörjer sig själv för att folk betalar för det hon gör. Inte för att staten bestämt att hon är bra. Jag har heller inga problem med konst som i mina ögon är skit och värdelös, så länge nån annan tycker att det är värt att betala för.
Att ha ett statligt kulturministerium verkar vara motsatsen till det jag vill, det är ju oerhört bajsnödigt att tro att staten ska kunna tala om vad som är bra och dålig kultur (hej SVT).
Istället kan man ju tänka sig att de som vill försörja sig på konst får se till att göra konst så bra att vi andra är beredda att betala för det.
Min uppfattning är att samma regler bör gälla för alla. Tycker inte det är ngn skillnad på att t ex en kulturarbetare eller ”vanlig tjänsteman” använder sig ett okonventionellt (men fullt lagligt) upplägg för t ex uttag föräldrapenning.
Nej, det är inte svårt att hålla med om. Jag kan dock tycka att man som ”nettovinnare” bör känna tacksamhet. Det finns vanliga tjänstemän också som är nettovinnare och samma logik bör givetvis gälla för dem.
Jag kan hålla med till viss del. Jag tänker att det också gäller tex egenföretagare som (iaf i mina kretsar) klagar rätt mycket på sjukpenning och föräldrapenning pga deras oregelbundna inkomst. Det finns för- och nackdelar med att vara både kulturarbetare och egen och det är val man kan låta bli att göra liksom. Jag kan erkänna att jag ibland blir less på min egen arbetsplats där man klagar över lönen, men vi har samtidigt långt bättre arbetsmiljö och förmåner än andra arbetsplatser för socionomer.
Finns det verkliga problem med lönen eller är det mest någon sorts verklighetsfrånvänd bortskämdhet? Min tidigare chef gjorde vid något tillfälle en poäng av att hon i privat sektor skulle kunna räkna med en lön på 200 tkr. Jag säger inte att hon nödvändigtvis hade fel. Det känns svårt att bedöma riktigt. Hon hade en del ovanliga kvaliteer onekligen. Dock tycker iallafalll inte jag att vi har något problem med lönenivåerna. Vi har alltså genomsnittliga handläggarlöner. Däremot är det förstås så att personer med väldigt speciell kompetens inte har så stor ”merlön”.
Jag tycker ju att det är verklighetsfrånvänt, men färgas nog av att jag jobbat inom Socialtjänst och psykiatrin tidigare där ansvaret är större och arbetsmiljön mycket sämre än där jag är nu. Jag tycker att de som klagar har jobbat här för länge för att kunna jämföra adekvat, eller typ inte jobbat nån annanstans. Jag vet att jag kan tjäna betydligt mer rätt fort, men vet också vad det kostar mig att ha ett sånt jobb.
Med kulturarbetare brukar avses yrken såsom skådespelare, musiker, dansare och liknande roller. De har ofta relativt lång utbildning och i de flesta fall en lönenivå som inte står i proportion till utbildningens längd. En hög andel av de yrkesverksamma är frilansare.
Konstnärer och författare kan också räknas som kulturarbetare men har andra ekonomiska villkor. Det anses ofta mer normalt att vara författare eller konstnär på deltid, vid sidan om ett ordinarie arbete, medan skådespelare, musiker och dansare i högre grad behöver ha kulturarbetet som huvudsysselsättning. Givetvis finns vissa variationer beroende på mer exakt inriktning.
Jag vet att många menar att konst skall vara provocerande osv för att utveckla samhället osv. Myten om konstnärsrebellen etc.
I viss mån kan jag tycka att det är en efterkonstruktion för att hitta syfte hos de som inte kan göra populär, dvs säljande konst.
Å andra sidan är ju syftet med konst flerdimensionellt. Det skall tilltala och provocera.
När jag klättrar run på Nimis, visst tusan tänker man påallt bakom mef tjafset med Länsstyrelsens byråkrater hela vägen ner till rondellhndar och en SÄPO bil som krashar mot ett träd. Och allt omkring.
Jag förstår inte riktigt vad du vill säga men jag gissar att det är någonting i stil med att det var lågt av dig själv att försöka mjölka pengar av staten men det är ännu värre när kulturarbetare gör samma sak. Är det korrekt uppfattat?
Absolut inte, nödvändigtvis.
Bara att slå på P3 med valfri samtidsmusik för att inse att populärt kan suga ganska ordentligt.
Men det är inte min poäng om något är ”populärt” eller ej, det behöver bara vara tillräckligt bra konst för att ”någon” ska vara villig att betala. Någon annan än skattebetalarna. Att förvänta sig något annat kvalar rätt högt på min topplista över arrogans.
Min poäng var att personer som är nettovinnare på systemet (kulturarbetare och andra) borde vara nöjda och tacksamma för det, inte hålla på och hitta på kreativa sätt att fuska på, oavsett om den specifika fusk-metoden är uttryckligt olaglig eller inte.
Att kulturarbetare betalas av staten har jag inte skrivit alls. Det vore att generalisera grovt. Det finns givetvis de som är det men det gäller inte generellt.
I Sverige har vi byggt upp ett system med (onödigt) höga skatter som stryper mycket av den privata efterfrågan. Att ”skattebetalarna” i olika former finansierar konst är till stor del en konsekvens av det. I länder med mindre skattekil ser det typiskt sett annorlunda ut. Där är det vanligare att biljettintäkter kan finansiera olika saker istället för bidrag från det offentliga.
Till en viss gräns håller jag med om att kultur bör vara självfinansierande, men ett samhälle utan kultur är ett ganska platt samhälle.
Nationalmuseet, Dramaten, Operan, Berwaldhallen och kungliga biblioteket m.fl. är exempel på instutitioner som har ett existensberättigande även om de inte kan bära sina egna kostnader.
