Jag har varit i din situation. Jag valde att inte ta någon utbildning. Jag har hackat C sedan jag var tolv, tänkte dock länge att jag behövde en högre utbildning för att göra något jag redan kan. Tror mer det handlar om att om du är bra på det du gör så fungerar det bra ändå. Kanske i en lågkonjuktur att du känner dig säkrare med en titel/utbildning i ryggen.
För egen del var man väl lite nervös så länge jag var yngre än 30 år och kanske när jobbade på ett större IT-företag där man var TVUNGEN att börja CV:et till kunder med utbildning…Men idag när jag är över 40 och fortfarande saknar högre utbildning, men med 20 års branscherfarenhet är jag inte direkt orolig. Dessutom, även om jag inte sparat 10500/månaden som du, så sitter jag inte på pottkanten heller.
Utbildning ger trygghet, utbildning kan vara roligt. Vad som är bäst för dig är dock omöjligt att svara på. En tanke kan vara att du byter jobb lite då och då, så att du inte bara är på det mindre IT-bolaget(mer än 10år), ser bra ut i CV:et. Har en kompis som gick från bilmek till IT-koordinator/projektledare, han fick det riktigt svårt att hitta nytt jobb då han bara var kvar på samma firma, då han bara hade bilmeksrelevant utbildning. Han är superduktig dock som projektledare.
Saker som jag önskar att någon berättade för mig innan jag började plugga till civilingenjör. (feel free att radera om det är beyond ämnet)
Det finns en stor variation i kvalité på professorers pedagogik och kurser generellt. (forskare är inte alltid bra pedagoger). Jag tänker främst på ett par av mina olika mattelärare och hur dåliga de var på att lära ut jämfört med en tredje, som natt och dag.
Relaterat till 1, dåliga professorers tvingar dig till att utveckla din egen metodik vilket är bra i och för sig. Hade ett par i klassen som aldrig gick på föreläsningar men som ändå fick högsta betyg på nästan alla tentor.
Jag tvekade på att åka på studieutbyte utomlands just pga att det är jobbigt att byta miljö och tryggheten av familj/vänner. Nu efteråt är jag tacksam att vågade åka, lyxigt att svenska universitet betalar studieavgiften, känner ingen som ångrat det.
Prestationsbaserad självkänsla är ett bagage många har med sig från gymnasiet. (me included) Men på universitetet kan inte alla vara bäst vilket kommer som en chock för vissa. Högsta betyg i allt är inte omöjligt men till vilket pris?
Nu när jag tagit examen och jobbar heltid kan jag tycka att jag inte borde haft så bråttom till examen. Kanske borde pluggat mindre intensivt, kuggat lite mer och ägnat mer tid till hobbyprojekt/vänner/sport. Det är ju en väldigt förlåtande tid i och med studiemedel osv.
Det blev lite spretigt men hoppas det kan ge någon ny tanke!
Vilket är fullt mänskligt då mer pengar bidrar till fler alternativ frågar är vid vilken gräns pengar slutar att bidra till den känslan. Har för mig jag sett någon gammal Ted video där de pratar om att vid ca 31k efter skatt slutade folk känna det (minns inte från vilket land de undersökte och har ingen källa så tar det för vad det är )
Du är enligt mig redan på en nivå där jag inte tror mer pengar gör ditt liv bättre. Det är sjukt grymt att komma dit tidigt så försök nu istället tänka “hur maxar jag min lycka?”. Sadla om, ny position, gå ner i arbetstid etc etc. För medans du gör allt detta så vet du att du har en hög inkomst som trillar in och bygger på din allaredan påbörjade ekonomiska resa. Du har med andra ord all tid i världen för att fokusera på lyckan främst
Jag vill nog ändå uppmuntra till att tänka på utbildning som konsumption, i ditt fall. Det kan ge väldigt mycket att utbilda sig. Erfarenheter, relationer, personlig utveckling, kompetensutveckling och mer.
Frågan blir då snarare om kostnaderna i form av lån och utebliven inkomst är värt det - och det kan ingen annan än du själv någonsin svara på.
Det som jag tycker att utbildning på universitet/högskolenivå framförallt ger (och som är svårt att få annars) är en skolning i akademiskt tankespjärn och vetenskapsteori.
Efter att ha varit borta från universitetssfären i 20 år har jag nu börjat ta kurser på 6-7,5 poäng. Det klarar du lätt med heltidsjobb när du är 23 år! Läs lite statistik vettja! Det har du alltid nytta av.
Prova ta några enskilda kurser och se hur det känns? Jag har ingen examen, men har flera års högskolepoäng, gjorde final year dissertation, osv. Känner att jag fick ut precis max av utbildningen genom att välja vilka kurser jag tyckte var viktiga. Om du bryr dig om examen kan du kombinera ihop till kandidat/magister osv när du har tillräckligt poäng, inom vissa ramar. Vet inte hur lång tid man får ta på sig, men det borde gå att plugga lite av och till så som passar (om du blir antagen till kurserna).
Som det ser ut just nu fortsätter jag på mina tidigare spår. Fått en befordran och möjlighet att köpa in mig som delägare, vilket jag planerar göra. Plugga lär jag eventuellt göra vid en exit om 2-3 år i så fall.
Men funderar varje vecka och är fortfarande hyfsat osäker. För mig är det mest den sociala biten (sambo pluggar och har det riktigt kul med kursare). Jag har gått några enstaka kurser efter studenten (ca 45 HP totalt), något som snarare fått mig att inse att ett program är det enda som skulle fungera för mig om jag skulle utbilda mig.
