Det tog drygt två år från start till slut och när jag slutade på företaget hade jag ett muntligt erbjudande om att fortsätta linjechefsskapet inom en annan del av företaget.
Jag gjorde 6 månader som TF linjechef och det var mer än nog. Aldrig mer personalansvar för någon annans personal. Jag kan nog tänka mig att starta en liten konsultlåda och ha en handfull anställda, men jag vill inte anställa och ha hand om personal på någon annans företag igen.
Till saken hör att jag därtill tjänar bättre som konsult (med mer frihet och flexiblare arbetstider) än jag gjorde som TF linjechef.
Jag har de senaste 2 åren arbetat som teamchef inom IT för ett stort bolag, innan dess jobbade jag med annan typ av informell ledarskap.
Personligen är jag väldigt glad att jag valde att ta jobbet som chef för att lära mig kring hur diverse personalansvarsrelaterade processer ser ut och själv växa i det ledarskapet. Men efter 2 år har jag kommit fram till att det absolut inte är för mig, i alla fall inte just nu i livet.
Anledningen till detta är att jag anser att desto mer “agilt” (jag säger verkligen det med vetskapen om att storbolag tror de är agila, men är det verkligen inte och kommer mest troligt inte bli det heller) ett bolag blir, desto mindre ansvar ligger på teamchefer. Inom utvecklingsteamet så delegeras det en chef tidigare ansvarade för till olika roller:
Produktägare står för prioritering och säkerställa att rätt sak arbetas på.
Scrum Master eller liknande tjänst ansvarar för hur arbetet skall göras samt ofta för koordinering.
Utvecklingsteamen får tydliga ramar inom vilka de får fatta sina egna beslut kring lösning.
Vad som ligger kvar på chefen blir att värna om och ansvara för sin personal i form utav:
Coachning kring beteende samt karriärsutveckling.
Säkerställa budget för exempelvis utbildning.
Skapa förutsättningar för att personalen mår bra och “är på en bra plats”.
Administrativt tjafs såsom tidrapporter, semesterplanering, lönesamtal, rekrytering och dylikt.
Detta är inte för mig, och jag är inte heller sugen på att klättra upp en nivå för att bli chef över chefer då jag hellre går tillbaka till en informell ledarroll där jag får göra att det roliga som finns med ledarskap, men samtidigt slippa personalansvaret.
Jag tror många överskattar och blir skrämda av arbetsbelastningen och hur tungt det är att vara chef. Som med allt nytt så är det extremt tungt i början när man inte kan det, men sen utvecklas man och saker som kändes tuffa går av ren rutin.
Jag brukar tänka på det som att ribban för att vara en “okej” chef är väldigt låg (håller du dig bara borta och inte lägger dig i så är du bättre än genomsnittschefen jag själv haft…), men att potentialen uppåt är oändlig, vilket är väldigt motiverande. Jag har dessutom förmånen att ha väldigt lite administration, och kan då fokusera på ledarskapsbiten som innebär att vara en mentor och förebild, ställa rätt frågor, alltid försöka vara konstruktiv - dom bitarna är extremt utvecklande.
Sen kan jag även gilla att vara mentor och ett bollplank, även om det gäller “mamma/pappa”-ärenden. Man möter trots allt riktiga människor med för dem riktiga problem som påverkar deras arbetsprestation, och kan man hjälpa dem att lösa dessa problem är det ju toppen.
Handlar inte detta om att anpassa sin strategi och arbetsprocess som chef? Man kan inte ha samma arbetsprocess om man är chef över 5 personer som om man är chef över 100. Det är bara att acceptera att vissa saker kommer man inte hinna göra om man har ansvar för 100 personer (som att träffa varje person mer än en gång om året), man får hitta andra vägar och delegera arbetsuppgifter tills belastningen blir acceptabel. (dock lättare sagt än gjort…)
Om man blir chef för pengarna har man nog fel inställning. En bra chef/ledare är någon som ser andra och vill utveckla sina medarbetare. Sedan kan det säkert på sikt leda till mer i plånboken.
Chef kan ju också vara ett ganska brett spektra, man kan leda kollektiva, högutbildade, chefer, etc, och i olika stora organisationer.
Som chef, beroende på nivå och övrigt ansvar kan man även vara med och påverka andra saker, beroende på vilken verksamhet man verkar inom.
Det är en roll som kan vara utvecklande på många sätt, man får som sagt vara med att utveckla individer och I andra fall även vara med och avveckla av många olika orsaker.
Budgetansvar är ju något som ofta kommer med rollen, också något som passar en del. Även här har man olika möjlighet beroende på nivå.
Har själv lett en grupp på över 200 anställda och ytterligare 100-talet underentreprenörer, med en omsättning runt 2 miljarder. Kanske inte där man börjar, men en otrolig lärorik resa.
Tufft i bland, men behöver absolut inte innebära mer än 40h veckor i vardagen. Man lär sig också hantera människor och problematiken runt det och sover oftast bra på nätterna när man blivit trygg i rollen.
