Och i begreppet fuska borde då även kunna inbegripas konstiga krumbukter som t.ex. att skriva sig på en viss adress för att få extra bidrag eller gifta sig/skilja sig (alltså utan annan anledning) för att krama pengar ur systemet. Jag gifter mig med min rumskompis så kan vi få extra bidrag - “smart metod”. Detta är nu fiktiva exempel men lite i samma härad som den ursprungliga frågeställningen.
Statligt stödd kultur är äldre än den moderna välfärdsstaten.
Kungliga Operan i Stockholm var ett initiativ från Gustav lll på 1700-talet.
2 gillningar
Det var ju du som valde att göra en tråd på ett ekonomiforum om att det är mindre okej att skattefinansierade kulturarbetare tar genvägar för att få mer bidrag av staten, än när folk som säljer sina ”tråkiga” tjänster på marknaden gör det.
Jag jobbar som illustratör, dock privat. Det är i allra högsta grad både en hobby och kreativt. Eller det var iaf en hobby innan jag började jobba med det 9+ timmar om dagen. Faktum är att jag aldrig målar hemma längre. Kan dela med mig av informationen att det absolut inte är en dans på rosor att tillfredsställa diverse mer eller mindre okunniga chefers och beställares tyckande och kännande dagarna i ända. Det är inte så att vi går till jobbet och skrattar och leker. Vi levererar en produkt som någon (med ett ”tråkigt” yrke) beställt och om den personen inte är nöjd så blir vi av med jobbet, det är precis som alla andra jobb men leveransen är av en annan karaktär. Som tur är jobbar jag inte på scen i alla fall, måste ju vara ett rent helvete att hoppa omkring och skådespela om kvällarna och låtsas vara glad inför flera hundra kritiska blickar oberoende av vilket humör man råkar vara på. Jag tror du behöver inse att även kreativa yrken innebär att leverera någon typ av produkt eller tjänst så bra och så effektivt som möjligt och att det är väsensskilt från en hobby eller fritidsaktivitet.
Nå, hur var det med trådstartarens inkomstkälla, står du i tacksamhet till mig och alla andra skattebetalare eller säljer du din kompetens på marknaden?
2 gillningar
Nej, poängen har inte varit att kulturarbetare skulle vara skattefinansierade. Av de av mina vänner som är musiker är det ingen som är skattefinansierad, i meningen att deras arbete med musik skulle betalas av det offentliga, vare sig direkt eller indirekt. Någon kanske har en spelning för någon kommun eller liknande ibland men det är inget återkommande.
Poängen är att vi har olika mycket i lön, oavsett vem som betalar lönen. Har du mycket i lön så betalar du mycket i skatt och då är du ofta en “nettoförlorare”. Du betalar in mer än du får ut. I vissa yrken är man frilansare och där ingår normalt mycket av slacktid. Det man effektivt jobbar är mindre än heltid, både i ekonomisk och tidsmässig mening. Undantag finns förstås men för flertalet ser det ut så. Det leder också till att det man får ut i lön blir mindre. Man blir då en “nettovinnare” i välfärdssystemet. Det system vi har är uppbyggt för att fungera så här och det är inte något stort fel med det.
Jag har inte själv funderat direkt på om jag är nettovinnare eller nettoförlorare själv. Det beror nog mycket på hur man räknar. Jag är sannolikt nettoförlorare sett bara till mig själv men nettovinnare sett till hela min familj. Jag tror inte att den bilden är helt ovanlig.
Jag kan erkänna att du har en poäng när det gäller vissa roller. Jag tänker då främst på “eliten” inom kulturlivet. De är också ofta frilansare. Samtidigt är kulturlivet sådant att för varje person som ingår i “eliten” så finns det 100 eller 500 personer som sökt till scenskolan eller KMH utan att komma in, som jobbar på “Pelles teater” och går runt på kommunala bidrag. Det är inte fel att de här sakerna finns men jag tror att vi behöver inse att vi sponsrar dessa saker rejält. Betalningsviljan är ofta begränsad. Det är denna grupp som jag tänker på när det handlar om att “jobba med sin hobby” i första hand. Jag känner flera personer i gruppen själv och jag uppfattar dem som “flummiga” i så motto att de väldigt målmedvetet jobbar för att kunna hålla på med sin hobby på det allmännas bekostnad. Där ingår både ersättningen för det jobb de faktiskt gör och bidragen de tar emot under de arbetslösa perioderna. När man inte är i toppklass har man inte alltid uppdrag utan hankar sig fram.
Och tredje gången gilt, hur var det jobbade du på det allmänas bekostnad eller privat?
