Mycket intressant tråd. Har varit chef i ett år ungefär. Första chefsjobbet då jag tidigare varit specialist. Har delvis nytta av kunskapen och jobbar med viss utveckling men stora delar av min tjänst nu tas upp av personalfrågor, planering och samtal. Står lite i valet och kvalet om jag ska fortsätta utveckla mitt ledarskap eller gå mer mot en specialistroll med utvecklingsansvar tex. Finns för och nackdelar med båda och jag trivs med att vara i centrum och att utmanas även om jag känner att vissa delar kanske inte behöver min kompetens för att utföras…
Tror jag hade kanske passar bättre som chef över en grupp specialister eller linjechefer där jag har bra koll på process o arbetssätt men vet inte riktigt hur jag ska nå dit
Sedan när man tycker att pengar o lön är viktigt är det svårt att gå ned i lön men tror att jag har möjligheter till en likvärdig län även utan personalansvar faktiskt.
Tror ändå att första året som chef varit mitt mest utvecklade hittills i arbetslivet. Så kan ni testa på det med låg risk tycker jag ta chansen! Är en bra erfarenhet och troligen går det att byta tillbaka senare om det inte känns ok
De bästa chefer jag har haft har alla mest fungerat som sekreterare, och har varit väldigt hands-off. Strategiskt arbete utförs ofta bäst av de med mest lämpade kunskaper - dvs de som jobbar med problemet. Chefen borde fokusera på personalen och personalmiljön, inte dalta för mycket med affären.
Mycket hellre en personalchef (typ COO) och en vd än en person som gör både och.
Tack för alla svar, jag har följt dem utan att peta in något nytt i brasan för att få höra ert eget resonemang.
Bakgrunden till min fråga är att jag, efter större delen av mitt yrkesliv som inhyrd konsult, landat på ett företag med framtiden för sig. Bara det gångna året fördubblades omsättningen.
Vilket osökt kommer att leda till nya tjänster utan att behöva byta arbetsplats. Idag är många av våra chefer av varianten “tillräckligt många år i företaget -dags för befordran” vilket jag personligen inte är så förtjust över. De saknar drivkraft & är långt ifrån speciellt upplyftande för verksamheten.
Tillskillnad från många av er, är det främst den personliga biten att arbeta närmare med människor som lockar mig mot chefsrollen. Att få kollegorna att trivas med sitt jobb & utmana sin egen kompetens istället för att stanna upp & låta själen tyna bort.
Det sista är också en drivkraft för mig, då det känns som det sorgligaste som kan hända i yrkeslivet. Vilket också gjort att jag trivts väldigt bra som konsult då uppdragen avlöst varandra med nya utmaningar.
Så det jag försöker göra är att rikta in mitt sikte för framtiden, om jag ska stanna kvar för att avancera något pinnhål eller istället lämna för att söka spänning på annat håll.
Fast är det inte precis det som är skillnaden på en bra eller dålig chef? Att se potentialen i folk som vill göra något mer istället för att tvinga dem som är tillfreds?
Om en verksamhet ska kunna växa på ett sunt sätt duger det inte att locka med återkommande tristess.
Bump Börjar snart nytt jobb där jag kommer ha personalansvar för 5 specialister. Har tidigare haft en roll med informellt ledarskap då det varit externa resurser i teamet. Känns som en hanterbar storlek på teamet och de verkar självgående. Nyfiken på input och fler svar i tråden!
Nu är jag lite simpel men jag tycker en bra chef vet vad städaren heter och när man passerar varandra så hälsar man och säger hej.
Det är en liten sak, men det betyder mycket för helhetsintrycket av att vara en ledare.
En ledare vet att alla behöver synas och höras.
Sedan tror jag många chefer är naturliga ledare, särskilt inom fysiskt ansträngade arbete, medans många inom it och ekonomi utbildat sig till att leda.
Hamnar en grupp människor i en hiss som står still, då är det oftast en naturlig ledare som tar tag i situationen, det behöver inte vara chefen med titeln chef som leder i en naturlig vardagskris. Alla arbeten har alltid oväntade händelser, där ett naturligt ledarskap ofta syns tydligast.
Bäst att som ny chef inte direkt ifrågasätta naturliga ledare i grupper, dom har ofta gruppen med sig eftersom dom inte leder i företagets roll, utan som medmänniskor. Det ger inte chefen status att ställa sig över naturliga ledare, bättre att samarbeta och kanske dirigera riktning eller ge lite extra frihet till dessa. Gruppen kan bli disorienterad och illojal om den som fixar ihop afterwork blir satt till att tömma diskmaskinen i någon slags maktkamp. Sådant syns tydligt när en ny chef tillträder och vill styra en grupp som redan fungerar ihop.
Men såklart ska inte illojalitet eller folk som sätter sig helt på tvären accepteras. Då måste ibland folk delas upp för att kunna ledas. En coup de’tat ska aldrig tillåtas uppstå.