Jag började på högskolan när jag var 35 år och det var absolut “senare i livet”. Jag hade inte varit mogen att gå på högskolan direkt efter gymnasiet.
Jag var mycket äldre än de flesta jag studerade med och levde inget studentliv, mest pga. att jag redan hade ett annat liv. Det var inga problem att hitta personer att göra gruppuppgifter med, kanske mest eftersom jag var duktig och andra duktiga gärna ville arbeta med mig, men jag umgicks inget privat med de jag studerade med. Jag skapade inge nätverk under studietiden.
Hej,
Min personliga åsikt om utbildning är att vi i Sverige har fantastiska möjligheter då man kan studera även på de mest prestigefyllda universitet gratis. Jag tycker dock det är klokt att fråga sig själv vad man kommer få av sin utbildning och hur det kan hjälpa ens mål. Frågor man kan ställa sig är:
Vad vill man jobba med och vilka utbildningsmöjligheter finns det?
Vilken lön vill man ha och vilken lönespridning finns det inom yrket man valt? (om lönespridningen är stor så kan det vara värt att fundera över “how to get ahead”, men detta innebär inte nödvändigtvis högre utbildning utan kan också handla om kompetensutveckling inom jobbet, öka sitt kontaktnät, etc)
Vilka möjligheter vill man ha tillgång till? (exempelvis möjligheter att jobba utomlands, möjligheter till stora lönehopp, etc)
Vilka hinder kan man se i sin framtida karriär och hur kan man överkomma dem? (ex löneplatå, översaturerad arbetsmarknad, etc)
Vilka av ovanstående faktorer är viktigast för en?
Så kan man göra lite research över huruvida utbildning (och i så fall vilken utbildning) kan hjälpa en nå sina mål.
Hej! Jag hade ett bra jobb med hög lön, men valde att ta tjänstledigt för att plugga och det var rätt för mig. Men - egentligen hade det varit bättre på alla sätt om jag jobbat 50% samtidigt som jag pluggade. Jag hade haft kvar kontakten med jobbet, haft bättre förutsättningar att jobba på lov, och kunnat finansiera studierna utan studielån. Lätt att vara efterklok. Så mitt bästa tips är att fortsätta jobba ex.vis 50% om man vill plugga.
Men hör du vad du själv säger? Du funderar på att studera, kanske säga upp dig, för att få kompisar? Du köper väl inte en båt om du vill åka till Finland? Vad är det du vill egentligen?
Om du kommer fram till att jobbet inte är så kul, ja då kan det väl vara värt det att sluta och börja plugga för att hitta något annat som är roligare, men om du tycker jobbet är okej fast du vill ha ett rikare socialt liv så är det väl inte en utbildning du behöver, utan ett nytt sammanhang.
Jag antar dock att det är enklare att skaffa vänner under en utbildning än i andra sammanhang. Svårt att annars träffa intressanta, jämnåriga personer - eller har du några tips?
Återuppta kontakten med en gammal vän (en bra vän) och börja umgås, försök att träffas i sammanhang där det dyker upp nya personer
Gå på after work med jobbet, börja odla kontakten med dem
Fundera på vad du tycker är roligt att göra och om det finns någon förening eller om du kan hitta folk som pysslar med det. Korpfotboll, modellflyg, online gaming som är supersocialt nuförtiden och där du kan börja som åskådare, fågelskådnig (det låter inte socialt men du skulle bara veta), …
se till att du och din partner ibland gör saker tillsammans där ni tillsammans träffar folk du inte känner. Visserligen är det viktigt att var och en får ha sina egna vänner, men det är inte bra om man aldrig umgås som par med andra människor heller
Du tjänar väl för din älder. Grattis.
En sak jag kan tänka kan tala för någon form av utbilnding är om du skulle behöva byta jobb. Jag kan tänka mig att större arbetsgivare är ofta tvungna att gå delvis efter mer “officiella” meriter, dvs meriter på papper. Delvis för att skydda sig och kunna motivera sina beslut om någon som inte får jobbet börjar gnälla.
Observera dock att jag jobbar med nåt helt annat och har inte något praktiskt inblick i IT branchen. Men detta kan vara en sak att tänka på.
Lycka till!
Leta upp en eller flera hobbies/träningar du tycker är kul och utveckla de, kompisar jag fått genom lika intressen har för mig hängt kvar längre än de jag fått via jobb/skola.
Men jag är ingen trygghets junkie så jag har flyttat runt lite och då tappar man kontakt med de flesta vänner och får leta nya så jag kanske inte är en representativ del av befolkningen
Värdet är personlig utveckling. Diskutera och fundera, läsa, förkovra sig och skriva med personer som har det som yrke. Visst kan det finnas vissa poänger med att börja jobba efter gymnasiet eller högstadiet men för mig var det inte ett alternativ. Jag var långt ifrån studiemotiverad på högstadiet och gymnasiet, tvärtom faktiskt, men jag insåg värdet av högre utbildning. Att få utveckla och utmana tanken på en högre nivå. För mig är det självklart att du som är 23 skall studera. Kör så det ryker! Hitta något du tycker är intressant och studera på!
Studier behövs inte för personlig utveckling och ger ingen direkt övning i kritiskt tänkande mer än sunt förnuft. Jag ser heller absolut ingen garanti för att det ska utveckla något sådant tänkande då jag från min erfarenhet oftast blir besviken även folk på med master/phd när det gäller deras förmåga att resonera
frågar är vid vilken gräns pengar slutar att bidra till den känslan. Har för mig jag sett någon gammal Ted video där de pratar om att vid ca 31k efter skatt slutade folk känna det (minns inte från vilket land de undersökte och har ingen källa så tar det för vad det är 
)