Så fundera på första punkten varför. Går ju så klart att göra det för pengarna också, men man är ju olika.
Intressanta perspektiv från folk som jag antar befinner sig inom väldigt olika företag och sektorer.
Av ren nyfikenhet, vilken sektor jobbar ni chefer inom, hur mycket tjänar ni i månaden från förvärvsarbete och hur stort är företaget mellan tumme och pekfinger?
Frilansar själv B2B och går i tankar om vad en anställning hade kunnat mynna ut i om man satsat på karriär.
Jobbat som chef i mellanled upp till det högsta, i ledningsgrupper och styrelser men…har alltid delat upp rollen eftersom tiden att hantera allt kan bli otillräcklig, och övertidstiden orimlig. Menas med att jag alltid har en på samma nivå som hanterar HR frågor och jag sköter projekten, budgetansvar, strategi, m.m
Fördelen är att kunna fokusera på det jag är bäst på, drivit en av de absolut lönsammaste ehandlarna i Sverige men olika team. Nej jag drivs ibte av personalfrågor, men deivs av att coacha människor. Uppdelningen har funkat riktigt bra för mig och de olika bolagen jag varit aktiv i.
Det finns annat som man kan deala och wheela när man får förfrågan om chefsroll än lön
Ja, för mig är det värt det. Jag är vd i två småbolag,ett med oms på 65mkr och ett på 25mkr, lönen är inte bättre än mellanchef i storbolag. Det som driver mig är att utveckla människor. Att göra affärer och driva processerna runt det är mitt gamla jobb, men att få mina medarbetare att växa in i sina roller och utvecklas är en framgång som är svår att sätta värde på.
Man måste hantera allt från personliga problem till rena arbetsuppgifter, men jag trivs med att vara masten i segelbåten.
Detta är såklart högst individuellt och beror både på förutsättningar, personlighet och omständigheter.
För egen del, så har jag begränsad social kompetens, men är desto mer för struktur, systematik och siffror.
Så jag har undvikit spåret som innebär personalansvar, sociala tillställningar, kundbemötande o.s.v.
Som t.ex. butikschef, säljare, säljchef, enhetschef o.s.v.
Kan nog vara lätt att falla för en högre ersättning och att få styra sig själv och andra underställda.
Men för mig så har jag svårt att se att det skulle vara värt det.
Jag ansvarar nu istället för döda ting och siffror, vilket jag trivs väldigt bra med! Lätt värt!
Om du har möjlighet att prova med en snabb reträtt väg ut om det inte passar dig.
Kan det vara värt att prova.
Du kanske är en av de personer som har naturlig fallenhet, samt en bra organisation du arbetar inom eller en kombination.
Men du ska ha ordentligt betalt.
Går inte med på något avtal att lösa in övertid för någon mindre summa.
Om du ska ha fast lön med inbakad över tid så då pratar vi omkring dubbla grundlönen.
Men det beror ju givetvis på vad det är för chefsttjänst.
Ska du ansvara för två självgående specialister kanske det inte är så krävande.
Jag tyckte personligen nte det var värt uppoffringen att vara mellan chef.
Lång väg dit men snabbt beslut att inte fortsätta.
Men som jag skrev det vet du inte i förväg.
All lycka och var rädd om dig, hälsan är viktigare än pengar.
Mitt bidrag till tråden är att fundera på varför man vill bli chef och om det är något som passar ens personlighet. För 20 år sedan när jag var ung och lite mindre klok så var mitt högsta mål att bli VD.
Det var en jobbig insikt när jag insåg att chefskap inte är något som passar mig. Det blev väldigt tydligt när jag satt och åt lunch med Nordnets dåvarande marknadschef (minns tyvärr inte vad hon hette) och vi kom in på det här med ledarskap. Jag frågade henne:
Hur gör du när någon av din medarbetare håller en kass presentation?
Hennes svar var:
Det är jättebra, för då finns det ju en konkret förbättringsmöjlighet. Jag försöker då skapa resurser och möjligheter för den medarbetaren att bli bättre och min uppgift som chef är att se till att mina medarbetare blir sina bästa jag. Även om det är på bekostnad av uppgiften här och nu.
När hon sa det, så fattar jag rationellt vad hon menar. Men min spontana känsla är ofta (något överdrivet):
Gå och sätt dig så håller jag presentationen istället så att vi kan komma vidare
Jag har tyvärr inte tålamodet att utbilda andra om det inte specifikt är uppgiften att vara lärare och utbilda. De chefspositioner jag har haft har (kanske jag gjort fel) har ofta inneburit att jag ska lösa mina egna uppgifter och leda och ha personalansvaret. När jag behöver välja (i stress) så hamnar jag på att lösa uppgiften framför att utbilda och skapa förutsättning för att växa.