Frågan handlar återigen inte om det och har aldrig gjort det. Frågan handlar om man får ut mer bidrag än man betalar i skatt. Det är naturligt att vissa får det. Sedan har vissa dessutom valt att ha sin hobby som yrke och betalar just därför in mindre i skatt. Det är helt ok det också.
Du får gärna utveckla frågan om bidragsfuskande. När låg inkomst är konsekvensen av egna val, alltså “jobba med hobby” så är det en särskild fråga.
Ordet har uppenbarligen nämnts. Jag tycker inte det är fel ordval på något sätt.
Försöker verkligen förstå resonemanget.
Så om man är nettoförlorare (= betalar mer i skatt) är det mer ok att ”krumbukta sig” än om man är nettovinnare (= betalar mindre i skatt)? Och minst ok är det att ”krumbukta sig” om man betalar lite i skatt och har ett jobb som man gillar/kunde varit ens hobby?
3 gillningar
Jag tror så här: Var och en ska dra sitt strå till stacken. Gör man inte det så ska man först och främst inse det och visa tacksamhet innan man begär ytterligare medel från det allmäna.
Japp - så blir det.
Sedan vet jag inte om du syftar på mitt resonemang tidigare i tråden - det handlar mer om att argument ofta möts med döva öron. Bästa sättet att uppdaga ett problem är då att göra det omöjligt att ignorera. Uppdaga kryphålen genom att utnyttja dem. Bevisa poängen - helst medialt. Annars kommer oärliga motdebattörer förneka problemets existens. Det är många som inte erkänner grundläggande fakta. Incitamentsstrukturer och annat.
Det är kul att läsa om skandalprojekt i konstvärlden. Ibland undrar man om det inte bara är för att demonstrera för allmänheten hur idiotiskt deras surt förvärvade skatter förbrukas.
Det var ursprungsfrågan som det handlade om.
Nej, det är inte ok att krumbukta sig över huvud taget. Däremot bör man som “nettovinnare” känna en särskild ödmjukhet inför det faktum att detta är ok. På motsvarande sätt bör man som “nettoförlorare” känna stolthet över att bo i ett land där människor ges möjligheter att göra sina egna val, utveckla sina intressen till att kunna leva på dem (mer eller mindre framgångsrikt) och inte hålla på och klaga högljutt över att “skatt är stöld” eller liknande saker. För mig är båda de här sakerna intimt sammankopplade. Det här senare fenomenet har iallafall jag noterat återkommande gånger här på forumet. Det tidigare fenomenet är jämförelsevis mer sällan förekommande.
Bra
En mycket bra sammanfattning av vad hela den här tråden handlar om. Och det gäller förstås inte bara kulturarbetare utan andra också.
Det är ju lite naivt att tro att det ska hålla i evigheter. Det kräver ett extremt homogent samhälle där ingen skor sig på någon annan. Man måste nästan ignorera människans natur och börja från en extremt hög fallhöjd för att inbilla sig att ett sådant system flyger.
Alla står sig själva närmst.
Tar man inte med det i beräkningen blir man såklart besviken att “nettoförlorarna” inte frivilligt fortsätter förlora i all evighet. Och besviken att vinnarna inte gör allt de kan för att fortsätta vinna. En gång i tiden hamnade man i helvetet om man ljög eller stal. Det funkar liksom inte så idag, i världens mest sekulära land.
Rationella värderingar kräver ett rationellt välfärdssystem. Man behöver åka på däng på riktigt om man fuskar. Det vi har är en rest av ett emotionellt och trots-baserat politiskt projekt ifrån en halvreligiös tid.
1 gillning
Jag tycker det är en ganska tråkig inställning att just kulturarbetare ska känna sig tacksamma och beskrivas som ”nettoförlorare”. Det gäller väl isf lika för läkare, lärare och alla de som jobbar i fattiga områden där de som får tjänsten inte hade kunnat betala för den utan subvention.
Det finns ju många tjänster som är svåra att räkna hem kortsiktigt monetärt men som gör samhället bättre. Jag tänker inte att det i dessa tider är att världen lägger för mycket resurser på kultur som är problemet. Snarare tvärtom.
3 gillningar
Rätt stor skillnad på offentliganställd läkare och typ kommunpoet, kan jag tycka. Jag vet åtminstone vem jag hade tagit med mig till en öde ö.
2 gillningar
Ja, det är ju ganska stor skillnad. Skulle vilja kalla dom två extremer på skalan!
De är nettovinnare. Personer med höga löner är nettoförlorare.
Japp, tvärtom. Vände på det.
Vet inte exakt vad min egen uppfattning kring detta är, men tyckte artikeln kanske kunde bidra till diskussionen!