Det är riktigt kul när man har bra personal och kan fokusera på arbetsleda, prioritera och leda verksamheten så bra så möjligt.
Det suger nått ofantligt när man får bittra individer under sig som förstör arbetslaget, och man måste lägga massor av tid med HR,-avdelning, fackförbundet mm, och ständiga konflikter som måste hanteras.
Så jag har klivet av det tåget, är inte värt det helt enkelt.
Helt klart värt det. Visst kan det bli stressigt ganska regelbundet då man är en person som aldrig får lov att säga “jag vet inte” utan alltid måste ha stenkoll på varje del i produktionskedjan men absolut en väldigt trevlig roll att vara i. Aldrig en lugn stund får man men samtidigt betyder det att man aldrig behöver ha tråkigt.
Stegen till att ta mig till den sits jag befinner mig i nu var ganska enkel.
Visa entusiasm för att bära större ansvar och sök dig till nya roller hos befintlig arbetsgivare som tillåter dig bredda dina erfarenheter.
Lämna Sverige.
Applicera ditt kunnande för att få en chefsroll i en bransch där din erfarenhet och ambitioner värderas.
Det tog mig alldeles för länge innan jag insåg hur pass viktigt steg 2 var. Sov inte på denna.
Klart det går att bli skickad på uppdrag utomlands och beroende på vilken arbetsgivare du har kan detta vara den bästa vägen att ta sig från Sverige. Det gör det säkert mycket enklare för de flesta att mjuklanda genom att fortsätta en anställning fast på annan ort. Flertalet av de svenskar jag möter i min nya stad blev utsända hit antingen av Volvo, ABB, Skanska eller andra svenska företag.
Jag själv skickade bara hundratals ansökningar till jag fick napp. Packade en väska och drog ett par veckor därefter.
Några som kan bjuda på resonemang och tips kring deltidscheferi? Jag misstänker att det skiljer sig åt ganska mycket mellan olika fält. Jag arbetar kliniskt i en specialistroll på sjukhus och är 1:a linjens chef på deltid. Ett drygt dussin medarbetare i gruppen. Jag kämpar med att hitta lösningar där den dagliga driften kan få utrymme. Om jag jobbar kliniskt två veckor utan administrativ tid är det ju bara en bråkdel av “bollarna” som kommer upp som kan fångas dessa veckor.
Jag har svårt att se hur det kan bli hållbart över tid för mig och mina anställda. Jag har i dagsläget ingen önskan att avancera uppåt i chefsleden, så jag letar efter en balans som kan fungera i ett par decennier.
Men som svar på frågan om det är värt det? Ja, om du har funderat på att bli chef. Då behöver du testa det för att få reda på om det faktiskt är något för dig. Om det är ett tillförordnande är det väl bara positivt? Blir ju som en provanställning där alla parter får chansen att utvärdera innan det blir långvarigt.
Om det är värt det ekonomiskt? Njae. Bort med stämpelklockan och in med 5% lönepåslag. Inga förmåner eller extra semesterdagar
Finns det något som säger att du måste lägga all tid på att jobba kliniskt under två veckor? Det är som du säger svårt att lösa sådant som alltid dyker upp då. Jag har haft chefskollegor tidigare som alltid vigde en viss tid eller slot i kalendern vissa dagar åt det mer administrativa och/eller chefskapet.
Det fungerade aldrig för mig, eftersom jag alltid tyckte det var lättare att riva av plåstret direkt, när det väl dök upp något. Jag tog alltid den tid det krävdes för att måna om medarbetarna i första hand. Dock med stöd och bra bollplank runt omkring i form av chefskollegor och chef. Vad gäller den andra biten, så är man inte heller själv i arbetsgruppen/projektet/uppdraget/“det kliniska arbetet”, vilket gjorde att det alltid hittades en lösning.
Jag har efter 3 år som chef aktivt valt att gå bort från det nu. Chef i sig är jag ok med, men för mig var det en omöjlig ekvation med utspritt team, lite oklara mandat, stabsarbete på deltid och fullt operativa roller samtidigt. Omfattande dåligt samvete för allt jag inte hinner eller borde göra.
Du måste ha rätt förutsättningar för rollen och ha tid till din personal - annars blir det inte bra för någon.
Jag förstår detta, men samtidigt har väl inget av detta att göra med din prestation eller kompetens? Teamet kommer försätta vara lika utspritt och mandatet lika oklart.
Enda skillnaden är att chefsrollen går vidare till en annan person som kanske inte har dåligt samvete över att vara en ”dålig” eller otillräcklig chef.
Nja, det sammanfaller med organisatoriska förändringar så det är inte säkert. Jag har valt en ny bana i karriären utan chefsroll oavsett, så jag får inte uppleva förändringen här och nu ändå.
Börjar snart nytt jobb där jag kommer ha personalansvar för 5 specialister. Har tidigare haft en roll med informellt ledarskap då det varit externa resurser i teamet. Känns som en hanterbar storlek på teamet och de verkar självgående. Nyfiken på input och fler svar i tråden!