Därav min insikt att jag många gånger passar bättre som “expert” där jag får fokusera på att lösa uppgifter istället för att jag ska balansera “lösa uppgift” och “ha relation”. Så, som vanligt tror jag att det handlar om att se saker för vad de är, varken bättre eller sämre och sedan applicera det utifrån sig själv. Är det här något som jag kommer tycka är roligt, som passar mig och som tar mig dit jag vill?
PS. För övrigt anser / inser jag att själva “ledandet” eller “ledarskap” är en underskattad kompetens. Jag tycker att det är en färdighet som vilken annan kompetens som helst, men den värderas sällan så. Det är något som man ska kunna / göra utöver allt annat som man gör. Eller vad tänker du?
När denna diskussion kommer på tal känns det alltid som att i princip ingen gillar personalansvaret? Många intressanta svar, men viss slagsida alltså. Skulle gärna höra mer tankar från någon som gillar den biten, för den är ju (som konstaterats) i regel ganska central för chefsrollen så som det ser ut idag.
Sicken jäkla toppentråd med tankar och reflektioner som på gott och ont motsvarar mina fördomar om chefsskap! Ett år har gått sedan jag själv skapade tråden Karriärval i arbetslivet med Autism/ASD/Asperger och vid det här laget är jag på väldigt god väg dit och dessutom med en uttalad uttalad ambition!
Mina största farhågor kretsar väl egentligen kring fokusbyten som chef till vardags… Att vara konstant nåbar och skifta från möte till möte medan man knappt hinner en meter i korridoren tills man blir stannad.
Stämmer den fördomen om linjechefsrollen eller får man någonsin unna sig deep work?
Ja, detta är faktiskt något jag känner igen mig i - när jag en dag fick dubbelt så många personer som skulle “rapportera till mig” kom det ovanpå dåvarande uppgifter. Jag var så sugen på detta att jag inte omedelbart tog upp diskussionen om utökad ersättning, vilket nu ett ganska långt tag senare är något jag ångrar. Även om tidvis stressigt och i regel mycket övertid tycker jag dock att det är ganska kul överlag.
För egen del: Med något för stor grupp att leda blir det inte mycket tid över under dagarna för någon form av reflekterande arbete/“deep work”. Dock händer det att jag ibland bokar tid för detta, men det äts ofta upp av något brådskande oplanerat som jag måste ta tag i. Tyvärr sker en hel del reflektion och fördjupat arbete på övertid. Jag trivs dock överlag och ångrar inte att jag lägger ner en ganska stor del extra tid på jobbet.
Ibland funderar jag på vad jag egentligen lär mig. Ibland intalar jag mig själv att bara leda flera grupper i olika länder är en lärdom i sig, även om jag inte kan peka på utbildning x eller certifikat/diplom y.
Det är ju många som drivs i unga år av att just bli chef, däribland jag själv.
Första chefsjobbet är oftast dåligt betalt sett till vad du måste prestera.
Bättre att leda/chefa över andra chefer, det är betydligt roligare samt oftast bättre betalt.
Jag har insett med tiden att jag numer inte vill vara chef, och att det finns mycket duktiga människor som gör det bättre än vad jag gör.
Stort är dom som inser att chefsjobbet inte är för dom och kliver åt sidan.
Jag vill sticka ut hakan och säga att just inom Regional och statlig verksamhet finns det givetvis många bra chefer men också många dåliga.
Typ nu ska Svenne bli chef, han har ju jobbat hos oss sedan gymnasiet……
Värt det? Ja! Men jag skulle nu i efterhand inte stannat så länge som första linjens chef om jag skulle göra om det.
Om jag skulle ta anställning nu, så skulle jag inte vilja vara chef utan satsat på specialist inom någon gren i mitt yrkesområde.
Skulle också ha höga krav på arbetsplats samt chefer, och utvärderat det ganska ofta.
Tycker det är märkligt att så många verkar acceptera en chefsroll om de får bättre betalt. Lite som att vara ok med att äta äcklig mat om den bara är billig. När jag blev chef så blev jag av med övertidsersättningen, fick 1 vecka extra semester(totalt 6) och sedan ett mindre chefstillägg som var typ standard för alla chefer oavsett vilken chefsroll du hade. Inget mer.
På vilket sätt kan ni vara ok med något som ni inte gillar om ni får mer betalt? Utöver detta så rekommenderar jag TS att prova på att bli chef om nu man har chansen. Vissa älskar det och andra tycker det är furktansvärt med stort ansvar och endast kunna lösa saker via andra.
Man skall även komma ihåg att från det att du blir chef så är du en del av arbetsgivaren. Du skall därmed alltid vara lojal mot ledningen och även driva igenom saker som du inte håller med om. Detta kan vara utmanande. Du kan säkert fortfarande vara en härlig kollega men räkna med att personer du tidigare haft en vän-relation med nu blir någon som rapporterar till dig.
Skulle gärna höra mer tankar från någon som gillar den biten, för den är ju (som konstaterats) i regel ganska central för chefsrollen så som det ser ut idag.